<anforande>
<dok_hangar_id>2950253</dok_hangar_id>
<dok_id>H10996</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2013/14:96 Fredagen den 4 april</dok_titel>
<dok_rm>2013/14</dok_rm>
<dok_nummer>96</dok_nummer>
<dok_datum>2014-04-04 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2013/14:382 om EU:s klimat- och energipaket</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>AEEE8D35-6DFE-414E-BF41-767EEBB42B54</anforande_id>
<anforande_nummer>11</anforande_nummer>
<talare>BÖRJE VESTLUND (S)</talare>
<parti>S</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Jag hoppas att talmannen noterar att nästan hela anförandet handlade om klimatutsläppen. Men min fråga gäller inte klimatutsläppen. I så fall hade jag ställt den till miljöministern. Frågan handlar om den förnybara energin, inte om klimatutsläppen. Det är mer komplext än så.
Jag delar uppfattningen att klimatutsläppen är en väldigt stor och viktig fråga. Men för att klimatutsläppen ska minska måste man också ställa om energisystemen. Visst har vi gått före. Det har vi gjort under ett antal år, ganska många år för övrigt. Sedan har det ibland varit nedåt och ibland uppåt i den diskussionen, men vi har gjort det.
Men jag vill återkomma till frågan: På vilket sätt ska man ställa om ifall man inte har förnybart ute i Europa, och varför ska man då inte öka?
Jag måste också återkomma till min fråga om kärnkraften. Statsministern sade: "När man sätter målen så högt som Socialdemokraterna vill blir det i realiteten ett sätt att bakvägen avveckla kärnkraften." Står statsministern - förlåt, det kanske blir så i framtiden, men jag menar naturligtvis statsrådet - bakom den uppfattningen? Vi socialdemokrater har sagt tydligt och klart i tiotals år att vi vill avveckla kärnkraften i den takt vi kan få fram förnybart under förutsättning att det inte hotar tillväxt och arbetstillfällen i Sverige. Statsrådet kanske har en annan uppfattning. Men jag ser detta som ett inspel i den svenska energipolitiken.
Om vi nu ska nå målen i Färdplan 2050 fram till år 2050 ser jag inget annat än att man på 20 år måste kunna minska utsläppen med 20 procent. Är det realistiskt med det mål man sätter upp?
Den ökade ambitionsnivå som statsrådet ger uttryck för handlar om att man ska köpa internationella krediter, och det kan vara sympatiskt. Men på vilket sätt minskar det utsläppen i EU? Färdplan 2050, herr talman, handlar om att man ska minska utsläppen i EU till 90 procent av 1990 års värden.
Statsrådet säger också att klimatmålet står över det förnybara. Det kan vara en logisk uppfattning, men ändå får jag inte ihop det här. Hur ska hela EU kunna ställa om ifall inte det förnybara är det viktigaste?
Sedan finns det olika vägar att gå. Det finns dyra vägar och mindre dyra vägar. Man kan göra detta på många olika sätt. Men om man inte ställer om över huvud taget, om man inte har de positiva effekterna, om man inte får in det här med gröna jobb och att det verkligen kan vara någonting som ökar tillväxten och är positivt för samhället, vad kommer då att hända för alla de länder som finns? Trots allt är Polen kanske det sämsta exemplet, för de vill egentligen inte göra någonting i detta sammanhang.
Det är ingen tvekan om att man har mist ambition, och jag tycker att det är tråkigt. Ett tecken på det är att Sverige inte hörde till dem som spelade in till kommissionen att man ville ha höga ambitioner, vilket en rad andra länder gjorde, bland annat Nederländerna, Storbritannien med flera.
</anforandetext>
<intressent_id>0720249554818</intressent_id>
<rel_dok_id>H110382</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2014-04-04 13:08:16</systemdatum>
<systemnyckel>329196</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H10996/#anf11</protokoll_url_www>
</anforande>
