<anforande>
<dok_hangar_id>5077629</dok_hangar_id>
<dok_id>H80950</dok_id>
<dok_titel>Protokoll 2020/21:50 Onsdagen den 9 december</dok_titel>
<dok_rm>2020/21</dok_rm>
<dok_nummer>50</dok_nummer>
<dok_datum>2020-12-09 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Internationellt utvecklingssamarbete</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>ärendedebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>18723456-873d-f111-8812-6805cad9744d</anforande_id>
<anforande_nummer>146</anforande_nummer>
<talare>MAGDALENA SCHRÖDER (M)</talare>
<parti>M</parti>
<anforandetext>&lt;p&gt;Herr talman! Jag skulle vilja upplysa Annika Strandhäll om att vi som är politiker inte har pengar, utan vi tar pengar från människor som jobbar. Och varje år beslutar vi här i Sveriges riksdag om en budget, om hur mycket pengar vi ska ta från människor och hur vi ska prioritera att spendera dem. Statens budget är inte oändlig. Just därför måste vi kunna diskutera och ställa utgiftsområden mot varandra.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Problem med bistånd till statliga aktörer är att det frigör medel som kan läggas på andra saker, som kanske inte ligger i linje med svenska värderingar. Jag nämnde Tanzania. Det är ett exempel. Det finns betydligt fler. Vi ger exempelvis stöd till den palestinska myndigheten. Det frigör resurser för dem att lägga på annat, som kanske inte ligger i linje med svenska värderingar som sagt.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;40 procent av vårt bistånd till just Tanzania gick 2019 till samarbete med statliga aktörer. Det är en väldigt stor andel av det bilaterala biståndet. Hur kan Annika Strandhäll säkerställa att det biståndet inte riskerar att stärka regimen i Tanzania?&lt;/p&gt;</anforandetext>
<intressent_id></intressent_id>
<rel_dok_id>H801UU2</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2026-04-21 15:38:48</systemdatum>
<systemnyckel>679425</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H80950/#anf146</protokoll_url_www>
</anforande>
