3056132 H109132 Riksdagens snabbprotokoll 2013/14:132 Torsdagen den 26 juni 2013/14 132 2014-06-26 00:00:00 Riktlinjer för den ekonomiska politiken och Redovisning av skatteutgifter 2014 2D0D60E7-EBD6-4E73-8E09-AB231D61B07C 49 Finansminister ANDERS BORG (M) M Herr talman! Vi förutsåg i vårpropositionen en långsam återhämtning i världsekonomin. Det är också det vi nu ser realiseras. Det har tillstött en makroekonomisk osäkerhet genom den konflikt vi ser i Ukraina och den osäkerhet som uppstått om det politiska systemet i Ryssland. Detta slår igenom på svensk ekonomi via Finland. Vi ser ett USA som återhämtar sig, men de senaste nyheterna tyder på att återhämtningen är trög. I eurozonen är osäkerheten stor. I denna besvärliga internationella miljö står Sverige starkt. Vi har klarat krisen i bättre skick än de allra flesta andra länder. Vi fick förra veckan statistik från Eurostat som visade att sysselsättningsgraden i Sverige nu är den högsta bland alla de europeiska länderna och att den ökat sedan 2006 från 78 till 79 procent; under perioden före 2006 stod den still trots stark tillväxt. Framför allt i gruppen äldre har det skett en mycket stark ökning, från 69 till 73 procent. Vi ligger nära nog 20 procent över det europeiska genomsnittet i sysselsättningsgrad. Reallönerna har ökat kraftigt, med 20 procent. Det har gett en ökning av konsumtionen med nära 15 procent. Investeringsnivån i svensk ekonomi är 10 procent högre än vad den var 2006. De offentliga finanserna är starkare än i andra länder. Vi har i genomsnitt från 2006 och från 2010 haft de starkaste offentliga finanserna av alla Europas länder. Vi har en skuld som minskat. Vi har klarat sammanhållningen. I Sverige har inte de ekonomiska skillnaderna ökat. Vi har en Gini-koefficient som är på ungefär samma nivå som när vi tillträdde 2006. Den ökning av inkomstspridningen som vi upplevt i Sverige skedde till 70-90 procent under perioden före 2006. Andelen som lever med låg materiell standard har minskat i Sverige och är nu tillsammans med Luxemburgs den lägsta i Europa. Andelen socialbidragstagare bland hushållen har avtagit sedan 2006. Vi har alltså klarat utvecklingen bättre än andra - med högre tillväxt, bättre reallöner, starkare konsumtion, högre investeringar, starkare offentliga finanser och en bättre utveckling för dem som har det sämst i samhället. Det här beror på att regeringen fört en väldigt konsekvent politik. Ansvar har varit vårt ledord. Vi har tagit ansvar för svensk ekonomi. Vi har tagit ansvar för de offentliga finanserna. Vi har tagit ansvar för att genomföra långsiktigt nödvändiga reformer. Vi har också använt jobben som utgångspunkt och styråra. Aldrig tidigare har en regering tagit så många beslut för att gå mot full sysselsättning som under denna period. Med jobbskatteavdrag, med nystartsjobb och sänkta arbetsgivaravgifter, med bättre fungerande arbetsmarknadspolitik och med breda förbättringar av företagsklimatet har vi lagt grunden för en högre sysselsättning i svensk ekonomi. Det är vi naturligtvis stolta över. Vi har också förstärkt utvecklingen mot ett kunskapssamhälle, och vi har satt åtgärder för att värna sammanhållningen främst. Det här är alliansregeringens utgångspunkter, det här är vad vi har åstadkommit under de senaste åtta åren och det här är vad vi vill fortsätta att göra under de kommande fyra åren. Jag vill hävda att vi står inför ett mycket tydligt val i höstens riksdagsval. De fyra oppositionsvänsterpartierna som nu ställer upp i riksdagsvalet har tre tydliga huvudinriktningar. Vi ska arbeta mindre, vi ska exportera mindre och vi ska bygga mindre. Det är de tre utgångspunkter som vänsterpartierna tar. När de ska uppnå sin målsättning och sin inriktning om att människor ska arbeta mindre föreslår de åtgärder som också leder till det. De talar om att förkorta arbetstiden. Det kostar många miljarder för folkhushållet. De beräkningar som KI, riksdagens utredningstjänst och Finansdepartementet har gjort tyder på kostnader på mellan 100 och 200 miljarder. Vi ser också hur en av Europas största ekonomier prövade denna medicin för tio år sedan och därefter har stått och stampat när det gäller sysselsättningen. Vänsterpartierna är också inriktade på att underminera arbetslinjen. Det är logiskt utifrån ambitionen att det ska arbetas mindre i Sverige. Med höjda skatter för företagen, med höjda skatter för enskilda och utbyggda bidragssystem kommer arbetsmarknaden att försämras. Då kommer sysselsättningen att sjunka, och då kommer arbetslösheten att öka. Det är effekten som uppstår om drivkrafterna till arbete försvagas. Därtill kommer att vänsterpartierna konsekvent kommer att öka kostnaderna för att anställa. Man vill höja arbetsgivaravgifterna för unga, och man vill ta tillbaka sänkningen av restaurangmomsen. När denna politik läggs samman med arbetstidsförkortning, med nedmonterad arbetslinje och med höjda kostnader för företagen ser vi att huvudinriktningen kommer att bli färre som arbetar i Sverige och att de arbetar mindre. Det är en politik som kommer att få konsekvenser för samhället. På