<anforande>
<dok_hangar_id>2897470</dok_hangar_id>
<dok_id>H10925</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2013/14:25 Tisdagen den 12 november</dok_titel>
<dok_rm>2013/14</dok_rm>
<dok_nummer>25</dok_nummer>
<dok_datum>2013-11-12 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2013/14:5 om avgiftsdifferentiering och jobbpolitik</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>6C4A8976-F037-4179-B494-C7FE3FB23478</anforande_id>
<anforande_nummer>41</anforande_nummer>
<talare>PETER PERSSON (S)</talare>
<parti>S</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Tack, finansministern, för svaret! Arbetslösheten är vårt svåraste samhällsproblem. Det är ett slöseri med resurser då arbete är vår viktigaste tillgång. Det är en plåga för dem som drabbas. Vem som helst kan bli arbetslös. Även om människor med kortare utbildning i dag dominerar bland de arbetslösa kan konjunktur eller strukturförändringar ställa den välutbildade och välmeriterade utan arbete. Därför behövs en robust försäkring som ger människor trygghet, upprätthåller köpkraften i ekonomin och ger förutsättningar för rörlighet på arbetsmarknaden. En trygg arbetslöshetsförsäkring är modernt och nydanande.
När den moderatledda regeringen tillträdde efter valet 2006 var det med ett uttryckligt löfte att klara jobben. Jag och andra minns mantrat från Reinfeldt och Borg - massarbetslöshet och utanförskap, utanförskap och massarbetslöshet. Då var arbetslösheten 260 000, alldeles för hög. Nu är den över 400 000. Den moderatledda regeringens politik vilade egentligen på bara två axlar, skattesänkningar och försämringar för de arbetslösa. Senare gjordes en sänkning av ersättningsnivån och en höjning av avgiften till arbetslöshetskassorna. Strategin var att det är hög arbetslöshet för att lönerna är för höga. Därför skulle man se till att hålla nere löneförhandlingarna. Resultatet blev inga nya jobb, men 500 000 lämnade arbetslöshetskassorna.
Nu kommer regeringen i sin senaste budgetproposition med förslaget att avskaffa den differentierade arbetsmarknadsavgiften. Det presenteras som ett jobbpaket även nu. Alltså: Två rakt motsatta förslag presenteras båda som jobbpaket. Ena gången höjer man arbetsmarknadsavgiften, kastar ut 500 000 från a-kassorna. Då var det jobbpolitik. Nu vill man gå ned till 100 kronor. Alla ska betala samma avgift. Det välkomnar vi socialdemokrater. Och nu presenteras också det som jobbpolitik. Det föranleder mig att fråga finansministern: När hade finansministern rätt och när hade finansministern fel? Frågorna är enkla. När hade finansministern rätt och när hade han fel? Om han inte kan svara på den frågan undrar jag: Kan finansministern någonsin ha fel? Jag ser med spänd förväntan fram emot finansministerns svar på min enkla fråga.
</anforandetext>
<intressent_id>0903307301618</intressent_id>
<rel_dok_id>H1105</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2013-11-13 05:04:52</systemdatum>
<systemnyckel>320964</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H10925/#anf41</protokoll_url_www>
</anforande>
