Fru talman! Häromdagen när jag städade ur en låda i mitt riksdagsrum fann jag delar ur ett anteckningsblock från hösten 2002, då jag 27 år gammal var ny riksdagsledamot i utrikesutskottet. Vreden över människors ofrihet - vilket var frihetsparollen för Liberala ungdomsförbundet, som jag fortfarande var förbundsordförande för - stod det som rubrik, skrivet med en ilsket neonrosa överstrykningspenna.

Då jag nu, 16 år senare, deltar i min sista riksdagsdebatt i denna kammare reflekterar jag onekligen lite över den värld som fanns före, under och efter 2002 och den värld vi lever i 2018. Jag reflekterar över vad som blev, vad som kunde ha blivit och vad som aldrig tilläts bli.

År 2002 präglade svallvågorna efter de islamistiska terrordåden mot World Trade Center i New York och det efterföljande kriget mot terrorn en hel värld.

År 2002 blev det europeiska samarbetet fysiskt när eurosedlar och euromynt började cirkulera i européernas plånböcker. EU skulle bara två år senare gå från 15 till 25 medlemmar, då Öst- och Centraleuropa lämnat kommunismen, socialismen och planekonomins ok för demokrati och marknadsekonomi.

År 2002 gav mig dåvarande utrikesminister Anna Lindh goda råd inför min första resa till Somaliland. Tio månader senare fanns hon inte mer.

Som den duktiga flicka jag var hade jag i mitt anteckningsblock stolpat upp olika utrikespolitiska scenarier med blick framåt något decennium. Jag kan nu konstatera att jag fick både rätt och fel.

Ett globalt frihandelsavtal skulle vara på plats. Fel. Doharundan har pågått sedan 2001, men det är nu, 17 år senare, regionala avtal som dominerar och inte den världsomfattande frihandel som skulle kunna lyfta ännu fler miljoner människor ur fattigdomen.

Två tredjedelar av Afrikas länder skulle vara demokratier. Fel. Detta illustreras tydligt av att mobiltelefonmiljardären Mo Ibrahim länge inte kunde dela ut sitt demokratipris till afrikanska ledare. Det fanns faktiskt fram till i år, Liberias förra president Ellen Johnson Sirleaf fick priset, ingen värdig vinnare att utse under hela sex år.

EU skulle ha varit enormt, enligt min vision, och länderna skulle vara fläckfria demokratier. Rätt och fel. Förvisso kom tio nya medlemmar, men västra Balkan står och trampar i farstun i väntan på inhemska reformer. Enligt tidningen The Economists senaste demokratiindex anses bara 11 av de 28 nuvarande EU-länderna vara fullfjädrade demokratier. Inget av dessa länder ligger i Öst- eller Centraleuropa.

Ryssland, trodde jag, skulle ha närmat sig Europa. Totalfel. Putin har militärt attackerat Ukraina och för ett ständigt krig mot den egna befolkningens frihet, mot hbtq-personer, oberoende journalister och oppositionen. I Kina är förtrycket lika kompakt.

År 2002 bodde 41 procent av världens befolkning i fria länder. I dag är siffran 39 procent. Demokratin backar för tolfte året i rad.

År 2001 hade 40 procent av världens länder full pressfrihet. I dag är det endast 31 procent, och i dessa bor 13 procent av världens befolkning.

Sedan året 2000 har antalet flyktingar i världen nästan fördubblats. Det vidriga kriget i Syrien med militärdiktator Asad, som gasar ihjäl sin egen befolkning, de islamistiska terroristerna i Daish och de folkmordsliknande attackerna mot rohingyaminoriteten i Burma skapar nya offer.

Fyra länder som var på viss uppgång 2002, ekonomiskt eller politiskt, var Turkiet, Venezuela, Ungern och Polen. Nu är de alla regionala svarta får. Turkiet har vänt EU ryggen och bombar civila i kurdkontrollerade Afrin. Vänsterdiktaturen i Venezuela har förvandlat Sydamerikas rikaste land till ett förtryckarhelvete där barn dör av svält och stora delar av befolkningen redan har flytt. Polen och Ungern är EU-länder vars press inte längre anses vara fri och där domstolars oberoende är hotat.

Men det var verkligen inte bättre förr. Den extrema fattigdomen i världen har under de gångna åren halverats globalt.

År 2002 hade ett land i världen infört samkönade äktenskap, nämligen Nederländerna. I dag är det 24 länder och inte bara i västvärlden.

Mellan 2000 och 2015 minskade antalet dödsfall orsakade av malaria med nästan 60 procent.

År 2000 hade 414 miljoner människor tillgång till internet. Nu är det snart 4 miljarder.

Allt detta förutsätter en nyfikenhet inför globalisering, värderingsstyrd utrikespolitik, liberal frihet och ett principfast försvar av de mänskliga rättigheterna. Men det förutsätter också - och detta gäller oss alla här i denna kammare - en strid för multilateralismen, den idé om samarbete och ömsesidigt beroende mellan länder som växte sig så stark efter andra världskriget och som är grunden till alltifrån WTO och FN till Nato och EU. Globala utmaningar kräver globala lösningar. Därför är det för mig som liberal självklart att Sverige hör hemma i både Nato och FN.

Multilateralismen och den idealistiska utrikespolitiken - att bry sig om värderingar även utanför sitt lands gränser - är mer hotade än på länge i kölvattnet av populismens apologeter och isolationisternas rop på att bryta samarbeten.

Men man ska också komma ihåg att klimatavtalet i Paris var fullkomligt fantastiskt, och de 17 nya hållbara målen går längre vad gäller mänskliga rättigheter än vi någonsin tidigare har gått. Detta är viktigt att se.

Jag vill denna sista gång passa på att tacka dels allianskamraterna för god politisk gemenskap, dels hela utskottet för en väldigt trevlig stämning, inte minst genom kanslichefen Martin Brothéns goda försorg. Jag vill också tacka utrikesministern för gott samarbete i många politiska frågor, inte minst sådana som rör flickors och kvinnors mänskliga rättigheter, som striden för rätten till fria, lagliga och säkra aborter och att fler kvinnor med makt sätts vid förhandlingsborden när kriget är slut.

Fru talman! Det var inte bättre förr. År 2018 är bättre än 2002. Färre är fattiga. Fler är utbildade. Men de segrar vi trodde var vunna 2002 var det inte. Men striderna är inte förlorade för alltid. Segrarna är möjliga att återfå genom stöd till världens demokratikämpar, som den modiga iranska aktivisten Narges Hosseini, som under frihetsprotesterna i januari protesterade mot mullornas slöjtvång genom att kasta sin sjal. Hon vägrar be om ursäkt och riskerar nu tio års fängelse. Ett annat exempel är organisationen Kvinnor i vitt på Kuba, som varje söndag i många år protesterat mot kommunistdiktaturens förtryck. Ett annat är den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som utan rättegång i dag har suttit fängslad för sina åsikters skull i över 16 år.

Låt mig avslutningsvis citera en annan av Astrid Lindgrens karaktärer, Pippi Långstrump: "Om man är tyst för länge så vissnar tungan." Så hoppas jag att det inte ska bli.

(Applåder)