<anforande>
<dok_hangar_id>4711426</dok_hangar_id>
<dok_id>H409108</dok_id>
<dok_titel>Protokoll 2016/17:108 Onsdagen den 10 maj</dok_titel>
<dok_rm>2016/17</dok_rm>
<dok_nummer>108</dok_nummer>
<dok_datum>2017-05-10 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Hälso- och sjukvårdsfrågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>ärendedebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>c397148a-4e3e-f111-8b69-6805cafea079</anforande_id>
<anforande_nummer>68</anforande_nummer>
<talare>Anders W Jonsson (C)</talare>
<parti>C</parti>
<anforandetext>&lt;p&gt;Herr talman! Jag är glad över att Anna-Lena Sörenson ställde frågan. Patientlagen är väldigt bra, men den behöver skärpas och den behöver bli mer känd ute i vården. Att man är skyldig att ge barn information på ett sätt så att de förstår är ingenting som görs i handvändning. Det krävs lång utbildning. Men vad vill vi göra för att skärpa lagstiftningen? Vi vill framför allt utöka patientens rättigheter.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Om jag drabbas av en sjukdom där jag kan få hjälp i öppenvården, det vill säga gå till en mottagning, då har jag rätt att söka vård precis var som helst i hela landet. Om jag däremot skulle drabbas av en allvarligare sjukdom – till exempel cancer eller en svår reumatisk sjukdom – där jag kan behöva hjälp på öppenvårdsmottagning samtidigt som jag kan behöva övernatta, det vill säga slutenvård, då sätter patientlagen stopp. När det handlar om slutenvård har jag inte rätt att välja. Det är det allra tydligaste tecknet och det allvarligaste tecknet på vad man borde göra för att stärka patientens rätt.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Som patient ska man inte behöva fundera på om den sjukdom som man har kräver öppenvård eller slutenvård innan man väljer att söka sig till ett annat landsting. Patienten ska ha ett klart besked där. Oavsett vilken sjukdom du drabbas av om du bor i Gävle kan du själv välja om du vill åka till Falun, Uppsala eller Sundsvall för att få behandling för din sjukdom. Det är det allra tydligaste exemplet.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Jag nedvärderar inte att vi har en primärvårdssamordnare, men problemet är ju så mycket större än att en person på Socialdepartementet ska kunna lösa det. Det är bara 50 procent av det svenska folket som har en fast läkarkontakt i primärvården. Det är 1 500 stafettläkare som far runt och erbjuder bristfällig sjukvård. Man tror nu att dessa problem kan lösas genom en primärvårdssamordnare.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;I stället borde man göra precis som den norska socialdemokratin under Jens Stoltenberg gjorde. Man såg till driva igenom kraftfulla reformer som gjorde skillnad för patienterna. Det är det som vi efterfrågar, och det är det som vi föreslår.&lt;/p&gt;</anforandetext>
<intressent_id>0229760896014</intressent_id>
<rel_dok_id>H401SoU10</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2026-04-22 15:24:33</systemdatum>
<systemnyckel>683947</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H409108/#anf68</protokoll_url_www>
</anforande>
