<anforande>
<dok_hangar_id>5114018</dok_hangar_id>
<dok_id>H90941</dok_id>
<dok_titel>Protokoll 2021/22:41 Onsdagen den 8 december</dok_titel>
<dok_rm>2021/22</dok_rm>
<dok_nummer>41</dok_nummer>
<dok_datum>2021-12-08 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Internationellt bistånd</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>ärendedebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>e68a6852-7b3d-f111-8812-6805cad9744d</anforande_id>
<anforande_nummer>117</anforande_nummer>
<talare>Helena Storckenfeldt (M)</talare>
<parti>M</parti>
<anforandetext>&lt;p&gt;Fru talman! Magnus Ek hävdar att det visst går att reformera biståndet utan att tala om nedskärningar. Faktiskt inte, skulle jag vilja säga, eftersom grundproblemet just är utbetalningsmålet. Jag tog upp flera olika exempel i mitt anförande. Till exempel bortprioriteras garantiinstrumentet av medarbetarna på Sida. Organisationen kan säga hur mycket som helst att man prioriterar instrumentet, men den känslan finns inte bland medarbetarna. Alltså bortprioriterar man det för att det är för kostnadseffektivt. Det känns inte bra i min mage i alla fall. Sedan har vi också utbetalningarna i slutet av varje år. De görs för att nå rätt siffra. Det tycker inte jag är rimligt. Mitt svar är alltså: Faktiskt inte, eftersom enprocentsmålet är grunden till problemen.&lt;/p&gt;</anforandetext>
<intressent_id>0575283695521</intressent_id>
<rel_dok_id>H901UU2</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2026-04-21 14:12:43</systemdatum>
<systemnyckel>677990</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H90941/#anf117</protokoll_url_www>
</anforande>