samma sätt är det med vänsterpartiernas politik för att minska exporten. Den är konsekvent utformad. Man höjer kostnaderna för att producera i Sverige. Genom att snabbavveckla kärnkraften, genom att lägga på särskilda skatter på vår elproduktion och genom att lägga på lastbilsskatt och andra skatter på företagen höjs kostnadsnivån i Sverige. När man samtidigt återreglerar ekonomin är det väl alldeles uppenbart att konkurrenskraften för svenska företag kommer att försvagas. Exporten kommer att minska. De viktiga exportjobben, inte minst för oss som bor utanför storstadsområdena, kommer att bli färre. Lika tydlig är vänsterpartiernas inriktning att det ska byggas mindre i Sverige. Där kan man se att ett av de viktiga förslag som finns för att stoppa byggandet är att få stopp på Förbifarten. Ett av de största infrastrukturprojekten som nu genomförs i svensk ekonomi vill vänsterpartierna stoppa. De vill inte ha någon östlig förbindelse, och de vill återreglera byggsektorn. Vi förstår alla vad det skulle innebära. Det kommer att finnas mindre mark tillgänglig för att bygga. Planprocesserna kommer att bli längre. De krav som ställs på byggnationerna kommer att göra dem dyrare. Det kommer helt enkelt att byggas mindre i Sverige. Det här är den politik som vänsterpartierna står för. Det är färre som ska arbeta. Det ska byggas mindre. Det ska exporteras mindre. Det är en politik som leder mot nolltillväxt. På det sättet får man ändå ge Miljöpartiet elogen att de uttalar vänsterpartiernas underliggande mål: nolltillväxt. Låt mig ge fyra exempel på vad detta betyder för svensk ekonomi. Låt oss börja med reallönerna. Hur kommer svenska folkets inkomster att utvecklas om vi får en arbetsmarknad där färre arbetar, där produktiviteten sjunker därför att vi pressar tillbaka industrin med höjda energikostnader och där det blir en minskad effektivitet därför att vi lägger på stora kostnader på transportsektorn? Det är uppenbart att den politiken kommer att leda till en sämre reallöneutveckling. Den kommer att leda till att det finns ett minskat utrymme i löneförhandlingarna och att man måste pressa tillbaka kostnaderna genom att minska antalet anställda. Låt oss titta på pensionärerna. I Sverige har vi ett pensionssystem som bygger på indexering. Vad händer med pensionerna i en ekonomi med nolltillväxt? Det är alldeles uppenbart vad som händer. Då sjunker pensionerna. Det är så vårt pensionssystem är utformat. Blir det nolltillväxt och noll i inkomstindexökning kommer indexeringen av vårt inkomstpensionssystem att visa på sjunkande pensioner. Därtill kommer naturligtvis pensionärernas standard att urholkas av alla dessa kostnadshöjningar. Det är de som ska betala för höjda bensinskatter, höjda lastbilsskatter, höjda kärnkraftsskatter och alla de andra skatter som vänsterpartierna vill införa om de skulle vinna regeringsmakten. Låt oss titta på kommunerna. Kommunerna är en stor sektor i Sverige. Den är i huvudsak finansierad med inkomstskatter i form av kommunalskatten. Vad händer vid en arbetstidsförkortning till 35 eller 30 timmar? Vi vet att kostnaden ligger på mellan 100 och 200 miljarder kronor i termer av minskade skatteintäkter. Det betyder naturligtvis en kraftig sänkning av skatteintäkterna i kommunsektorn. Samma sak blir det med nolltillväxt. Då är det självklart att det inte finns något växande underlag för skatteinkomster i kommunsektorn. Låt oss också titta på vad politiken för att minska byggandet, för att minska antalet som arbetar och för att minska exporten skulle få för konsekvenser för de offentliga finanserna. Det är alldeles uppenbart att förkortad arbetstid, en politik som får stopp på byggandet genom återregleringar, och en politik som försämrar vår konkurrenskraft, skulle leda till en kraftig försämring av offentliga finanser. Det skulle i sin tur göra att vi står nakna vid nästa lågkonjunktur. Här har vi skiljelinjerna i svensk ekonomisk politik. Vi har en allians som står för att det ska löna sig att arbeta, som vill att vi tar ansvar för offentliga finanser, som prioriterar kunskap och som prioriterar sammanhållning. Mot det har vi fyra vänsterpartier som gemensamt söker regeringsmakten för att föra en politik som leder till att färre arbetar, att vi exporterar mindre och att vi bygger mindre. Det är en politik, herr talman, som tyvärr skulle leda till att Sveriges förutsättningar att värna vår plats i en allt tuffare konkurrens i världsekonomin skulle försämras. Det är därför valet om 80 dagar är så viktigt. Det är ett vägval för svensk ekonomi. Ska vi hålla fast vid ansvar, eller ska vi ta risker med svensk ekonomi? Ska vi hålla fast vid att det ska löna sig att arbeta, eller ska människor lämna arbetsmarknaden? Ska vi bygga för framtiden, eller ska vi stoppa byggen? Vilken politik ska vi ha? Det är det val väljarna måste göra om 80 dagar. Jag anser att det självklara alternativet är en fortsatt alliansregering efter höstens val, herr talman! (Applåder) 0958072321310 N 2014-06-26 22:09:21 333461 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H109132/#anf49