4986899 H509107 Protokoll 2017/18:107 Onsdagen den 2 maj 2017/18 107 2018-05-02 00:00:00 Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering ärendedebatt 274b5e43-493e-f111-8b69-6805cafea079 73 Christina Höj Larsen (V) V <p>Fru talman! Vänsterpartiet vill se ett rättvist och jämlikt samhälle. På samma sätt som ojämställdhet påverkar och inskränker vardag, ekonomi och livsvillkor för kvinnor påverkar och inskränker diskriminering människors vardag, ekonomi och livsvillkor. Därför är ojämställdhet och diskriminering ett hinder både för jämlikhet och rättvisa och för människors möjlighet och frihet att leva sina liv.</p><p>Det senaste året har vi hört ett vrål från kvinnor över hela världen. Metoo-rörelsen är verkligen en revolution, och vi kan inte bara gå vidare som vanligt. Skammen är inte längre kvinnors att bära. I Sverige har över 70 000 kvinnor gett sina vittnesmål, och berättelserna fortsätter att forsa fram. De kommer från kvinnor i vården, skolan, försvaret, medierna och handeln och från kvinnor här i kammaren.</p><p>Ingen kan längre blunda för omfattningen av de problem som många av oss har levt med hela vårt liv. De skär genom hela vårt samhälle, och det handlar om män med alla tänkbara åldrar, bakgrunder och positioner. Vänsterpartiet har fått igenom satsningar på 120 miljoner i vårändringsbudgeten just för åtgärder som kan hjälpa till i frågor kring metoo. Det handlar om fortbildning för lärare i sex- och samlevnadsundervisningen, om kunskapslyft för socialsekreterare när det rör våld i nära relationer, om kompetensutveckling för regionala skyddsombud – en mycket viktig fråga – och om utbildningsinsatser för bland andra jurister och domare. Till det kommer även satsningar på kvinnojourerna, vilket är något som vi har fått igenom även i tidigare budgetar. </p><p>Fru talman! I grund och botten handlar jämställdhet om att få ett slut på mäns överordning. Som feministiskt parti genomsyras hela Vänsterpartiets politik av just detta. Makt måste flyttas, vilket tätt hänger samman med den ekonomiska jämlikheten mellan kvinnor och män. För den kvinna som utsätts i hemmet är det helt avgörande att inte vara ekonomiskt beroende av sin partner för att kunna lämna honom när han slår. Vi måste ha anständiga pensioner och en fungerande sjukförsäkring. För att sluta inkomstklyftan mellan män och kvinnor måste man vara beredd att agera. Där är en individualiserad föräldraförsäkring ett steg. Men löneskillnader på arbetsmarknaden är en annan. Det är detta, som ligger inom arbetsmarknadsutskottets område, som jag kommer att fokusera på just nu. </p><p>Kvinnors genomsnittliga månadslön år 2016 var 88 procent av mäns lön. Löneskillnaden mellan kvinnor och män var 12 procent. Det betyder att en genomsnittlig kvinna varje månad tjänar ungefär 4 200 kronor mindre än en genomsnittlig snubbe. På ett år blir skillnaden 50 400 kronor. Och det gör naturligtvis i sin tur avtryck i pensionerna. Siffrorna gäller efter att deltider har räknats upp till heltider. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskar successivt över tid, men utvecklingen går fruktansvärt långsamt. Med nuvarande takt kommer det att dröja till 2050 innan vi når jämställda löner. </p><p>När jag tittar på mina döttrar tänker jag att patriarkatet måste få ett slut innan de kommer ut på arbetsmarknaden, men det går för långsamt. </p><p>Den huvudsakliga orsaken till löneskillnaderna mellan kvinnor och män är att det finns en strukturell lönediskriminering av kvinnodominerade branscher. Yrken som i huvudsak innehas av kvinnor värderas systematiskt lägre än likvärdiga yrken som innehas av män, trots att yrkena kan ha ungefär samma svårighetsgrad. </p><p>Då har vi ett medlingsinstitut. Ett av Medlingsinstitutets uppdrag är att bidra till en väl fungerande lönebildning, där den konkurrensutsatta industrin sätter normen för löneökningen. Det är det som vi kallar för märket. Men myndigheten ska också verka för