5138651 H909129 Protokoll 2021/22:129 Måndagen den 13 juni 2021/22 129 2022-06-13 00:00:00 Hälso- och sjukvårdens organisation m.m. ärendedebatt e586e8a5-56eb-ec11-916f-901b0eac4c70 30 Anders W Jonsson (C) C <p>Fru talman! Jag får tacka Per Ramhorn för de vänliga orden och återgälda det med att säga: Vi har haft väldigt mycket trevligt tillsammans under dessa år. Även om vi har haft rakt motsatta åsikter har vi kunnat ha trevligt på det sociala planet. Ett stort tack!</p><p>Det vi debatterar nu, fru talman, handlar om hälso- och sjukvårdens organisation. Det finns en fara i att diskutera organisation, för det finns väl inte en chef och inte en ledningsgrupp som när man har upptäckt att man har problem i en verksamhet har tänkt att lösningen är att omorganisera det hela. De flesta, inte minst de stora, omorganisationerna leder ju till betydligt mer problem än de faktiskt löser.</p><p>På den nationella nivån har vi två oerhört stora omorganisationer bakom oss de senaste två decennierna. När vi upptäckte att det var stora problem i Försäkringskassan, strax efter millennieskiftet, försökte vi lösa det genom en stor omorganisation där vi slog samman alla försäkringskassorna, för då skulle det lösa sig. Det blev ju inte riktigt så. Den andra mycket stora omorganisationen, som också avskräcker, var omorganisationen av polisen, där man centraliserade den till <em>en</em> myndighet. En enig riksdag stod bakom det, men det ledde till mycket stora problem.</p><p>Det är därför man kan höja ett varningens finger för att ge sig på en så oerhört komplex organisation som hälso- och sjukvården är, betydligt mer komplex än både polis och försäkringskassa. Erfarenheten är ju också att omorganisationer inom hälso- och sjukvården inte sällan leder till bekymmer. Här i Stockholmstrakten kan vi inte minst se på sammanslagningen av Huddinge sjukhus och Karolinska sjukhuset, där vi fortfarande i dag lider av de sammanslagningsproblemen.</p><p>Omorganisationer och organisation är alltså någonting man ska ta med mycket stor försiktighet.</p><p>Skulle jag, fru talman, peka ut några områden inom hälso- och sjukvården där lösningen icke desto mindre kommer att vara omorganisation vore ett sådant hur man organiserar vården av de mest sjuka äldre.</p><p>När vi pratar om hälso- och sjukvård ser vi lätt framför oss att det handlar om regionerna, som är ansvariga för hälso- och sjukvården. Men en ganska stor del av hälso- och sjukvården i Sverige bedrivs inte av regionerna utan av våra 290 kommuner.</p><p>Här har vi inte minst under pandemin fått blixtbelysning på ett av de riktigt stora problemen: Ädelreformen under 90-talet, där man förde över denna vård till kommunerna, löste inte ett av de riktigt stora problemen, nämligen att denna grupp av människor inte bara behöver en väldigt god omsorg och omvårdnad utan också hög medicinsk kompetens. Det var det som gjorde att vi under pandemin såg att vi inte kunde bedriva akutsjukvård för de mest sjuka äldre på annat sätt än att ta in dem på akutsjukhusen.</p><p>Här krävs det en strukturell förändring. Här krävs det en lagändring som gör att kommuner och regioner blir skyldiga att se till att detta fungerar. Den felande länken är att regionerna måste kunna ställa upp med läkarinsatser dygnet runt.</p><p>Ett annat område där vi i utskottet är eniga om att det krävs en omorganisation är hur vi tar hand om de människor som lider av beroendesjukdomar. Jag brukar nästan alltid säga att vi har världens bästa sjukvård i Sverige, men inte just för den gruppen. Där har vi en anomali: Just för den sjukdomsgruppen är det inte hälso- och sjukvårdshuvudmannen, det vill säga regionerna, som har huvudansvaret för den medicinska behandlingen, utan där är det kommunerna och socialtjänsten.</p><p>Vi kan leka med tanken att man gav socialtjänsten ansvar för behandlingen av diabetes eller för cancersjukvård. Då tror jag inte, fru talman, att resultaten där skulle vara på den absoluta världsnivån. Här krävs det strukturella förändringar, och vi är nog många som är glada över att det är på gång i och med att utskottet har pressat regeringen till att tillsätta Samsjuklighetsutredningen. Den kommer att resultera i positiva förändringar, även om de kanske inte blir tillräckligt långtgående.