4830269 H50977 Protokoll 2017/18:77 Torsdagen den 1 mars 2017/18 77 2018-03-01 00:00:00 Kommunala frågor ärendedebatt 96dc40e1-f02c-e811-9101-901b0eac4c70 9 Peter Helander (C) C <p>Herr talman! Att få prata kommunala frågor är alltid stimulerande för ett tidigare kommunalråd som jag själv. Jag tycker det är viktigt att det finns kommunpolitiker eller människor som har en kommunal erfarenhet i denna riksdag. Mycket av det som beslutas i detta hus blir till slut lokalpolitik som påverkar människor. Jag värnar alltid det kommunala självstyret eftersom det är grunden för det svenska demokratiska samhället och det har en historia som är äldre än den svenska staten.</p><p>Ibland kan jag nog tycka att det finns en alltför stark tro på statlig detaljstyrning och riktade statsbidrag hos flera partier här i riksdagen. Jag vill bara påminna om vad det står i regeringsformen, som är en av Sveriges fyra grundlagar. I den första paragrafen står det följande: "All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna." Det är en viktig paragraf att komma ihåg.</p><p> STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala frågor</p><p>Herr talman! Det kommunala utjämningssystemet fyller en stor funktion i Sverige, men det kritiseras också av vissa som tycker att systemet är orättvist och hämmar tillväxten i kommuner med hög skattekraft. Det finns dock ett antal myter om utjämningssystemet. Den segaste myten är nog den att det är Stockholms län som försörjer Norrbotten och Västerbotten. I reda pengar får Stockholms län faktiskt ut mer än vad Norrbotten och Västerbotten får. Om det är någon riktning som utjämningsmiljarderna tar är det mot Skåne och Västra Götaland.</p><p>Omfördelningsprincipen vilar i huvudsak på tre olika ben: demografi, geografi och socioekonomi. Tanken är att kompensera kommuner med större andel äldre i befolkningen, långa avstånd mellan invånarna och hög andel personer med små inkomster eller med bidragsberoende.</p><p>Det kommunala utjämningssystemet får kritik från många håll. Glesbygden känner sig förfördelad, Täby känner sig brandskattat och Malmö pekas ut som den största bidragstagaren av alla. Systemet retar regelbundet gallfeber på folk i den så kallade betalande änden. Andra ser sig samtidigt som otillräckligt kompenserade, inte minst i norra Sveriges glesbygder där det muttras en hel del. Det alla är överens om är att boven i dramat är Malmö. Vad många inte vet är att Malmö har lägre skattekraft än Pajala och Övertorneå.</p><p>Är det kommunala utjämningssystemet verkligen så orimligt? I korthet innebär utjämningssystemet att kommuner med ekonomiskt gynnsamma förutsättningar får dela med sig till kommuner med sämre förutsättningar. Det är sant att cirka en fjärdedel av Malmös kommunala budget kommer från det kommunala utjämningssystemet. Men är det verkligen ett korrekt sätt att se på utjämningen så här? Det rimliga borde väl vara att se på hur omfördelningen ser ut per invånare? Då blir bilden en helt annan. Då är det glesbygdskommuner i Norrland som får mest i det kommunala utjämningssystemet av samma skäl som jag nyss nämnde.</p><p>Ett argument som brukar föras fram är att staten borde utjämna mellan kommunerna och inte kommunerna sinsemellan. Så är det också. Staten står för tio gånger så mycket pengar som kommunerna i inkomstutjämningssystemet. </p><p>Herr talman! Är det nuvarande systemet bra? Den frågan tänker jag själv svara på. Om det är bra beror på vem man frågar. Jag kan bara konstatera att så länge vi har kommunalt självstyre där kommunerna får sköta och betala för vård, skola och omsorg behövs det ett utjämningssystem. </p><p>Själva utjämningssystemet består egentligen av fem olika delar. Två delar dominerar: inkomstutjämningen och kostnadsutjämningen. Nu pågår en utredning för att se över kostnadsutjämningsdelen, vilket Håkan Svenneling nämnde. Man ska komma ihåg att den bara utgörs av en tiondel av inkomstutjämningsdelen. Det är alltså en ganska liten del. </p><p>Utredningen tittar på de strukturella skillnaderna i beräkningsmodellen och ser om de är relevanta och korrekta. Jag sitter själv med i utredningens referensgrupp tillsammans med min kollega i finansutskottet Ingemar Nilsson. Förutom att titta på strukturella skillnader försöker utredningen också hitta incitament som gör att det ska löna sig för kommuner att förbättra sig, vilket en del har kritiserat.</p><p> STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala frågor</p><p>Det pågår också en mycket större utredning, Kommunutredningen. Ordförande i den parlamentariska kommittén är vår kollega i finansutskottet Niklas Karlsson, och även Anette Åkesson och jag själv ingår i denna. Utredningen har lämnat ifrån sig ett delbetänkande om kommunal avtalssamverkan, ett område som vi var överens om. Jag hoppas att delbetänkandet kommer upp på riksdagens bord under våren. Jag hoppas även att utredningen kommer att kunna leverera ett antal skarpa förslag när den blir klar hösten 2019.</p><p>Herr talman! I en debatt om kommunala frågor måste man som centerpartist ta upp frågan om de begränsningar av människors valfrihet som regeringspartierna, ivrigt påhejade av Vänsterpartiet, vill införa. Under punkt 2 i betänkandet finns för tredje året på raken återigen en uppmaning till regeringen, i det som kallas tillkännagivande, att återkomma med förslag om hur mångfalden inom välfärdssektorn ska öka. </p><p>Att regeringen nonchalerar riksdagens återkommande uppmaningar är inte bra. Centerpartiet och Alliansen vill se förslag på åtgärder för att öka valfriheten, mångfalden och kvaliteten inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen.</p><p>Vill man att människor ska få en verklig valfrihet måste det finnas privata alternativ. Den besatthet som finns över vinster i företag inom välfärdssektorn gör att man inte har den enskilda människans bästa för ögonen. I stället för att fokusera på effektivitet och kvalitet vill regeringen och Vänsterpartiet införa en vinstbegränsning baserad på operativt kapital, vilket gör att företag inom välfärdssektorn som jobbar med människor och som inte äger fastigheter och maskiner i princip får ett vinstförbud. Det innebär att fullt fungerande verksamheter som människor själva har valt för att de tycker de är bra kommer att läggas ned eller gå i konkurs.</p><p>Vad är problemet om människor väljer en privat driven verksamhet som fungerar bra, har hög kvalitet, har nöjd personal och som dessutom kan göra en vinst på samma summa pengar som den offentligt drivna verksamheten kostar? Det fina med valfrihet är att dålig verksamhet väljs bort oavsett om den är privat eller offentlig. Om det skulle uppstå övervinster, vilket i sig är ett märkligt begrepp, hos en verksamhet som kostar lika mycket som det offentliga borde kanske en rättrogen socialdemokrat fundera på hur den offentligt drivna verksamheten fungerar och vad Gustav Möller menade med att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.</p><p>(Applåder)</p><p>Överläggningen var härmed avslutad.</p><p>(Beslut fattades under § 12.)</p> 0681030112815 H501FiU26 N 2018-03-21 11:16:48 439386 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H50977/#anf9