<anforande>
<dok_hangar_id>3054245</dok_hangar_id>
<dok_id>H109129</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2013/14:129 Måndagen den 23 juni</dok_titel>
<dok_rm>2013/14</dok_rm>
<dok_nummer>129</dok_nummer>
<dok_datum>2014-06-23 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering m.m.</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>A6C0794E-0756-4B32-8954-3DEED433A63D</anforande_id>
<anforande_nummer>54</anforande_nummer>
<talare>ANN-CHRISTIN AHLBERG (S)</talare>
<parti>S</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Den 14 juni 2012 röstade riksdagen igenom att regeringen skulle återkomma till riksdagen med lagförslag om att diskriminering på grund av otillgänglighet skulle in i lagen. Samtliga allianspartier reserverade sig mot det. 
Men i dag har vi fått ett förslag att debattera. Vi socialdemokrater välkomnar att bristande tillgänglighet äntligen blir en del i diskrimineringslagstiftningen. Det handlar om att människor med funktionsnedsättning får sina mänskliga rättigheter förstärkta. Vi ser fram emot dagens debatt eftersom det finns frågor som förtjänar svar. Det är bra att statsrådet Erik Ullenhag har aviserat att han kommer att delta i debatten. Nu när ministern kommer att delta i debatten hoppas vi få svar på våra frågor. Det handlar om följande frågor: Varför ska man ha dessa undantag? Vad menas med varaktig relation i detta sammanhang? Varför ska det vara undantag för just verksamhetsutövare med färre än tio anställda? 
Vi socialdemokrater vill inte ha undantagen, för det blir helt fel och sänder helt fel signaler. Det säger nämligen att det är lagligt att diskriminera människor med funktionsnedsättning om man har färre anställda än tio i sin affär eller restaurang eller till och med inom sjuk- och hälsovård genom bristande tillgänglighet.
Om man tittar på en medelstor stad är det inte många affärer, restauranger, frisörer eller biografer med mera som har mer än tio anställda. Inte ens många stora affärskedjor har det. Då blir undantaget bromsen eller det stora hindret i denna lagstiftning.
Herr talman! Vad ville vi göra när vi var tonåringar? Vi ville vara tillsammans med våra kompisar, kanske gå på bio, köpa kläder eller ta en fika på stan, eller bara komma bort från skolan eller komma hemifrån våra föräldrar.
Jag vet att även tjejer och killar som har en funktionsnedsättning vill kunna göra det. De vill göra precis sådant som alla tonåringar gör. Men tyvärr finns det fortfarande alltför många hinder för den som lever med en funktionsnedsättning att få leva på samma villkor som sina kompisar som inte har en funktionsnedsättning.
Jag ska ta ett annat exempel. Som föräldrar vill vi, och bör också, följa med våra barn till exempel till tandläkaren och till doktorn eller bara kunna följa med dem ut och handla gympaskorna eller presenter till barnen eller till deras kamrater. Så är det också för de föräldrar som har en funktionsnedsättning. De vill göra precis som alla andra föräldrar och följa med sina barn till doktorn när de är sjuka, följa med dem till tandläkaren eller följa med dem och handla presenter, nya kläder och skor. Det tycker jag inte är konstigt utan snarare mycket normalt, och det ska uppmuntras och inte förhindras. 
Men enligt dessa undantag riskerar det att bli fortsatt omöjligt för de föräldrar som har en funktionsnedsättning att delta i barnens intressen, att hjälpa dem när de behöver ta sig till tandläkaren eller till vårdcentralen eller att ens följa med dem till ett kafé eller handla kläder till dem. Tonåringar med funktionshinder får begränsade aktiviteter med sina kompisar, och en del kanske de inte alls kan vara med på.
Med de undantag som regeringen gör när det gäller företag med mindre än tio anställda, oavsett om det handlar om hälso- och sjukvård, affärer, restauranger eller biografer, blir det fullt ut lagligt att diskriminera kvinnor och män, flickor och pojkar med funktionsnedsättning för att tillgänglighet inte finns och inte behöver finnas.
Är det klokt? Är det en investering för framtiden? Nej, det är det självklart inte.
Vad menas med varaktig relation? Innebär det att människor med funktionsnedsättning alltid måste gå till samma restaurang och äta? Innebär det att de alltid måste handla i samma affär eller besöka samma biograf eller kulturevenemang? Eller innebär det att människor med funktionsnedsättning måste besöka ett ställe en gång per dag, en gång i veckan, en gång i månaden eller en gång per år?
