2850287 H00988 Riksdagens snabbprotokoll 2012/13:88 Onsdagen den 10 april 2012/13 88 2013-04-10 00:00:00 Hälso- och sjukvårdsfrågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 27FF9A3E-EAE5-4CB0-B4E0-F899906F713A 42 MIA SYDOW MÖLLEBY (V) V Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 1 och 11. Självklart står jag dock bakom samtliga reservationer Vänsterpartiet är med på. För Vänsterpartiet är en bra och jämlik hälsa det allra viktigaste målet för vården. Vi vill att vården ska ha den inriktningen. Målet att göra vinst på verksamheter går inte att förena med vård efter behov. Målet att göra vinst leder till vård efter lönsamhet. I går var det en läkare med stor erfarenhet som skrev i Svenska Dagbladet om sämre kvalitet i den privata vinstdrivna vården. Han jämförde med den privata icke vinstdrivna vården. Så sent som i dag var det ett fall, som i och för sig gällde barnomsorg men som också handlade om vinstuttag ur gemensam verksamhet, där pengar som är avsedda för barnen går till aktieutdelningar. För oss i Vänsterpartiet är sjukvården en viktig och väsentlig del av den gemensamma välfärden. Det är inte rimligt att privata företag kan starta en vårdcentral där de själva anser att det ger bäst vinstmöjligheter och sedan få ersättning från landstingen helt utan att det görs någon bedömning av om det faktiskt behövs en vårdcentral där. Vi hör gång på gång exempel på att det poppar upp verksamheter där folk är friska och välmående och att motsvarande verksamheter försvinner där befolkningen har stora hälsoproblem. Självklart ska våra gemensamma resurser styras dit de bäst behövs. Därför måste också lagen om valfrihetssystem, LOV, rivas upp, och den ska förstås inte heller drivas igenom för specialistsjukvården. Hela eller delar av sjukhus ska inte kunna säljas ut. För att nå målet om en bra och jämlik hälsa måste vi ha en sjukvård som jobbar förebyggande och hälsofrämjande och utgår från en social helhetssyn. Klyftorna i hälsa är stora i samhället, och de ökar. Det är ingenting vården ensam kan ta ansvar för och göra något åt. Ohälsan är till exempel mycket högre bland arbetslösa än bland personer med arbete. Just arbetslösheten kan inte vården själv åtgärda. Vården måste samarbeta med andra samhällsaktörer för att komma till rätta med klassklyftorna i hälsa, men att vården sedan dessutom själv är ojämlik måste den faktiskt komma till rätta med själv. Kvinnor och män ska ha samma rätt till bra vård. Ingen diskriminering ska förekomma, varken på grund av funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck, etnicitet eller på grund av någonting annat. Papperslösa, asylsökande och gömda ska också ha full rätt till sjukvård. Kvaliteten i omvårdnad och rehabilitering måste förbättras. Många med funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar behöver bättre vård och rehabilitering än de får i dag. Vänsterpartiet vill ha en sjukvård som styrs demokratiskt och där patienten styr och bestämmer över sin vård inom ramen för den offentliga skattefinansierade vården. Vi menar att enskilda vårdenheter ska ha en hög grad av självständighet att utforma sin verksamhet. I framtiden kommer vården att behöva ännu mer pengar. Det enda sättet att klara detta och det framtida vårdbehovet är att slå vakt om en skattefinansierad vård. Avgiftsfinansierad vård lyfts ibland fram som ett sätt att finansiera vården på ett bättre sätt, men det betyder bara att kostnaderna vältras över på den som är svårast sjuk i stället för att de delas gemensamt av alla som betalar skatt. Det gör inte vården billigare. Privata försäkringar leder till ökade orättvisor och till att fel grupper prioriteras - inte de med behoven utan de som har råd att betala försäkringen. Detta är lite om Vänsterpartiets allmänna utgångspunkter för hälso- och sjukvården och också det som ligger bakom att jag yrkar bifall till reservation 1. När jag förberedde mig lite för denna debatt tittade jag en del på det som sades förra året. Jag kunde då konstatera att Vänsterpartiets Eva Olofsson i väldigt stor utsträckning pratade om precis samma saker jag hade tänkt lyfta fram i dag. Det har gått ett år sedan dess, och det är för bedrövligt att flera av de problem vi då såg är ännu värre i dag. Vi har lösningar som regeringspartierna mer än gärna får använda sig av för att komma till rätta med de problem vi ser. Sveriges Kommuner och Landsting redovisade i förra veckan att alla landsting hade problem med brist på vårdplatser, överbeläggningar på avdelningarna, patienter som låg på fel avdelning och så vidare. I går skrev Expressens ledarsida om vårdkrisen och uppmanade socialministern att vakna. Vi har haft barnmorskeuppror och brist på sjuksköterskor för att lönerna är för låga. En minskande andel av sjuksköterskorna har en specialistutbildning. I Skåne var vården för de hjärtsjuka barnen i farozonen på grund av försämrade villkor för personalen. Att regeringen i ett sådant läge blundar, avsäger sig allt ansvar och skyller på landstingen är oansvarigt. Att man dessutom tycker att det är okej att leka affär med vår gemensamma