Fru talman! Tack, utrikesministern, för de varma orden!

Jag vill verkligen ta tillfället i akt att just lyfta frågan om multilateralism, som vi kanske inte diskuterar så mycket i den här kammaren, för den är rätt självklar och given för majoriteten av partierna här. Multilateralismen är dock hotad.

Jag hade förmånen att tillsammans med några här i kammaren besöka Paris förra veckan och vara med på OECD-möten där framför allt handelsfrågorna var i centrum. Det var med stort allvar i rösten som många luttrade politiker och tjänstemän där sa att om vi de närmaste tio åren inte vinner tillbaka gnistan och glöden för multilateralismen och ett stort globalt samarbete riskerar vi att förlora allt detta.

Detta handlar inte bara om Vita huset och om Donald Trumps attacker mot frihandeln eller om att vi ser en isolationistisk trend när populismen blir stark, utan det handlar också om att helt enkelt förstå värdet av att lösa konflikter på det här sättet.

Jag tror att utrikesministern kan instämma i den diskussion som nu sker inte minst i Förenta nationerna, där den nye generalsekreteraren som sin huvudpunkt har lagt fram att få tillbaka multilateralismen och interdependensen, det ömsesidiga beroendet. Vi är ömsesidigt beroende av varandra, men vi har inte mycket tid på oss. Det är viktigt att fler lyfter fram detta.

Jag ska avsluta med att säga: Jag tror att det är väldigt viktigt att också vara optimistisk. Vi lever i en tid där domedagsprofetiorna haglar i denna talarstol och i tv-apparater. Detta kommer säkert också att prägla en valrörelse på ett väldigt dystert sätt. Det finns problem och utmaningar. Allt det ska man ta på absolut största allvar. Men om man inte är optimistisk kan man inte se framåt.

Dövblindsaktivisten Helen Keller sa något väldigt klokt: Ingen pessimist upptäckte någonsin stjärnornas hemligheter, seglade till oupptäckta kontinenter eller öppnade nya dörrar till den mänskliga viljan.

Det ligger faktiskt någonting i det.