jämställda löner. Det är helt uppenbart att dessa mål i praktiken har kommit att stå i motsättning till varandra. Märkets normerande roll gör att löneskillnaderna mellan traditionellt kvinnodominerade yrken och traditionellt mansdominerade yrken inte bara befästs utan också ökar. Motsättningen mellan Medlingsinstitutets bägge uppdrag aktualiseras i samband med avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. </p><p>Medlingsinstitutet har i varje avtalsrörelse slagit fast att myndigheten inte kommer att medverka till några avtal som överstiger den löneökning som industriavtalet ger. Det har varit en tydlig signal till arbetsgivarna att de inte ens behöver förhandla om de jämställdhetssatsningar som flera kvinnodominerade fackförbund har begärt. Medlingsinstitutets tolkning av uppdraget innebär därmed en stark signal till fackförbunden att det inte är någon idé alls att prioritera strukturell utjämning av löneskillnader mellan män och kvinnor genom ändringar i relativlönerna mellan olika yrkesgrupper. </p><p>Om de strukturella löneskillnaderna mellan kvinno- och mansdominerade yrken ska kunna åtgärdas måste lönerna i de kvinnodominerade branscherna kunna öka i en mycket snabbare takt än i de mansdominerade. Det kräver en ändring av Medlingsinstitutets uppdrag. </p><p>Begreppet ”väl fungerande lönebildning” bör per definition även omfatta att man systematiskt utjämnar de strukturella löneskillnaderna mellan kvinno- och mansdominerade yrken. Det skulle knappast innebära en mer omfattande statlig styrning av lönebildningen än den nuvarande tolkningen, där industrinormens tak för alla avtal bidrar till att upprätthålla strukturella löneskillnader. Medlingsinstitutet är redan i dag en myndighet varigenom staten uttrycker en ståndpunkt. </p><p>Därför vill Vänsterpartiet att Medlingsinstitutets uppdrag ska förändras så att det tydligt framgår att industrins lönenormering inte ska tolkas så att man inte kan göra aktiva insatser för att minska de strukturella löneskillnaderna mellan kvinno- och mansdominerade yrken. Därmed yrkar jag bifall till reservation 8 som handlar om just detta. </p><p>Fru talman! Även diskriminering är, som sagt, ett hinder för rättvisa, jämlikhet och människors frihet i både vardags- och arbetsliv. </p><p>Frågan om rätt till tolktjänst i arbetslivet är helt central för dövas och hörselskadades rätt och möjlighet att leva ett liv fritt från vardagliga hinder och vara en del av arbetsmarknaden. </p><p>En förhållandevis ny dom från Arbetsdomstolen aktualiserade frågan när den nyligen slog fast att det inte var diskriminering när Södertörns högskola avbröt rekryteringen av en döv lektor, även om arbetsgivaren erkände att hen var den mest kompetenta kandidaten. Rekryteringen avbröts endast för att högskolan ansåg att kostnaden för tolk var orimlig för arbetsgivaren att bära. Konsekvensen av denna dom blir att personer med hörselnedsättning som behöver tolkning med nuvarande regler kan diskrimineras helt lagligt. </p><p>Hörselskadades Riksförbund skriver: Dagens tolktjänst har allvarliga brister. Det är ofta oklart vart man ska vända sig för att få tolk och vem som ska betala för det. Hörselskadade, döva och dövblinda kommer ofta i kläm mellan landstingets tolkcentral, Arbetsförmedlingen, arbetsgivare, utbildningsanordnare och andra parter. Detta får särskilt allvarliga konsekvenser inom arbetslivet, där det händer att arbetstagare inte kan göra sitt jobb, missar anställningar och får andra problem. </p><p>Det är just detta vi ser i den nya domen, att personer till och med kan missa möjlighet till anställning på grund av detta. </p><p>Vänsterpartiet anser därför att det bör tillsättas en ny statlig utredning om hur Sverige ska få fler behöriga teckenspråkstolkar på arbetsmarknaden. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 18. </p> 0521844714515 H501AU10 N 2026-04-22 14:46:56 682598 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H509107/#anf73