Fru talman! Om vi ska vara nostalgiska och prata gamla minnen kan jag berätta hur smarta jag och en kompis var när vi var unga. Vi var i kanske åttaårsåldern och bodde i ett hyreshus, och vi skulle se vem som cyklade snabbast runt huset. Det bar sig inte bättre än att vi möttes från varsitt håll runt en husknut, och det blev världens smäll. Det var många tårar som rann där. Ibland undrar man hur smart man är!

Herr ålderspresident! Jag vill inledningsvis säga att vi står bakom samtliga av våra reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall enbart till reservation 7. Den rör bland annat en likriktning av regelverken för cykelpassager och cykelöverfarter.

Herr ålderspresident! Jag tänkte börja med att gå in på säkerheten för de oskyddade trafikanterna, där gruppen cyklister ingår. Sverige är ett av världens mest trafiksäkra länder, och de senaste 25 åren har statistiken över allvarligt skadade minskat för alla trafikslag utom för just cyklister. Cyklister är den grupp trafikanter där allra flest skadas allvarligt i trafiken.

När det talas om trafiksäkerhet glöms cyklister ofta bort. År 2019 var ungefär 2 000 av 3 850 allvarligt skadade i trafiken cyklister. Av dessa färdades 150 på elsparkcykel, en andel som i alla fall jag trodde skulle vara större. En vanlig uppfattning är att en kollision med bil eller annat motorfordon är vanligast, men faktum är att åtta av tio olyckor med allvarligt skadade är singelolyckor.

Antalet omkomna fluktuerar ganska stort; år 2022 var det 20 cyklister och utöver det dessutom 4 som framförde en elsparkcykel. Detta är mer än 10 procent av dem som omkommer i trafiken på totalen. Drift och underhåll ligger bakom en stor del av olyckorna - nästan hälften av dem. En grupp olyckor minskar dock, och det är kollisionsolyckor mellan motorfordon och cyklister. Det är positivt.

Vi bör skärpa insatserna för att minska antalet omkomna och allvarligt skadade. Cykelbanornas skick är ofta ett kommunalt ansvar, och vi måste göra kommunerna mer medvetna om behovet av att se över cykelbanornas skick och standard. Vi behöver också göra det enklare att göra rätt i trafiken.

Ett exempel på när lagar och regler krånglar till det i onödan är regelverken gällande cykelpassage och cykelöverfart. Såväl cyklister som bilister är ofta ovetande om skillnaden mellan dessa två olika överfarter, och vi menar att det vore bäst om samma regler gällde för cykelpassage och cykelöverfart. Det finns också i vår reservation. Det bästa vore om alla cykelöverfarter helt enkelt gjordes om och blev cykelpassager. Cyklister är i relation till bilister oskyddade, och för att minska skadefrekvensen måste vi införa krav på att cyklisterna ska stanna och lämna bilister och andra fordon företräde.

Likaså bör det göras en översyn av färgsättningen av cykelbanor. Att färgsätta en cykelbana kan vara ett bra sätt att vid en korsning påkalla uppmärksamhet. Men för att det inte ska vara förvirrande menar vi att färgsättningen ska standardiseras så att färgen är samma i alla kommuner, oavsett var i landet du befinner dig.

Vidare menar vi att det från samhällets sida bör tas ett större ansvar för att säkerställa att barn lär sig cykla trafiksäkert. Att barn lär sig trafikvett i tidig ålder är inte bara viktigt - det kan handla om liv och död. Även om detta främst är föräldrarnas uppgift måste man beakta att alla inte kan cykla. Någon kanske har en funktionsnedsättning som gör det omöjligt att lära ut cyklande till barnen, och vissa föräldrar förstår kanske inte vikten av tidigt lärande.

Kunskap om trafikregler och faror i trafiken är något man bär med sig hela livet, och att samhället träder in och hjälper till här menar vi vore en billig trafiksäkerhetsfrämjande insats. Kanske vore det lämpligt att återinföra de gamla trafiklekskolorna, där barn på ett lättsamt och lekfullt sätt fick lära sig trafikregler och vägskyltar.

Jag välkomnar för övrigt att det är vår före detta infrastrukturminister som just nu sitter som ålderspresident i kammaren - trevligt!

Herr ålderspresident! Vem kunde för tio år sedan tro att elsparkcyklarna skulle få ett sådant genomslag som de har fått? För så sent som sju åtta år sedan var de ett ganska okänt fenomen, i synnerhet för människor utanför de större städerna. Men detta färdmedel har fått ett otroligt genomslag i våra större städer. Jag tror att det snart går att hyra en elsparkcykel i alla landets städer med mer än 50 000 invånare.

Elsparkcyklarna är väldigt populära bland många, men de också till förtret för andra. De är smidiga, men de är inte helt ofarliga. Samtidigt som de ger dig en snabb transport minskar de motionen, och de kan försvåra framkomligheten för dem som är synskadade. Oavsett vad man tycker om detta nya fenomen kan jag konstatera att det finns problem att lösa och att lagstiftningen inte riktigt har hängt med. Att förbjuda detta transportmedel vore dock en tveksam lösning.

