<anforande>
<dok_hangar_id>3740217</dok_hangar_id>
<dok_id>H20991</dok_id>
<dok_titel>Protokoll 2014/15:91 Torsdagen den 23 april</dok_titel>
<dok_rm>2014/15</dok_rm>
<dok_nummer>91</dok_nummer>
<dok_datum>2015-04-23 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Funktionshindersfrågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>ärendedebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>9dc337dd-18fe-e411-941d-00262d0d7125</anforande_id>
<anforande_nummer>22</anforande_nummer>
<talare>Stefan Nilsson (MP)</talare>
<parti>MP</parti>
<anforandetext>&lt;p&gt;Herr ålderspresident! Miljöpartiet tycker att man behöver skilja på rollerna. Skälet är helt enkelt rättssäkerhet. Precis som Sofia Fölster sa finns det många som inte kan uttrycka en vilja, som till exempel har en allvarlig hjärnskada eller funktionsnedsättning.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Låt oss titta på ett fall. En förälder lever ensam med sin 25-åriga son eller dotter som har en allvarlig hjärnskada och som inte kan tala. För föräldern som är personlig assistent, och samtidigt god man, förmodligen på heltid, är det svårt att besluta om dottern eller sonen ska bo på ett gruppboende. Då förlorar den föräldern hela sin utkomst. Det är ett klockrent fall av jäv. Vi måste skydda dessa personer.&lt;/p&gt;&lt;p&gt;Jag tycker själv att det är ett enkelt val. Det är en jävssituation. Man kan vara förälder och god man, man kan vara förälder och personlig assistent, men man kan inte vara både god man och personlig assistent samtidigt. Då hamnar man i en konflikt. Egna intressen ställs mot personen man ska bry sig om.&lt;/p&gt;</anforandetext>
<intressent_id>0791649913415</intressent_id>
<rel_dok_id>H201SoU8</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2015-05-19 13:19:36</systemdatum>
<systemnyckel>361673</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H20991/#anf22</protokoll_url_www>
</anforande>
