2898168 H10931 Riksdagens snabbprotokoll 2013/14:31 Onsdagen den 20 november 2013/14 31 2013-11-20 00:00:00 Utgiftsramar och beräkning av statsinkomsterna 014F6102-E4CA-4EF2-87C3-B933992C9998 26 CARL B HAMILTON (FP) FP Fru talman! Som vi hört av tidigare talare är det inte svårt att göra listor över angelägna sociala reformer. Utmaningen ligger dock inte i att göra en lång lista, utan utmaningen ligger i att svara på frågan om hur det ska betalas. Vems pengar ska vi ta? Resurserna till social välfärd måste nämligen alltid skapas. I de länder som missköter sina offentliga finanser och sin samhällsekonomi blir de mest utsatta människorna de som drabbas först och hårdast. "Det ska löna sig att arbeta" har varit budskapet på Folkpartiets valaffischer i generationer. Det betyder i praktiken att skatterna på arbete sänks, och det har varit Folkpartiets och Alliansens politik sedan 2006. Det alliansregeringen har gjort är att vi har sänkt skatten främst för låg- och medelinkomsttagare - för undersköterskan, vaktmästaren, servitrisen, busschauffören. Men när vi påpekar detta blir de rödgröna partierna förbittrade. Det finns inget som framkallar sådan ilska hos de rödgröna som när vi sänker skatten för de människor som de rödgröna betraktar som sitt folk, som om de ägde dem. Just därför har i synnerhet Socialdemokraterna otroligt svårt att hantera dessa skattesänkningar. Vi beslutade om första jobbskatteavdraget 2006. Socialdemokraterna var förbittrade. Vi beslutade om andra jobbskatteavdraget 2007. Socialdemokraterna accepterade då det första, men de var förbittrade på det andra. Vi beslutade om tredje jobbskatteavdraget 2008. Socialdemokraterna accepterade då det första och det andra, men de var förbittrade på det tredje. Vi beslutade om fjärde jobbskatteavdraget 2009. Socialdemokraterna accepterade då det första, det andra och det tredje, men de var förbittrade på det fjärde. Vi beslutar om mindre än en månad här i riksdagen om det femte jobbskatteavdraget. Socialdemokraterna accepterar nu det första, det andra, det tredje och det fjärde, men de är förbittrade på det femte. Varje gång förut har socialdemokraterna sagt nej, nej, nej, ända tills de har sagt ja. Men den här gången är Socialdemokraterna så ivriga att säga ja efter det att de har sagt nej att de säger ja redan nu, samtidigt som de är förbittrade - och det redan innan de har hunnit rösta nej senare i dag här i kammaren. Fru talman! De rödgröna säger - och det här är verkligen en kärnfråga - att om man sänker skatter måste man skära i välfärden. Men vi har visat att det finns en annan väg. Ja, det är riktigt att stat och kommun behöver ökade skatteintäkter för att kunna satsa på välfärd. Det finns två sätt att få till det. Det ena är att höja skatterna. Problemet är att det ofta minskar intresset för att arbeta. Det minskar intresset för att driva och starta företag, och det minskar ofta avkastningen på tänkbara investeringar. Den andra vägen är att få fler företag och fler skattebetalare och alltså fler som jobbar och betalar skatt. Sysselsättningen har, som redan sagts här, ökat med mer än 200 000 personer sedan 2006, och särskilt stark har ökningen varit under det senaste året. Det betyder mer än 200 000 fler skattebetalare än 2006. Samtidigt har antalet förtidspensionärer minskat med 200 000 sedan 2006. Det är arbetslinjen till välstånd, inte skattehöjningslinjen, som gör att vi kan satsa mer på välfärd och sänka skatten samtidigt. Svensk välfärd behöver inte högre skatter. Svensk välfärd behöver fler skattebetalare, fler arbetade timmar och bättre tillväxt! Tack vare ökade välfärdssatsningar är Sverige i dag ett bättre land att leva i än 2006 när alliansregeringen tillträdde. Sverige har fler läkare, sjuksköterskor och vårdcentraler än 2006. Sverige har fler apotek - drygt 600 fler. Sverige har kortare vårdköer. Resurserna till vården, äldreomsorgen och personer med funktionsnedsättning har ökat sedan 2006. Tillgängligheten till primärvården och den specialiserade vården och kvaliteten på sjukvården har förbättrats sedan 2006. 