Herr ålderspresident! I dag debatterar vi Sveriges genomförande av EU:s tillgänglighetsdirektiv. Detta har varit en av de största frågorna för den svenska funktionsrättsrörelsen under många år. Därför tänkte jag lägga en stor del av mitt anförande på att redogöra för något som den största berörda organisationen och en myndighet har sagt i denna kontext, både i remissyttranden till utredningen som låg till grund för propositionen och som kommentar till propositionen.
Funktionsrätt Sverige är en samarbetsorganisation för 49 funktionsrättsförbund som tillsammans representerar cirka 400 000 medlemmar. Funktionsrätt Sverige grundar sig på mänskliga rättigheter, och de driver just medlemmarnas funktionsrätt, det vill säga rätten att fungera i samhällslivets alla delar på lika villkor. I sammanfattningen i sitt remissyttrande till utredningen skriver organisationen bland annat: Tillgänglighetsdirektivet, känt som den europeiska tillgänglighetslagen, antogs 2019 av EU och ska vara infört i nationell lag senast i juni 2022.
Detta hände inte i Sverige.
Man skriver vidare: Lagen omfattar krav på tillgänglighet för produkter och tjänster med syftet att ta bort hinder på den inre marknaden och att stärka förutsättningarna för personer som annars möter funktionshinder att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Under utredningen ställdes dessa syften mot varandra, och tolkningen landade i att prioritera det som ansågs handla om nytta för företagen framför rättighetsperspektivet. Betänkandets slagsida riskerar att leda till att resurser slösas på att slippa genomföra tillgänglighetskrav. Det är långt ifrån syftet med direktivet.
Också Myndigheten för delaktighet hade synpunkter på utredningens förslag, och skrev: Tillgänglighetskrav utgör grunden till tillgänglighetsdirektivet som bland annat syftar till att skapa produkter och tjänster som inte funktionshindrar utan snarar förbättrar för många fler. Genom artikel 24 i direktivet ska de tillgänglighetskrav som ställs få en bredare tillämpning genom att de ska kunna användas där det behöver förtydligas hur tillgänglighetsskyldigheter ska verka. Denna koppling till annan unionsrätt är ett viktigt grundsyfte med direktivet, och artikel 24 kan betraktas som en nyckel eller kugghjul för att klargöra tillämpningen av tillgänglighetskraven i direktivets bilaga 1 i förhållande till nuvarande tillgänglighetsskyldighet i EU-lagstiftningen. Enligt myndigheten behövs det tydliga och effektiva legala verktyg för att visa på möjligheten att använda tillgänglighetskraven i bilaga 1 även för andra varor och tjänster än för dem som definieras i direktivet. Enligt myndigheten kan utredningens bedömning och förslag innebära en risk för att direktivets syfte som det uttrycks i artikel 24 inte efterlevs när direktivet genomförs i Sverige.
När propositionen kom var det tydligt att flera av de problem som lyfts fram av remissinstanserna kvarstod. Jag vill nämna några av dem.
Det första gäller namnet på lagen. Det bör ändras i enlighet med direktivet. Ordet "vissa" borde tas bort så att namnet blir lag om tillgänglighet till produkter och tjänster, annars riskerar vi en begränsning i omfattning och förståelse av innehållet och försvårar framtida lagstiftning i andra sakfrågor.
En titel som motsvarar direktivet är en förutsättning för ett hållbart regelverk eftersom bestämmelser i bilagor om tillgänglighetskrav kan användas i fler sammanhang. Kraven ger förutsättningar för konkurrens, förutsägbarhet och samordning på den inre marknaden och kopplas till nya direktiv och förordningar.
Detta är en väldigt teknisk produkt, som har märkts i tidigare anföranden. Ett annat problem som fortfarande kvarstår är artiklar som saknas från direktivet och som borde införas i svensk författning. Detta gäller bilagorna I och V och flera artiklar. Det finns artikel 2, 3, 24 och 29 i direktivet som borde införas i svensk författning, detta eftersom alla ändringar och undantag i svensk författning innebär ökad risk för fragmentiserat regelverk, vilket är precis det som tillgänglighetsdirektivet har för avsikt att motverka. Det försvårar för konkurrens och inkludering för svenska aktörer.
Några av de problem som detta medför har även påpekats i en avvikande mening från Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet i trafikutskottet, där det bland annat konstateras att det finns flera artiklar i tillgänglighetsdirektivet som saknar motsvarighet i regeringens föreslagna nya lag, till exempel i fråga om kraven på tillgänglighet till nödkommunikation till det gemensamma europeiska larmnumret 112.
Regeringen hänvisar i propositionen till att kraven i direktivet på tillgänglighet till nödkommunikation för personer med funktionsnedsättning bör tillgodoses inom ramen för avtalsskrivning mellan staten och SOS Alarm. Vi anser inte att detta är tillräckligt. Denna del av direktivet bör i stället finnas med uttryckligen i svensk författning om lagstiftningen ska vara robust över tid.
Det behövs också en utredning om huruvida en grundlagsändring krävs för att direktivet ska kunna anses helt genomfört i svensk rätt. Lagrådet har lyft fram behovet av en utredning om normgivning och grundlagsfrågor som påverkar förutsättningarna för genomförandet. Jag håller med om analysen att de oklarheter som föreligger om tillgänglighetsdirektivets införlivande och normgivning bör utredas omgående.
Genomförande av tillgänglighets-direktivet
Jag står bakom samtliga våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 9.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 15.)