<anforande>
<dok_hangar_id>2902138</dok_hangar_id>
<dok_id>H10950</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2013/14:50 Onsdagen den 18 december</dok_titel>
<dok_rm>2013/14</dok_rm>
<dok_nummer>50</dok_nummer>
<dok_datum>2013-12-18 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2013/14:102 om Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>5EEAC440-64F3-4001-9E72-615AE485CC74</anforande_id>
<anforande_nummer>2</anforande_nummer>
<talare>Utrikesminister CARL BILDT (M)</talare>
<parti>M</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Det stora men något avtagande intresset för denna interpellationsdebatt gläder mig.
Urban Ahlin har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att den svenska kandidaturen till FN:s säkerhetsråd 2017-2018 ska nå framgång. Jag välkomnar frågan, som ger mig möjlighet till ett antal klargöranden.
Sverige kandiderar till FN:s säkerhetsråd för 2017-2018 och har gjort så sedan 2004. I enlighet med etablerad praxis var en kampanjstart inte aktuell förrän Finlands kandidatur till säkerhetsrådet för 2013-2014 avslutats. Vi avvaktade också resultatet av vår egen kampanj för medlemskap i FN:s råd för mänskliga rättigheter. 
Som interpellanten känner till lyckades inte någon av dessa kandidaturer. Även den tidigare nordiska kandidaturen till FN:s säkerhetsråd, Islands för 2009-2010, misslyckades som bekant.
Mot denna bakgrund är det naturligt att vi, enskilt och tillsammans med övriga nordiska länder, har diskuterat erfarenheterna av de senaste årens gemensamma kampanjer och försökt att dra slutsatser av dem. En studie som Finlands utrikesdepartement beställde av International Peace Institute i New York har varit ett viktigt bidrag till det arbetet.
Det är mot den bakgrunden vi också tagit initiativ till en diskussion om hur EU kan agera mer samordnat när det gäller kandidaturer till säkerhetsrådet, för att stärka unionens möjligheter till kraftfullt agerande inom FN och för att undvika att medlemsstater konkurrerar med varandra. Jag förväntar mig knappast några snabba resultat av den diskussionen, men på sikt måste vi komma fram till ett mer samlat agerande från EU-ländernas sida också i detta sammanhang.
Vi kommer också att fortsätta diskussionen med de övriga nordiska länderna.
Den princip vi har om att söka en plats för ett nordiskt land i FN:s säkerhetsråd varannan mandatperiod har sina rötter i en tid då antalet medlemsstater i FN var en fjärdedel av i dag. Det är självklart att detta innebär en avgörande förändring vars konsekvenser vi måste fortsätta att diskutera.
Inte minst studien från IPI pekar på en tendens till en kampanjverksamhet som är allt mindre baserad på princip- och sakfrågor. Vi ser hur kostnaderna för dessa kampanjer har ökat dramatiskt och att dessa medel ibland använts på sätt som inte skulle kännas naturligt eller ens möjligt för oss.
En kampanj av sådan natur skulle inte vara förenlig med våra värderingar. Kandidaturen kommer därför att bedrivas på ett delvis annat sätt. Sverige kommer inte att bedriva en "röstköpskampanj" med global skytteldiplomati av det slag vi sett exempel på under senare år utan ett arbete med fokus på Sveriges roll i FN och vad vi vill åstadkomma som medlem i säkerhetsrådet.
Vi har gjort ett principiellt ställningstagande. Det är vårt cv på FN-området som ska ligga till grund för hur vi vill att andra länder ska bedöma vår kandidatur.
Vi har en ställning i FN som har byggts upp genom åren. Vi har lämnat omfattande bidrag till de fredsfrämjande insatserna. Vi är en av de allra största bidragsgivarna till FN:s utvecklingssamarbete och humanitära bistånd. Vi agerar för att stärka organisationens förmåga till freds- och statsbyggande, konfliktförebyggande och medling. Och vi tar tydlig ställning för nedrustning och icke-spridning.
Som en röd tråd löper övertygelsen att säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter är sammanlänkade och att varaktig fred och välstånd inte är möjligt om någon av dessa länkar brister.
Ett starkt och effektivt FN, med säkerhetsrådet som nav, ligger entydigt i vårt intresse. Det är den bästa garantin för en världsordning byggd på respekt för folkrätten. Samtidigt är det viktigt att öppet erkänna FN:s tillkortakommanden och aktivt söka hantera dessa. En romantiserad FN-bild tjänar ingen på, allra minst FN.
Sverige är och ska vara en pålitlig FN-vän - men ingen okritisk sådan.
Då Urban Ahlin (S), som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Monica Green (S) i stället fick delta i överläggningen.
</anforandetext>
<intressent_id>0622185335615</intressent_id>
<rel_dok_id>H110102</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2013-12-19 05:06:00</systemdatum>
<systemnyckel>324477</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H10950/#anf2</protokoll_url_www>
</anforande>
