4983659 H50988 Protokoll 2017/18:88 Onsdagen den 21 mars 2017/18 88 2018-03-21 00:00:00 Socialtjänstfrågor ärendedebatt 13d8f4cd-493e-f111-8b69-6805cafea079 27 Christina Örnebjär (L) L <p>Herr talman! Liberalismen i Sverige har alltid uppmärksammat glömda grupper i samhället, från Bertil Ohlins ”det glömda Sverige” på 1930-talet till Bengt Westerbergs LSS-reform och den senaste tidens arbete för en förbättrad och fördjupad integration. </p><p>Det handlar om dem som lever under svåra förhållanden men får ingen eller mycket liten uppmärksamhet i debatten eller av politiken. Det handlar om människor som har svårt att göra sina röster hörda. De tillhör ofta små grupper, vilket har gjort det enkelt för beslutsfattarna att helt bortse från dem. </p><p>Fortfarande är synen på människor med ett problematiskt bruk av narkotika eller alkohol att de får skylla sig själva. Fortfarande, trots de senaste decenniernas arbete med att uppmärksamma och förklara psykisk ohälsa, sägs alltför ofta att det bara handlar om att ta sig i kragen och jobba lite hårdare. Fortfarande far barn illa i Sverige.</p><p>Detta är människor som ofta glöms bort eftersom de på grund av sin röstsvaghet väger lätt på valdagen. Ett tecken på detta är svaret på motionen om utsatta EU-medborgare, där man hänvisar till samarbetsavtalet med Rumänien. Det är ett avtal där romer, den mest utsatta gruppen, inte ens nämns. </p><p>Ibland behöver barn omhändertas för att de ska garanteras en trygg och säker uppväxtmiljö, och då ska det göras. Det händer dock att barn omhändertas för fort och utan tillräckligt underlag. Det förekommer också att ingripanden sker för sent när ett barn far illa, och resultatet blir då tvångsomhändertaganden som annars hade kunnat undvikas. Med intensiva insatser på hemmaplan skulle sådana försenade ingripanden kunna undvikas helt. De hemmaplanslösningar man har genomfört har visat sig vara lyckade. Vi ser färre återaktualiseringar hos socialtjänsten, bättre resultat i skolorna och familjer som mår bättre.</p><p>Socialstyrelsens studie <em>Vård och omsorg om placerade barn</em> visade bland annat att dödligheten nästan är fem gånger högre för placerade barn och unga, att självskadebeteendet är tio gånger högre och användandet av psykofarmaka är mellan 15 och 19 gånger högre än hos barn och unga i befolkningen i stort. </p><p>Det är därför jag med förvåning läser Centerns motioner om att sänka kraven på utbildningen av personal inom socialtjänsten och kraven på utbildning för nya familjehem. För mig och Liberalerna är detta helt fel väg att gå. Vi vill ha högre krav och mer utbildning för familjehemmen. </p><p>Förutom bättre handledning och kompetensutveckling hos familjerna finns det ekonomiska villkor som behöver ses över för att fler ska kunna ta på sig detta viktiga uppdrag. Familjehem är uppdragstagare och inte anställda, vilket gör att de under tiden som familjehem har en mycket otrygg anställning. De får till exempel inte någon tjänstepension eller a-kassa. </p><p>Vi pratar ofta om samarbetet och om samverkan. Samverkan mellan olika instanser, som skola, skolhälsovård, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri, kring barn som har placerats utanför det egna hemmet behöver verkligen stärkas. Många placerade barn har eftersatta hälsoproblem och har på grund av omsorgsbrist inte fått gå på de rutinmässiga hälsokontrollerna.</p><p>Forskning visar att familjehemsplacerade barn har mycket höga överrisker för framtida problem, till exempel problematisk konsumtion av narkotika eller alkohol, kriminalitet och psykisk ohälsa. Vi har också sett att godkända skolresultat har en stor skyddande verkan för dessa barn. Skolmisslyckanden hos placerade barn beror inte sällan mer på luckor i skolgången och stress i kombination med låga förväntningar än på bristande kognitiv förmåga. I några kommuner har man utvecklat modeller för ett strukturerat arbete med dessa barn. Skolfam är ett lysande exempel.</p><p>Socialstyrelsen och Skolverket kom redan 2013 med en vägledning för placerade barn, <em>Placerade barns skolgång och hälsa – ett gemensamt ansvar</em>, där man bland annat pekade på just att det för många placerade barn saknas uppgifter om hälsokontroller och vaccinationer. Detta gäller rimligtvis också de som i dag är vuxna men som var placerade som barn.