<anforande>
<dok_hangar_id>5097966</dok_hangar_id>
<dok_id>H809125</dok_id>
<dok_titel>Protokoll 2020/21:125 Fredagen den 21 maj</dok_titel>
<dok_rm>2020/21</dok_rm>
<dok_nummer>125</dok_nummer>
<dok_datum>2021-05-21 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2020/21:669 om åtgärder mot analfabetismen i Sverige</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>290013ec-3316-ec11-9160-901b0e9b71a0</anforande_id>
<anforande_nummer>31</anforande_nummer>
<talare>Amineh Kakabaveh (-)</talare>
<parti>-</parti>
<anforandetext>&lt;p&gt;&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Fru talman! Tack, utbildningsminister Anna Ekström, för de fina orden!&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Jag är helt övertygad om att ministern och regeringen har en stark vilja att förbättra kunskaper i svenska i de socioekonomiskt utsatta skolorna för att vi ska ha en jämlik och solidarisk utbildning som omfattar alla barn och alla vuxna som behöver det.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Saken är den att det är svårt så länge vi har en skola som inte är förstatligad. Vi har till exempel en sfi-utbildning i Stockholm som till mer än 80 procent är privatiserad. Tyvärr saknar många av de privata personer som har dessa skolor själva utbildning som lärare. Många saknar också utbildning för att specifikt jobba med den målgrupp som till exempel har lägre utbildning, klen utbildning eller ingen utbildning alls.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Därför är det så viktigt att se till att sfi, svenska för invandrare, och skolan inte ska vara en marknad. Elever, de människor som går i skolan, är inte kunder. &lt;/p&gt;&lt;p&gt;På den tid jag kom till Sverige, under 90-talet, var det en helt annan skola. Tack vare den kunde många av oss gå vidare. Många av oss hade inte kunnat gå i skolan. Det gällde till exempel kvinnor som hade varit bortgifta eller människor som - som i min familj - på grund av fattigdom och krig inte hade kunnat gå i skolan. Men vi fick den möjligheten. Det var inte tack vare mig själv utan tack vare den möjlighet det svenska samhället gav mig och många av mina vänner. Vi kunde gå vidare och till och med få en magisterexamen på Stockholms universitet och andra skolor.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Jag har med mig citat från flera unga tjejer från Turkiet, Libanon och Kurdistan som har mejlat mig. De ser också det här. De är själva i skolan som kuratorer och lärare, och de säger: Amineh, lärarna saknar särskild utbildning för barn som har föräldrar som är analfabeter! De saknar kunskap och kompetens men också vägledning. Vilka förväntningar ska man ha på ett hem där föräldrarna själva inte kan läsa eller räkna matematik när det gäller att stödja sina barn?&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Vi som är uppfostrade i andra delar av världen har lärt oss att skolan både fostrar och uppfostrar. I Sverige uppfostrar vi i hemmet och fostrar i skolan. Det där kolliderar i många hem, egentligen oavsett om man är högutbildad eller lågutbildad. I hemländerna kallar skolan aldrig föräldrarna till ett möte om det inte är väldigt allvarligt. Så är det än i dag. Men i Sverige har vi enormt höga förväntningar på hemmet. Det säger också utbildningsministern i svaret: I Sverige betyder föräldrarnas bakgrund väldigt mycket, för den är avgörande för barnens skolresultat.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Allt tyder alltså på att det är viktigt att utbilda de människor som jobbar i skolan. Det handlar inte bara om att ge pengar till kommunerna. Det är viktigt att ge pengar, men det är också viktigt att utbilda människor som jobbar med de här frågorna - de flickor och kvinnor som själva har klarat sig.&lt;/p&gt;</anforandetext>
<intressent_id>0545353563812</intressent_id>
<rel_dok_id>H810669</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2021-09-15 16:48:31</systemdatum>
<systemnyckel>520773</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H809125/#anf31</protokoll_url_www>
</anforande>
