<anforande>
<dok_hangar_id>4780975</dok_hangar_id>
<dok_id>H50927</dok_id>
<dok_titel>Protokoll 2017/18:27 Onsdagen den 8 november</dok_titel>
<dok_rm>2017/18</dok_rm>
<dok_nummer>27</dok_nummer>
<dok_datum>2017-11-08 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Utvidgat skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>ärendedebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>5ec815d1-4c3e-f111-8b69-6805cafea079</anforande_id>
<anforande_nummer>23</anforande_nummer>
<talare>Fredrik Malm (L)</talare>
<parti>L</parti>
<anforandetext>&lt;p&gt;Herr talman! Jag ber om ursäkt om jag möjligen uttryckte mig lite slentrianmässigt i mitt anförande. Givetvis kan ett besök någonstans innebära att man utsätts för bristande tillgänglighet som kan vara diskriminering enligt vår gällande lagstiftning eller enligt vår nya lagstiftning. Men det är viktigt att frågan om varaktighet ändå är en del av helhetsbedömningen av vad som är bristande tillgänglighet, tycker jag. Jag kan ge några exempel. Ett anställningsförfarande innebär en annan grad av varaktighet. Om man går till en klinik regelbundet och är inskriven där är det klart att man kan ställa högre krav på den näringsidkaren. Detsamma gäller en butik som ligger i den fastighet där man bor. Då är det väl rimligt att det ger en ännu större tyngd i en helhetsbedömning av om en person utsätts för bristande tillgänglighet. Min uppfattning är att det inte är orimligt att resonera så.&lt;/p&gt;</anforandetext>
<intressent_id>0766496753128</intressent_id>
<rel_dok_id>H501AU3</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2026-04-22 15:12:14</systemdatum>
<systemnyckel>683480</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H50927/#anf23</protokoll_url_www>
</anforande>
