Herr talman! Jag vill inleda min sista riksdagsdebatt för denna sejour med att betona vilket viktigt ämne vi har att debattera och besluta om i dag.

Den organiserade brottsligheten och det dödliga skjutvapenvåldet hör till några av de allvarligaste samhällsutmaningarna i Sverige i dag. Att skapa och upprätthålla trygghet är ett av statens allra viktigaste uppdrag. Varje människa som väljer eller tvingas in i kriminalitet är därför ett misslyckande för samhället.

Det är varje politikers och partis ansvar att försöka hitta och genomföra lösningar på de problem vi ställs inför. Ju oftare vi hittar breda överenskommelser som många står bakom, desto större är sannolikheten att lösningarna fungerar och håller långsiktigt. Av denna anledning vill jag börja med att lyfta fram ett av de förslag i regeringens proposition som vi i Miljöpartiet håller med om.

I takt med att myndigheterna och vi politiker under de senaste två mandatperioderna har gjort mer för att slå mot den organiserade brottsligheten har gängen börjat involvera barn och ungdomar i allt lägre åldrar för att själva undkomma påföljder. Denna hänsynslöshet mot barnens säkerhet och framtid är ett oerhört allvarligt övergrepp som måste bemötas kraftfullt.

Samhällets förmåga att förhindra nyrekrytering och socialisering av unga in i den organiserade brottsligheten är avgörande för att stoppa gängens tillväxt. Det är därför särskilt positivt att regeringen väljer att lägga fram Miljöpartiets förslag om att införa en ny straffbestämmelse som gör det straffbart att involvera personer som är under 18 år i brott eller brottslig verksamhet. Miljöpartiet har drivit förslaget i många års tid och varit pådrivande för att den förra rödgröna regeringen tillsatte den utredning som ledde fram till propositionen. Det är därför positivt att vi kan enas brett över blockgränserna om en lagstiftning som tydligt fastslår barnens rätt att skyddas från att dras in i kriminalitet. Bestämmelsen blir en viktig signal om att samhället ser mycket allvarligt på att vuxna rekryterar barn in i kriminalitet.

Herr talman! Jag har lagt lite tid i början av mitt anförande på att berätta vad vi och regeringen är överens om angående bekämpningen av gängkriminaliteten. Miljöpartiet ställer sig bakom merparten av förslagen i den aktuella propositionen. Det finns dock två specifika förslag som vi inte anser bör genomföras. Det gäller förslaget om att utvidga presumtionen för häktning och förslaget om att skärpa straffen för vissa narkotikabrott som rör försäljning.

Vårt motstånd mot dessa två förslag grundar sig i mångt och mycket i samma kritik som lyfts fram av Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Justitiekanslern, Riksdagens ombudsmän, JO, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund och en lång rad andra instanser som svarade när remissförslaget skickades ut.

Att gå igenom all kritik från remissinstanserna som riktas mot de båda förslagen skulle ta längre tid än jag har anmält mig för på talarlistan, så det ska jag inte göra. Men för att hålla det enkelt ska jag nöja mig med att säga det, som det så ofta de senaste åren när vi har diskuterat rättspolitiska förslag från högerkanten har handlat om, nämligen att förslagen inte är baserade på forskning eller beprövad erfarenhet. Straffskärpningarna som föreslås är inte proportionella till brottets allvarlighet, och de riskerar tvärtom att leda till ökad brottslighet.

Så är till exempel fallet med förslaget om en kraftigt skärpt narkotikastrafflagstiftning, som enligt remissinstanserna bland annat kan ge de kriminella nätverken incitament att anlita allt yngre personer som narkotikaförsäljare. Detta vore alltså en rakt motsatt utveckling mot den som förslaget om att göra det straffbart att involvera personer som är under 18 år i brott eller brottslig verksamhet är menad att få.