</p><p>Det tredje området, fru talman, där vi också behöver förändringar är den nationella styrningen av hälso- och sjukvården. Flera talare före mig har kritiserat det system vi har hamnat i till följd av att ett antal regeringar har använt en styrmetod med stimulansbidrag till regionerna för att de ska göra än det ena, än det andra. Det här började i slutet av 80-talet och början av 90-talet och har sedan fortsatt och expanderat.</p><p>Detta är, fru talman, en mycket olämplig styrform i och med att det är korta, tillfälliga statsbidrag där man tecknar avtal mellan regeringen och SKR. Här krävs det en strukturell förändring där vi går mycket mer till att styra den svenska sjukvården nationellt genom lagar, förordningar och föreskrifter och inte minst genom en väldigt skarp tillsyn där vi kan se vad man gör i olika regioner och på olika mottagningar. Är det förenligt med vetenskap och beprövad erfarenhet eller inte? När man säger att ett nytt läkemedel ska börja användas i en ny sjukvårdsgrupp bör också man ha möjlighet att snabbt kontrollera att så verkligen sker.</p><p>Det arbete vi gjort i utskottet har resulterat i ett antal förslag till tillkännagivanden i detta betänkande. Flera av dessa har sin grund i motioner som kommer från Centerpartiet. Jag är glad över att utskottet föreslår uppmaningar till regeringen, inte minst vad gäller sjukdomen ME och att försöka samla kunskapen om denna på ett ställe. Riksdagen kommer också att sätta fokus på den jämställda vården - eller bristen på jämställd vård, för den är inte jämställd i dag. Här krävs det ett väldigt tydligt genusperspektiv, och det är också ett nationellt ansvar.</p><p>Det finns dock, fru talman, ett föreslaget tillkännagivande som jag är väldigt olycklig över, och jag vill därför yrka bifall till reservation 40. Det handlar om det som i betänkandet kallas åldersgränser i vården och är ett problem som egentligen är politiskt.</p><p>Sverige har undertecknat barnkonventionen, och barnkonventionen säger att är man under 18 år ska man alltid komma i främsta rummet. Det gör att vi i Sverige sedan lång tid tillbaka har en väldigt stor skillnad i kvaliteten på barnsjukvården i förhållande till vuxensjukvården. Det är ett helt annat bemötande, delvis beroende på att man inte kan behandla en 3-åring på samma sätt som en 33-åring. Det är också skillnad i tillgänglighet. Det finns betydligt större möjligheter att lägga in. Det är helt enkelt en sjukvård i en klass för sig.</p><p>Detta blir ett problem när man slutar att vara barn, det vill säga när man fyller 18 år, och då hamnar i någonting annat, det vill säga vuxensjukvården. Inom vuxensjukvården har man jobbat väldigt hårt på att försöka höja kvaliteten - för det handlar inte bara om pengar, fru talman, utan om väldigt mycket annat. Man har också speciella mottagningar inom vuxensjukvården för att underlätta den här övergången.</p><p>Som barnläkare har jag gång på gång suttit i diskussioner med förtvivlade föräldrar som säger: Nu när vårt barn fyller 18 kommer det här inte att gå. Vi måste få stanna kvar inom barnsjukvården!</p><p>Men att vända sig till den lösningen, vilket en majoritet i utskottet har gjort, får till konsekvens att vi accepterar en försämring av barnsjukvården. Det är ju de resurserna som då inte bara ska användas för 0-18-åringar utan även för 19, 20, 21 och kanske 22-åringar. Det kan väl inte vara det som riksdagens kammare kommer att besluta i morgon?</p><p>I stället bör man göra det man gör inom professionen, nämligen se till att få väldigt bra samarbete mellan vuxenklinik och barnklinik för att underlätta övergången och dessutom se till att ha särskilda mottagningar för vad man kallar unga vuxna. Det är de metoderna man ska använda, inte att i riksdagen fatta beslut om att nu ska 18-årsgränsen bort. Det kommer, fru talman, inte att leda till någonting annat än att vi får en urvattnad barnsjukvård, och det innebär de facto att vi skulle frångå FN:s barnkonvention. Den säger nämligen tydligt i portalparagrafen att när det handlar om barnen ska deras intresse komma i främsta rummet, och det gör det inte om man börjar erbjuda barnsjukvård för 19, 20, 21 och 22-åringar.</p><p>Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 40 och hoppas att det blir kammarens beslut i morgon när vi voterar om detta.</p> 0229760896014 H901SoU15 N 2022-10-03 17:26:03 550972 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H909129/#anf30