välfärd och låta skattemedel försvinna ut i aktieutdelningar i stället för att finnas kvar i vården är för oss i Vänsterpartiet fullkomligt obegripligt. Vi ser problemen och väljer att försöka åtgärda dem i stället. I vår budget för i år har vi till exempel avsatt medel för fler vårdplatser i landstingen - riktade pengar. Vi har också ökat anslagen till kommuner och landsting så att de kan satsa i stället för att dra ned i verksamheter samtidigt som man ser att vårdbehoven ökar. Det skulle till exempel kunna användas till löner så att de hjärtsjuka barnens föräldrar slipper oroa sig för att personalen ska säga upp sig i protest mot de sämre villkoren. Vi satsar på fler utbildningsplatser för specialistsjuksköterskor, till att börja med inom de områden där vi ser de största behoven - distriktssköterskor, äldresjuksköterskor och psykiatrisjuksköterskor. Jag noterade att regeringen har lagt fram en satsning på utbildningar; man kom fram med ett förslag i går. Jag hoppas verkligen att specialistutbildningar för sjuksköterskor ingår i det. En sak är antalet utbildningsplatser; sedan måste människor också ha rimliga möjligheter att gå utbildningarna. Vi har valt att satsa på att sjuksköterskorna ska få en betald specialistutbildning. Det är självklart att den del av läkarutbildningen som är specialiserad - den man går efter att ha gått sina år på universitet - är betald, men de flesta sjuksköterskor betalar sin utbildning själva. Om man utgår från inkomstbortfall under utbildningen och den eventuella löneökning en sjuksköterska får tar det i snitt 19 år för en sjuksköterska att arbeta in det man förlorar på att gå utbildningen. Det är inte konstigt att det är brist på specialistutbildade sjuksköterskor. Det enda rimliga är att man får betalt under utbildningen, och så kan också vården förbättras. Det allra bästa för alla parter är förstås att patienter inte blir patienter, det vill säga att människor håller sig friska och inte blir sjuka. Därför tycker vi att det förebyggande arbetet givetvis är viktigt. Det är så vi upprätthåller en god och jämlik hälsa för hela befolkningen. Tyvärr har satsningarna på förebyggande arbete ofta minskat i det nuvarande systemet eftersom det på många ställen inte är lönsamt att arbeta förebyggande - man får inte ersättning för det inom primärvården. Vi har därför valt att satsa också på det. Detta är några exempel på saker vi tycker skulle kunna åtgärda de problem vi ser i dag, och det är våra allmänna utgångspunkter. Jag vill också passa på att prata lite om psykisk ohälsa, precis som Lena gjorde. Människor mår allt sämre i dag. Den självskattade psykiska ohälsan ökar, särskilt bland flickor och unga kvinnor. Denna ökning har sociala orsaker, och det krävs förstås även här förebyggande insatser för att komma till rätta med det. Det är inte i första hand ett ansvar för sjukvården - en stor del av de förebyggande insatserna handlar faktiskt om sådana saker som tillräckligt med personal i förskolan, skolan och skolhälsovårdens team. Vad gäller den psykiska ohälsan hos vuxna handlar det ofta om arbetslöshet eller, om man har arbete, en fullkomligt orimlig arbetssituation eller oro för ekonomin. Det kan vara bristande socialt stöd, ensamhet med flera orsaker. Det är inte heller i första hand ett sjukvårdsproblem, utan det handlar om arbetsmarknaden och dess villkor samt om kommunernas sociala insatser - inte minst för ensamma äldre, där den psykiska ohälsan är ett stort problem. Det finns stora möjligheter att minska den psykiska ohälsan med förebyggande insatser. Men för dem som faktiskt behöver vårdens hjälp måste det förstås finnas mer än slentrianmässig medicinering att erbjuda. Det handlar tyvärr, som så mycket annat, om resurser, men inte bara. När det gäller personer med psykisk ohälsa och psykisk sjukdom handlar tyvärr också alltför ofta om förutfattade meningar och attityder. Människor med psykisk ohälsa drabbas ibland av tillstånd där de faktiskt inte klarar av att ta hand om sig själva utan är helt beroende av omgivningen. Som tur är är det mycket sällsynt. Men de behandlas väldigt ofta som om det är en självklar del i den psykiska sjukdomen, och så är det inte. De flesta med psykisk sjukdom har full koll på vad som är det bästa stödet för dem, vad de behöver och vad som gör nytta. Därför tycker vi att det är en självklarhet att man lägger in brukarrevisioner och satsar på det som viktiga och bra insatser. Psykiskt sjuka har däremot många gånger behov av hjälp från många olika instanser i samhället. Det kan vara ganska svårt att orientera sig i det, särskilt som man ofta uppfattas som en person som faktiskt inte kan tala för sig. Därför finns det också ett stort behov av personliga ombud. Även här bör man dessutom satsa på utbildningsresurser. Det är vår uppfattning att man måste införa en skötarutbildning igen för att förstärka psykiatrin, och man måste också satsa mer på specialistutbildning för sjuksköterskor inom psykiatrin. 0415959965211 H001SoU13 N 2013-04-10 21:37:21 314066 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H00988/#anf42