Här är lagstiftningen otydlig och svårtolkad. Vad är det som gäller? Hur kan man till exempel uppnå varaktighet med en butik som säljer tv-apparater, cyklar eller kameror? Det är inget som man köper varje dag, varje vecka eller ens varje år. Affären kanske inte ens finns kvar mellan de tillfällen som personen behöver köpa en ny cykel eller en ny tv. Vad är det som gäller? Vi hoppas att vi får svar i denna debatt. 
Varaktig relation kanske innebär en favoritrestaurang, en närbutik eller en frisör. Men många av dem har inte tio anställda, och då blir lagstiftningen betydelselös och kommer inte att ge något resultat om inte ägaren ser möjligheterna som det ändå innebär att få nya kunder.
Det kan låta som om vi socialdemokrater är gnälliga, men vi vill ha ett samhälle som är tillgängligt för alla, även för de människor som har en funktionsnedsättning. Det handlar om deras mänskliga rättigheter.
Jag vet att det är många som väntar på ett svar från ministern på frågan om varaktighet. Det känns inte okej, och det är inte bra för någon av oss att det är så här. Jag vill bara påminna om att vi alla kan få en funktionsnedsättning. Om vi har tur och får bli gamla kommer vi med största sannolikhet att få någon typ av funktionsnedsättning.
Vi sparar därför inga pengar på att vänta, utan det är faktiskt dags att göra något åt det. Alla kommer nämligen att ha nytta av det, eftersom det skapar möjligheter för fler. Det skapar nya jobb, och affärer och restauranger kan få nya och fler kunder. Man har räknat på att det kan ge mycket pengar i vinst till företagen.
Fler kan också få möjligheter att tillsammans med sin familj eller sina vänner få tillgång till hela vårt samhälle och få en större valfrihet.
Herr talman! Vi har så mycket att lära av varandra genom att utbyta erfarenheter och framför allt få en ökad förståelse för varandras situation. Därför får vi inte glömma att kvinnor och män, flickor och pojkar, oavsett om de har någon funktionsnedsättning eller inte, är olika men ändå så lika. Och vi har olika behov.
Man kan faktiskt se på fler sätt. Man kan höra och tala på olika sätt. Och vi kan ta oss fram på många olika sätt.
En del är föräldrar till små barn, och en del är föräldrar till stora barn. En del är väldigt unga, en del är lite äldre och en del är precis som jag mitt i livet.
Alla har vi, som sagt, olika behov av företagens tjänster och varor i livets olika skeenden. Vi har olika behov av hälso- och sjukvård. Men vi är alla människor som vill få känna oss just som människor, fria att kunna välja var vi vill handla, var vi vill äta och vilken vårdcentral vi vill gå till. Därför är vi socialdemokrater emot undantaget.
Herr talman! I utskottet finns det majoritet för att undantagen inte ska få gälla hälso- och sjukvård, men det reserverar sig regeringspartierna mot. Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna tycker att det är okej att företag inom hälso- och sjukvård som har färre än tio anställda ska ha rätt att diskriminera människor med funktionsnedsättningar så att de inte är tillgängliga för dem.
Företagets vinster går före människornas behov, och den så kallade valfriheten, som regeringspartierna är kända för, blir inte tillgänglig för människor med funktionshinder.
Till sist, herr talman: Vänner kan inte träffas, kompetens går vi miste om och det finns så många kunder som företagare förlorar om vi inte vågar satsa på just tillgänglighet även för den som har en funktionsnedsättning. Vi Socialdemokrater värnar om jobben och småföretagen och vill att de ska växa och våga anställa fler.
Att det, enligt Hans Ytterbergs utredning 
Bortom fagert tal
, ska finnas en skälighetsbedömning tycker vi är ett bra resonemang. Det är viktigt att åtgärdens storlek är rimlig, men alla hinder är inte stora eller dyra att göra något åt. Därför måste diskrimineringsskyddet mot bristande tillgänglighet gälla fler företag.
Därför yrkar jag bifall till vår reservation 1, men självklart står vi bakom samtliga våra reservationer. Jag yrkar också bifall till en trevlig sommar för er alla.
(Applåder)
</anforandetext>
<intressent_id>0909948830718</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2014-06-24 06:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>332946</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H109129/#anf54</protokoll_url_www>
</anforande>