</p><p>Vi vet att den som har varit placerad som barn löper stora överrisker för psykisk ohälsa som vuxen. Men i dag finns ingen nationell uppföljning av hur många barn som är eller har varit placerade i samhällets vård eller av hur det har gått för dem. Det finns heller inget register över orosanmälningar. Kommunerna har sina egna register, men de ser olika ut på olika håll och har olika kvalitet. Det finns väldigt lite forskning på detta område, men de studier som finns pekar på att ungefär en fjärdedel av alla anmälningar leder till insatser. Problemet är att vi inte vet hur det är med de tre fjärdedelar som inte leder till någon insats; vi vet inte om det behövs någon insats eller om det är av andra skäl som det inte blir någon insats.</p><p>En nationell uppföljning skulle också underlätta när det gäller att säkerställa att alla omhändertagna barn får ta del av en obligatorisk hälsovårdsplan samt screening av kunskapsnivå för att bättre få rätt stöd i skolan. Det skulle också leda till att man skulle få kunskap kring de barn som faktiskt avlider under omhändertagandet, vilket vi inte har i dag. Det behövs nationella rutiner och regler för vilka åtgärder som ska vidtas när ett barn avlider i samhällets vård.</p><p>Vanvårdsutredningen visade på att många barn placerade i samhällets vård utsatts för såväl övergrepp som misshandel och ibland ren vanvård. Efter utredningen har väldigt lite gjorts för att följa upp de barn som i dag är vuxna, trots att vi vet precis det som jag har räknat upp. De saknar vaccinationer. De har bristfällig skolgång. Många lider också av posttraumatisk stress. Det behövs mer forskning om och uppföljning av placerade barn för att öka kunskapen framför allt hos vården och psykiatrin och för att kunna nå dem som tidigare har varit placerade och för att kunna ge dem rätt stöd.</p><p>Enligt skollagen ska elevhälsan främst arbeta förebyggande och hälsofrämjande, och varje elev ska erbjudas minst tre hälsobesök. Vi vet att våld är alltför vanligt i Sverige trots barnagalagen, som är gammal. Att rutinmässigt fråga om våld är en förebyggande åtgärd, och det bör finnas tydliga riktlinjer för skolhälsovården att rutinmässigt ställa frågor just om våld.</p><p>Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för barn och unga i åldersgruppen 0–20 år. Om man har bedömt att en ung person behöver stöd från socialtjänsten bör det inte upphöra tvärt på 18-årsdagen, utan det bör fasas ut. Men när en ung asylsökande eller en nyanländ anses vara över 18 år försvinner ofta en stor del av samhällets stöd på en gång. På kommunal nivå görs olika bedömningar av hur mycket stöd som unga asylsökande och nyanlända behöver när de är över 18 år. Olika ungdomar har givetvis olika behov. Vi anser att det bör vara det individuella behovet, inte hur länge man har befunnit sig i landet, som ska avgöra när stödet upphör.</p><p>Vi hade för några veckor sedan här i kammaren en debatt om situationen inom barn- och ungdomspsykiatrin. Där sas väldigt mycket klokt. Psykisk ohälsa är tyvärr väldigt vanligt bland barn och ungdomar i Sverige. Upp till 40 procent lider enligt en kunskapsöversikt av oro, nedstämdhet och sömnsvårigheter. Och ungefär 10 procent av alla barn och unga lider av allvarligare psykisk ohälsa, som depression. Bland ensamkommande barn och unga är detta ännu vanligare och handlar ofta om posttraumatiskt stressyndrom, ångest och depression. Självskadebeteende och suicidförsök är överrepresenterade i denna grupp. Även genomförda självmord rapporteras det om i en sådan utsträckning att vi måste se denna grupp som en extra utsatt grupp. De långa handläggningstiderna är en bidragande orsak men också oron inför framtiden och för de familjemedlemmar och vänner som finns på andra håll i världen. Liberalerna lyfter i andra motioner fram vikten av kortade handläggningstider, återinförd familjeåterförening, särskilda skäl som grund för uppehållstillstånd och treåriga tillfälliga uppehållstillstånd. Det är viktigt också i detta sammanhang.