20 000 fler arbetar i den offentliga välfärden. Resurserna till välfärden har ökat med 70 miljarder kronor per år, och de har ökat som andel av Sveriges bruttonationalprodukt. Bostadsbidraget för barnfamiljer är högre än 2006. Andelen biståndsmottagare i befolkningen har minskat. Flerbarnstillägget är högre. Barnfattigdomen har minskat sedan 1990-talet. Bostadstillägget för pensionärer, högkostnadsskyddet för tandvård, grundavdraget för pensionärer och grundnivån i föräldrapenningen är högre än 2006. Sverige har högre lärartäthet av utbildade lärare än 2006. Sverige har högre personaltäthet vad gäller skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer. Sverige har 40 000 fler studenter vid våra universitet. Sverige har fler barn i förskolan - utan att barngruppernas genomsnittliga storlek har ökat och med samma förskollärartäthet som tidigare. Resurserna till förskolan, gymnasieskolan och högskolan har ökat sedan 2006. Studenternas studiemedel har aldrig haft bättre köpkraft. Sverige har fler kvinnor som är ordförande i statliga företag och fler kvinnor som är chefer. Sverige har fler kvinnliga professorer. Sverige har högre sysselsättning bland invandrare. Sverige har bättre diskrimineringsskydd än 2006. Tryggheten i Sverige har ökat med fler poliser än 2006. Hushållens disponibla inkomster har ökat. Kvaliteten på högre utbildning är bland den bästa i världen. När det gäller satsning på forskning är vi bland de bästa i världen. På innovation är vi bland de bästa i världen. Vårt land har bland de mest ambitiösa klimatmålen i världen. Koldioxidutsläppen har minskat sedan 2006. Sverige har den mest koldioxideffektiva ekonomin i Europeiska unionen. Utbyggnadsplanerna för ny järnväg i Sverige har inte varit så omfattande sedan 1800-talet. Sammanfattningsvis: Välfärden har byggts ut till historiska nivåer. Sysselsättningen har ökat. Skatterna har sänkts. Och allt detta har skett i en tid när vi har haft den djupaste ekonomiska krisen i Europa på kanske 80 år. Vår politik visar att skattesänkningar inte behöver stå mot välfärdssatsningar. Vi har gjort båda delarna. Vi har både sänkt skatter och ökat välfärdssatsningarna. Detta hade aldrig - jag säger aldrig - varit möjligt med oppositionens politik. Allt fler i Sverige har mer kvar i plånboken samtidigt som satsningarna på välfärden ökar. Det är vi i Alliansen stolta över. Det betyder mer frihet till individen och mer socialt ansvarstagande. Betyder detta att vi är nöjda? Ack, icke. Vi är inte nöjda. Vi ska fortsätta med vårt reformarbete under nästa mandatperiod. Vi är inte färdiga. Vi vill mer. Det för mig över till framtiden, fru talman. Nu har vi november. Hösten före ett riksdagsval fyller regeringens budget och oppositionspartiernas motförslag naturligtvis en särskilt viktig demokratisk funktion. Varje parti redovisar sina inkomster och utgifter, inte bara för nästföljande år utan för huvuddelen av kommande valperiod, det vill säga 2014-2018 i vårt fall. Ett av syftena med denna praxis är att hindra regering och opposition från att ställa ut förföriska löften som saknar långsiktig finansiering. De fleråriga budgetförslagen skärper kravet på ekonomisk realism i partiernas politik och är därmed viktiga för demokratin. Väljare, medier, organisationer och andra ges goda demokratiska möjligheter att jämföra partiernas politik över större delen av den kommande mandatperioden och kan skärskåda hur utgifter och finansiering går ihop eller inte går ihop. Det gäller dock inte nu. Det gäller inte Socialdemokraterna denna höst och inför valet 2014. Partiet vill slinka undan kontroll och skärskådan inför valet. Socialdemokraternas skarpa budgetförslag avser enbart 2014. För åren därefter finner man massor av löften men inget sammanhållet budgetförslag. Socialdemokraternas beteende med hemliga eller obefintliga budgetar framöver är inte olagligt, men det försvårar för demokratin