<anforande>
<dok_hangar_id>4662681</dok_hangar_id>
<dok_id>H40972</dok_id>
<dok_titel>Protokoll 2016/17:72 Onsdagen den 22 februari</dok_titel>
<dok_rm>2016/17</dok_rm>
<dok_nummer>72</dok_nummer>
<dok_datum>2017-02-22 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Makt, mål och myndighet - feministisk politik för en jämställd framtid m.m.</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>ärendedebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>e3cc08fd-5909-e711-944e-00262d0d0c40</anforande_id>
<anforande_nummer>14</anforande_nummer>
<talare>Rossana Dinamarca (V)</talare>
<parti>V</parti>
<anforandetext>&lt;p&gt;Herr talman! Jag tror att Annika ska ställa den frågan också till Åsa Regnér, som ju är här. Hon kan säkert svara mer specifikt.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Jag tror inte att det finns fog för oron att det arbete som har gjorts ska gå om intet. Det arbetet är viktigt. Jag tror inte att någon av oss tycker att det är ett oviktigt arbete som har gjorts. Men att samla det eller lägga ansvaret för det under en myndighet tror jag ändå är det bästa. Hittills har detta, även om man har haft ett nationellt uppdrag, varit väldigt splittrat. Det är det jag tycker är viktigt med en jämställdhetsmyndighet - att arbetet samlas.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Det är en mängd olika arbeten som måste samlas, och vi ska arbeta integrerat gentemot andra myndigheter och andra delar i vårt samhälle för att komma framåt. Det är det som är problemet i dag - det går alldeles för långsamt, och det bygger mycket på om det finns vilja någon annanstans. Det är det som jag ser som den stora skillnaden med en jämställdhetsmyndighet, att vara den pådrivande kraften, för vi har inte tid att vänta.&lt;/p&gt;</anforandetext>
<intressent_id>0321885416125</intressent_id>
<rel_dok_id>H401AU5</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2017-03-15 09:33:26</systemdatum>
<systemnyckel>412347</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H40972/#anf14</protokoll_url_www>
</anforande>