</p><p>Sedan ska jag gå över till en annan fråga som jag tycker får ett bristfälligt svar i betänkandet. I FN:s mänskliga rättigheter står det att varje vuxen människa har rätt att få barn. Det är ett ställningstagande som bland annat är till för att förhindra att vissa grupper ska utsättas för tvångssterilisering. Rätten att bli förälder gäller alla, och personer med kognitiva svårigheter är inte och ska inte vara undantagna. Däremot behöver personer med kognitiva funktionsnedsättningar ofta mer stöd.</p><p>Unga vuxna med kognitiva svårigheter, exempelvis en utvecklingsstörning, en förvärvad hjärnskada eller en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning inom autismspektrumet, som Asperger, har många gånger inte förmågan att ta hand om ett barn på egen hand. Många har också svårt att acceptera att de är i behov av extra stöd, vilket drabbar både dem själva och barnen. När det gäller att få stöd ligger det ett stort ansvar på individen själv att söka och ta emot hjälp och stöd. Vi ser också att en hög andel av dessa barn blir omhändertagna och placerade i samhällets vård.</p><p>I dag finns det inga nationella riktlinjer att hålla sig till när en person med kognitiva svårigheter väntar barn. På vissa håll har man kommit långt i arbetet inom kommun och landsting. Det handlar både om det förebyggande arbetet och om arbetet under en graviditet och efteråt. Det finns exempel på kommuner där man kan låna en datadocka och helt enkelt träna sig på att ta hand om ett barn och testa att vara förälder. Det har visat sig att det leder till färre tonårsgraviditeter.</p><p>Det finns väldigt lite forskning på detta område, men det finns forskning som visar att rätt stöd för blivande föräldrar ökar förutsättningarna för att de ska kunna ta hand om sina barn. Men denna hjälp och detta stöd behöver finnas under hela barnets uppväxt. Det behöver också förändras. Det finns de som klarar av ett föräldraskap, men inte alla. Och det finns i dag ingenting som reglerar att förebyggande insatser ska ges.</p><p>För barnen behöver detta stöd finnas under hela uppväxten. Kunskapen om vad det innebär att ha en förälder med kognitiva svårigheter måste öka. Det gäller inte minst inom skola och förskola. Många gånger är det dessa barn som hamnar utanför gemenskapen. De blir mobbade eller har av olika orsaker svårt att klara skolan. Enligt forskning var 42 procent av barnen till föräldrar med en utvecklingsstörning försenade i sin egen utveckling utan att de hade en egen utvecklingsstörning.</p><p>Eftersom det är först när föräldrar misslyckats i sin föräldraroll som socialtjänsten har ett ansvar har det ofta gått alldeles för långt innan barnen får den hjälp de borde ha. Det obligatoriska stödet borde finnas så snart en graviditet konstaterats, men det saknas.</p><p>En uppskattning säger att ungefär 1 400 barn till föräldrar med kognitiva svårigheter föds varje år, och någonstans mellan 40 och 60 procent av dem placeras mer eller mindre direkt i samhällets vård. Detta är barn vars röster aldrig någonsin hörs.</p><p>Avslutningsvis: Som ett av de första länderna i världen ratificerade Sverige barnkonventionen 1990, och nu har äntligen förslaget om att göra den till lag landat på riksdagens bord. Även det första och det andra tilläggsprotokollet till barnkonventionen har ratificerats, men inte det tredje tilläggsprotokollet, som innebär att barn ges en individuell klagorätt, som annars saknas i barnkonventionen. Det innebär inga nya rättigheter för barn, utan det utgör ett kompletterande verktyg för barn att hävda och utkräva sina rättigheter utifrån barnkonventionen. Barn ges i dag i praktiken begränsade möjligheter att överklaga beslut som rör dem, särskilt med tanke på att barn alltid måste ha vårdnadshavares godkännande för klagomål.</p><p>Barnrätten måste stärkas på många områden, och barnkonventionen som lag är en del i det. Men det går självklart inte att slå sig till ro. Det finns alltid mer att göra. Självklart rockar jag därför sockorna i dag – på internationella Downs syndrom-dagen – för att slå ett slag för alla människors lika värde och rättigheter och för att lyfta allas våra unika förutsättningar.</p><p>Vi liberaler står självklart bakom alla våra motioner och reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 30, 32 och 50.</p> 0266517781926 H501SoU13 N 2026-04-22 14:50:47 682802 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H50988/#anf27