och inbjuder till ekonomiskt lättsinne. Med sina enbart ettåriga budgetförslag bryter Socialdemokraterna på ett unikt sätt mot gällande praxis om att man ska lägga fram flerårsbudgetar för större delen av valperioden. Det har man inte gjort. Det gör man inte inför detta val, 2014. Detta har inte uppmärksammats tillräckligt, enligt min mening. Därför vill jag vara något utförlig på denna punkt. Riksdagens utredningstjänst har på Folkpartiets uppdrag gått igenom budgetmotionerna från de partier som har varit i opposition från 2001 fram till i dag. Genomgången visar att under denna tid har inget oppositionsparti inför ett riksdagsval presenterat en budgetmotion med ett så kortsiktigt och dolt perspektiv som Socialdemokraterna nu gör inför valet 2014. Man vill uppenbarligen undandra sig demokratins krav på öppenhet och redovisning. Samtliga oppositionspartier har tidigare valår lagt fram budgetförslag som täckt minst de kommande tre åren under valperioden. Så gjorde även Socialdemokraterna hösten 2009, inför valet 2010. Socialdemokraterna säger sig 2014 vilja ta "ett första steg" med en blygsam summa som startfinansiering. Låt mig ge några exempel. Socialdemokraterna vill ha skolplikt till 18 år men avsätter blott 10 miljoner kronor. De vill införa treterminssystem på högskolan men avsätter blygsamma 30 miljoner kronor 2014. Klyftan i beskattning mellan löntagare och pensionärer ska försvinna, men 2014 tas bara ett litet, litet steg. Alla pensionärer som tittar på detta tv-program: Notera detta! Det är en oklarhet som är gränslös vad gäller beskattningen av pensionärer. Socialdemokraterna vill införa en 90-dagarsgaranti för unga arbetslösa men tar bara ett första steg 2014, till en kostnad av drygt 5 miljarder kronor. Vad resterande steg innebär för miljardkostnader och om de ska finansieras under mandatperioden döljer man. Socialdemokraterna vill lägga 110 miljoner kronor 2014 på fler utbildningsplatser på förskollärarutbildningen, som ett första steg. Men vad som sedan händer under valperioden redovisas inte. Socialdemokraterna avsätter 10 miljoner kronor 2014 för att introducera yrkescollege i nya branscher. Om dessa ska sjösättas i praktiken krävs det säkert ett hundra gånger så stort belopp. 50 miljoner kronor avsätts 2014 till en försöksverksamhet med nyföretagargaranti, men det är oklart hur detta ska fungera under den fortsatta valperioden. Kostnaderna för sjukförsäkring och a-kassa stiger med Socialdemokraternas politik efter 2014, dels på grund av högre ersättningsnivåer, dels på grund av slopade tidsgränser i sjukförsäkringen. Hur Socialdemokraterna kommer att formulera kraven på mottagarna av sjukersättning och a-kassa, samt de statliga myndigheter som administrerar dessa, kan bli en av valrörelsens verkligt heta potatisar. Ja, listan med ofullständigt redovisade satsningar är lång, och listan när det gäller bristen på redovisad finansiering är ännu längre. Min slutsats är: Om olyckan är framme och Socialdemokraterna i regeringsställning skulle hålla vad de lovar skulle skatterna eskalera, trappas upp, dramatiskt från den 1 januari 2015, det vill säga om drygt ett år. Miljöpartiet och Vänstern, som själva har gott om skattehöjarförslag, skulle applådera en sådan upptrappning av skatterna. Varför mörkar Socialdemokraterna? Vet de inte svaren? Vill de inte redovisa? Så är det uppenbarligen. Men jag säger så här till Socialdemokraterna: Redovisa er ekonomiska politik för huvuddelen av valperioden och inte bara för 2014! Det gör de andra partierna. De lyckas med detta. Deras kolumner är fulla med siffror, men där ni skulle ha satt siffror står det bara: streck, streck, streck. Så är det i kolumn efter kolumn. Ni redovisar inte er ekonomiska politik. Demokratins krav på öppenhet och redovisning av valperioden gäller även er socialdemokrater. Fru talman! Jag beklagar överdraget. (Applåder) 0477013214601 N 2013-11-21 17:35:05 322011 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H10931/#anf26