Fru talman! Precis som jag utlovade i det förra ärendet återkommer vi under de olika kapitlen. Det vi ska diskutera nu är det första kapitlet i vårt betänkande, som handlar om vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen.

Det är två punkter. Den ena handlar om två anmälningar som rör två olika statsministrar och deras agerande vid Europeiska rådets möten, ett möte i oktober och ett i december 2021. Den andra punkten, eller det tredje ärendet, 1.2, rör den dåvarande energi- och digitaliseringsministerns agerande vid TTE-rådets möte i oktober 2021.

Dessa ärenden rör hur statsråd har agerat vid rådsmöten i förhållande till vad som har framkommit vid samråden med EU-nämnden. De handlar i sak om huruvida kärnkraften ska klassificeras som en hållbar investering i det som heter EU:s taxonomi.

Jag tänker framför allt uppehålla mig vid de anmälningar som rör dåvarande statsministern Stefan Löfven och statsminister Magdalena Andersson.

Gransknings-betänkandeRegeringens förhållande till riksdagen (kapitel 1)

Precis som har sagts här tidigare är det av principiellt väldigt stor betydelse vad som händer efter att ett statsråd, i det här fallet två olika statsministrar, har samrått med EU-nämnden och på vilket ett sätt ett statsråd kan följa upp det man har kommit överens om med EU-nämnden när man sedan åker på själva mötet.

Vi har egentligen inte tittat på detta tidigare i KU. Det finns många uttalanden från KU om hur det här ska gå till. Det finns väldigt tydliga förarbeten kring EU-nämndens sammansättning. Det finns också uttalanden från KU om vem som kan teckna firma för riksdagen, om man säger så. Då är det väldigt tydligt att varken något utskott eller EU-nämnden kan tala för riksdagen, så att säga. Det kan egentligen bara kammaren göra.

Med det sagt har det också utvecklats en praxis att regeringen ska följa det som EU-nämnden säger vid samråden. I det här fallet blev alltså uppfattningen att EU-nämnden speglade en åsikt som sedan inte återspeglade sig i kammarens majoritet. Hur gör man då? Hur gör man, som statsminister i det här fallet, för att åka ned till ett möte i Europeiska rådet och försöka driva Sveriges ståndpunkt?

Det finns ett utrymme för statsråd att inte följa EU-nämndens mandat i vanliga fall, där man gör en bedömning att det inte skulle gagna Sveriges intressen. Då måste statsrådet sedan komma tillbaka till kammaren och förklara varför. Sedan är det egentligen upp till riksdagen att fundera över om man accepterar detta eller inte. Skulle man inte göra det finns det instrument för att utkräva parlamentariskt ansvar.

De två olika statsministrarna hanterade ärendena på lite olika sätt, och i vårt ställningstagande försöker vi beskriva hur vi ser på det. Det vi kommer fram till är att det måste vara upp till regeringen och respektive statsråd att göra en bedömning av vad som ska framföras men att detta hela tiden görs under parlamentariskt ansvar.

I det andra fallet med Magdalena Andersson gjorde hon så att hon i sitt inlägg framförde vad EU-nämnden hade kommit fram till, men hon framförde också att detta inte speglade majoriteten i riksdagens kammare. Det var ett sätt att hantera situationen.

Enligt praxis väntas regeringen som sagt agera i enlighet med de mandat man får i EU-nämnden och fullfölja dem. Konstitutionsutskottet anser att denna praxis bör bestå och att EU-nämndens roll som samrådsorgan måste vidmakthållas. Samtidigt skriver vi att det kan uppstå situationer som innebär att regeringen bedömer att Sveriges intressen bäst företräds genom att den svenska ståndpunkten avviker från EU-nämndens mandat. Regeringen måste ha ett visst handlingsutrymme att göra detta, men endast om det finns mycket goda skäl.

Avslutningsvis, fru talman, vill utskottet framhålla att regeringen vid möten i EU får förutsättas agera på ett sätt som inte skapar oklarhet om vad som utgör Sveriges ståndpunkt i en fråga. Det är regeringen som företräder Sverige inom EU, och man gör det under parlamentariskt ansvar.