<anforande>
<dok_hangar_id>4419343</dok_hangar_id>
<dok_id>H30940</dok_id>
<dok_titel>Protokoll 2015/16:40 Måndagen den 7 december</dok_titel>
<dok_rm>2015/16</dok_rm>
<dok_nummer>40</dok_nummer>
<dok_datum>2015-12-07 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Ekonomisk trygghet vid ålderdom</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>ärendedebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>72cdd99c-24b9-e511-9431-00262d0d0c40</anforande_id>
<anforande_nummer>131</anforande_nummer>
<talare>Karin Rågsjö (V)</talare>
<parti>V</parti>
<anforandetext>&lt;p&gt;Fru talman! Jag känner väldigt många teatermänniskor, konstnärer och journalister. Precis som du säger väljer de att jobba kvar därför att de har haft ganska låga ingångslöner och jobbat som frilans. Frilans som journalist eller frilans som skådespelare innebär att du får slita ganska hårt för att få ihop till en rimlig pension. Därför vill de jobba vidare, och sedan tycker de också att det är roligt att jobba i fria yrken.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Om man i den ena vågskålen bejakar att människor ska kunna jobba vidare måste man i den andra vågskålen ha ett fokus på dem som är helt utslitna och inte orkar jobba vidare. Det är specifikt kvinnor som har drabbats ganska hårt av de låga pensionerna. Det kan inte vara rimligt att en kvinna generellt ska ha 65 procent av männens pension. Det bidrar ju till en fastlåsning i könsroller, och det bidrar också till att väldigt många kvinnor som lever länge och överlever sina män i realiteten blir fattigpensionärer. Dem bekymrar jag mig mer om än de personer som vill jobba upp till 74 år.&lt;/p&gt;</anforandetext>
<intressent_id>0246927519019</intressent_id>
<rel_dok_id>H301SfU2</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2016-01-12 13:05:00</systemdatum>
<systemnyckel>377669</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H30940/#anf131</protokoll_url_www>
</anforande>