Likaså skulle den föreslagna utvidgningen av häktespresumtionen motverka syftet med de nyligen införda reglerna om tidsgränser för häktning och domstolsprövning som föranleddes av den internationella kritik som Sverige har fått för långa häktningstider.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att om vi inför lagar som vi har anledning att tro kommer att få motsatt effekt än den vi vill ha gör vi inte vårt jobb som lagstiftare tillräckligt bra. Det bästa vore om riksdagen avslår förslagen om att utvidga presumtionen för häktning och att skärpa straffen för vissa narkotikabrott och tar ett rejält omtag. Svensk narkotikalagstiftning behöver utredas i grunden för att säkerställa att den inte gör mer skada än nytta. Jag uppmanar regeringen att ta initiativ till en sådan utredning så snart som möjligt.

Herr talman! Straffskärpningar och fler poliser har en viktig roll att spela i bekämpandet av den organiserade brottsligheten, men det är bara en pusselbit av många om vi vill bygga ett samhälle som är tryggt och säkert på både kort och lång sikt. Här har vi ett ansvar som riksdagsledamöter att se till att vi och våra partier inte går i fällan att bara fokusera på de repressiva åtgärderna utan att också prioritera de förebyggande välfärdssatsningar som vi vet är absolut nödvändiga för att skapa trygghet. Det är också här som jag upplever att den stora skiljelinjen går i svensk politik i dag.

Brottslighet har många orsaker, och det finns ingen faktor som av sig själv leder till att en människa begår brott. Vad vi vet, tack vare decennier av forskning från hela världen, är att fattigdom och utanförskap ökar riskerna. Det är ett politiskt misslyckande. Ska vi knäcka gängbrottsligheten måste vi knäcka fattigdomen och utanförskapet. Det finns inga vägar runt det. Då är det olyckligt att regeringen och Sverigedemokraterna väljer att slakta välfärden i sina budgetar.

När kommunerna och regionerna skriker efter pengar till personal i skolan och till barnavårdscentraler i politiskt eftersatta områden minskar regeringen och Sverigedemokraterna på statsbidragen. När hyrorna och matpriserna ökar och de fattigaste familjerna får det allt svårare sänker regeringen och Sverigedemokraterna skatten för de allra rikaste. När behoven i välfärden är som störst är engagemanget från regeringen och Sverigedemokraterna som minst. Dessa är politiska prioriteringar som får faktiska konsekvenser ute i landet, som ökar klyftorna och utanförskapet och riskerar att driva på kriminaliteten i rakt motsatt riktning mot vad vi vill uppnå med förslagen vi debatterar här i dag.

Miljöpartiet erbjuder ett alternativ till högerns välfärdsslakt. Vi föreslår mer pengar till en jämlik skola och förskola i hela landet som kan ge alla barn en rättvis chans till livet. Vi föreslår satsningar på att rusta upp och investera i politiskt eftersatta områden så att alla ska känna sig stolta över området där de bor och ha tillgång till all service de har rätt till. Vi föreslår slopad matmoms på basvaror, höjt bostadsbidrag till de mest utsatta och gratis frukost i skolan. Ja, listan är lång.

Inte minst föreslår vi ett heltäckande paket av brottsförebyggande åtgärder med tidiga insatser, exempelvis Rinkebymodellen, och en svensk version av det danska De Aktive Drenge, kombinerat med ett nationellt avhopparprogram som ger människor en väg ut ur kriminaliteten. Detta är faktiska, progressiva och vetenskapligt förankrade förslag för att minska fattigdomen, utanförskapet och kriminaliteten i dag och i framtiden.

Herr talman! Ska jag sammanfatta Miljöpartiets syn på den här propositionen är den att några av förslagen är bra, några är dåliga, men framför allt är regeringens och Sverigedemokraternas politik inte vad Sverige behöver för att lösa problemet med den organiserade brottsligheten i grunden.

Jag får tacka mina kollegor för dessa veckor, och jag yrkar bifall till reservation 2.