Ett problem att lösa är att elsparkcyklarna i bästa fall står uppställda på en trottoar eller gågata men i sämsta fall ligger slängda i en klunga eller i närmaste vattendrag. När jag pratar om elsparkcyklar här vill jag vara tydlig med att jag menar dem man hyr, inte dem som ägs av privatpersoner. Det är ganska få - kanske ingen - som lämnar sin privata sparkcykel på en trottoar eller slänger den i vattnet, för den delen. Vi ser inte heller samma problem med felplacerade hyrcyklar, även om det förekommer, men det kan bero på att intresset för att hyra dem är mindre.

Att elsparkcyklar som står uppställda överallt är ett förfulande inslag i stadsbilden är en sak. Men när de hindrar framkomligheten för dem som lider av en synnedsättning och även för polisen, ambulansen eller renhållningen måste vi vidta åtgärder. Trots att problemet nu har flera år på nacken har ingenting gjorts som har löst det.

Kommunerna måste få större möjligheter att få bukt med felparkerade hyrda cyklar och elsparkcyklar, dels för att minska personskador, dels med tanke på de parkerings- och framkomlighetsproblem som jag belyste. Möjligheten att använda och hyra elsparkcykel bör finnas kvar, men det måste bli ordning och reda.

Vidare åtgärder för att öka säkerheten och minska personskador kan förslagsvis vara en översyn av kraven på belysning, minsta hjulstorlek och bromsarnas beskaffenhet. Transportstyrelsen har tidigare varit inne på att motoreffektsbegränsningen på 250 watt tas bort, men detta menar vi vore trafikfarligt. Vi föreslår att gränsen på 250 watt ska kvarstå, dels för att man inte ska få en alltför kraftig acceleration, dels för att undvika samma utveckling för privatägda elsparkcyklar som för A-traktorer, där vi ser att det förekommer manipulation av fartregulatorer. Skulle man till exempel ha en effekt om 1 kilowatt på en sådan skulle man säkert kunna komma upp i 60-70 kilometer i timmen, vilket vore förödande.

Herr ålderspresident! Kammaren beslutade 2021 om ett tillkännagivande till regeringen om att den bör återkomma med förslag som gör det möjligt att anlägga friliggande cykelvägar utan krav på direkt anslutning till vägar avsedda för motortrafik, vilket sannolikt kommer att innebära en ändring av väglagen. Väglagen kräver i dag att det ska finnas ett funktionellt samband mellan cykelvägar och allmän väg.

Genom att göra väglagen mindre rigid skulle cykelvägar kunna göras både genare och trevligare eftersom de inte måste ligga i direkt anslutning till allmän väg. Detta beslut togs 2021, men ännu har jag inte sett något konkret förslag till åtgärd från vare sig föregående eller nuvarande regering. Det är min förhoppning att vi snart får fram ett sådant att ta ställning till.

Avslutningsvis, herr ålderspresident, är cykeln en del av människors transport. I många fall tar man cykeln till tåget, tunnelbanan eller bussen. Tyvärr finner en stor del av dessa cyklister att någon annan väljer att ta cykeln därifrån, och då talar jag såklart inte om ett planerat utlånande utan helt enkelt om cykelstöld. Detta brott har nog drabbat de flesta, inklusive mig. Tiotusentals svenskar utsätts för detta brott varje år; enligt Brå anmälde hela 10,3 procent av landets hushåll en cykelstöld under 2021. År 2022 anmäldes 62 700 cykelstölder. Här finns säkert ett mörkertal.

Även om det begås många allvarligare brott är det väldigt frustrerande att få sin cykel stulen, och det är en jobbig känsla att vara utsatt för brott. Det påverkar också lusten att cykla. Det kostar pengar och kräver polisanmälan och dessutom pappersarbete.

Min cykel står oftast i källaren - antingen går jag eller kör bil, för det är bökigt att ta fram cykeln. Jag skulle aldrig få för mig att ställa den vid stationen och få den stulen igen när jag åker till Stockholm med tåget. Jag går hellre, även om jag egentligen helst hade cyklat. Jag är med säkerhet inte den ende som väljer bort detta transportslag på grund av rädsla för att få cykeln stulen. Enligt Svensk Försäkring betalas det årligen ut drygt en kvarts miljard i ersättningar för stulna cyklar i Sverige. Det är ett ganska högt belopp. Cyklarna blir allt finare men också allt dyrare, i synnerhet elcyklar.

Det går givetvis inte att placera ut vakter eller poliser vid cykelställ. Vi menar dock att lagen om kameraövervakning borde vara mer tillåtande så att platser som ligger vid stationer, högskolor, sjukhus etcetera, där många parkerar sin cykel, skulle kunna övervakas med hjälp av kamera. Dessutom borde tullens möjligheter och resurser stärkas för att minska utförseln av stulna cyklar - och givetvis även annat stöldgods - ur landet.

Herr ålderspresident! Det ska inte bara vara säkert att cykla. Det ska också vara säkert att ha en cykel och att parkera sin cykel, och man ska veta att man har kvar sin cykel när man ska använda den.

(Applåder)