Fru talman! Ledamoten Ahlstedt hade nu möjligheten att ge ett mycket kort och konkret svar på den fråga jag ställde: ja eller nej. I stället kom det två minuters svada där man inte svarade på det jag frågade om. Min fundering var om normhierarkin mellan Sveriges riksdag och regering ska gälla. Ska det vara som Lagrådet säger i sitt yttrande - att det är en singularitet, en engångsföreteelse? För mig är det mycket enkelt.

Jag inser att man i rollen som regeringsföreträdare i Sveriges riksdag ska vara grindvakt, men det finns ju också principer som man inte ska göra avkall på, till exempel förhållandet mellan Sveriges riksdag och regering, vem som stiftar lagen och vem som sedan verkställer. Här föreslås en omvänd ordning som Lagrådet kritiserar och säger borde vara en engångsföreteelse. I min värld - även om jag hade varit regeringsföreträdare och grindvakt - hade svaret varit enkelt. Det hade inte varit långt. Det hade inte varit en massa ord. Det hade varit: "Ja, det är en engångsföreteelse, för så ska vi inte ha det."

Min andra fråga ska jag ställa lite kort. Den gäller detta med återbetalningsskyldighet, som Lagrådet också kritiserar. Nu vänder man på även den principen. Om den som ansöker gör fel är det rimligt att den blir återbetalningsskyldig. Vad man nu säger är att den sökande vid det som kallas misstagsbetalning, det vill säga att då den sökande gjort rätt och fått pengar och det sedan visar sig att Skatteverket har gjort fel, blir återbetalningsskyldig. Det är helt orimligt i min värld.

Som Lagrådet skriver är det så att för företag som fått stöd, men där Skatteverket gjort fel och sedan begärt tillbaka pengarna, kan detta innebära att om företaget gjort investeringar för framtiden kan hela företagets fortbestånd äventyras. Är det rimligt med en sådan ordning? Det skulle jag också vilja att ledamoten svarar på.