<anforande>
<dok_hangar_id>2853954</dok_hangar_id>
<dok_id>H00998</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2012/13:98 Torsdagen den 25 april</dok_titel>
<dok_rm>2012/13</dok_rm>
<dok_nummer>98</dok_nummer>
<dok_datum>2013-04-25 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Jakt och viltvård</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>CFAABDE5-998D-4D8D-9A72-52F8B57C3B32</anforande_id>
<anforande_nummer>195</anforande_nummer>
<talare>OLLE LARSSON (SD)</talare>
<parti>SD</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Dubbelregistrering vid jakt är en av många orättvisor som staten har skapat mellan folkgrupperna och näringarna i det så kallade renbetesområdet i Norrland, som utgör 35 procent av landets yta. Statens ensidiga gynnande av rennäringen har fått förödande konsekvenser för alla andra näringar och kulturyttringar inom området.
I SLU:s bok 
Traditionell kunskap och lokalsamhällen
 går att läsa: "Jakt och fiske har varit ett nödvändigt komplement till jordbruket och ofta har jakten och fisket varit viktigare för nybyggare än för renskötande samer."
Låt mig ge ett exempel från Härjedalen på hur de små stegens tyranni fungerar. För 130 år sedan ansåg renägarna att de behövde större marker för vinterbete. För att tillfredsställa det behovet köpte staten, under hot om expropriering, mark från fjällbönderna och överlät den marken till rennäringen för vinterbete. Med tiden gjordes markerna om till att bli betesmarker året runt för ren. Med året-runt-marker följer också andra rättigheter, bland annat jakträtt. I Härjedalen började problemen med dubbel älgjakt under 1980-talet.
Rätt att jaga på dessa marker i västra Härjedalen har även de få fjällarrendatorer som bor kvar sedan staten tvångsköpte deras marker från deras förfäder och de tvingades bli arrendatorer. 
Konflikter om jakten uppstod. Staten löste det genom att minska arrendatorernas jaktmarker och ge större jaktmarker till renägarna. Motivet var att renägarna hade för lite jaktmarker - ett märkligt argument anser jag eftersom renägarna redan hade tio gånger så stora jaktmarker per familj som arrendatorerna.
En renägare hade ett år 27 jaktgäster. Samtidigt nekas andra som bor här att jaga. 
Konflikterna mellan renägare och andra folkgrupper, inte minst samer som inte är renägare, är ännu större i Västerbottens och Norrbottens län.
För mig är det rasism att ge en folkgrupp rättigheter som den egentliga ursprungsbefolkningen fråntas. Jag vill leva i ett land där alla medborgare har samma rättigheter, villkor och skyldigheter. Det är en självklarhet i alla andra delar av landet, men inte här.
Jag har uppfattningen att det i svensk rättstradition alltid är markägarnas rätt som går i första hand. På statens marker ska alla som bor i området ha samma rättigheter oavsett vad de har för ursprung och oavsett vad de försörjer sig på.
Jag vill avskaffa de sista raslagarna i Sverige och låta medborgarna få samma förutsättningar för att leva, även i Norrlands inland och i norra Dalarna.
</anforandetext>
<intressent_id>0156396655712</intressent_id>
<rel_dok_id>H001MJU17</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2013-04-26 05:04:53</systemdatum>
<systemnyckel>315406</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H00998/#anf195</protokoll_url_www>
</anforande>
