<anforande>
<dok_hangar_id>2846483</dok_hangar_id>
<dok_id>H00982</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2012/13:82 Torsdagen den 21 mars</dok_titel>
<dok_rm>2012/13</dok_rm>
<dok_nummer>82</dok_nummer>
<dok_datum>2013-03-21 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Socialtjänstfrågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>72E0A22C-51D3-4F6C-B11A-0F21ABA88813</anforande_id>
<anforande_nummer>97</anforande_nummer>
<talare>EVA OLOFSSON (V) replik</talare>
<parti>V</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Jag tror att den akuta frågan inte är så komplicerad, att kvinnorna måste ha någonstans att ta vägen. Det går att ordna här och nu om man bara vill. De som jobbar med de här kvinnorna har berättat för mig att livet är ett sådant kaos för dem och att bara få lugn och ro ett tag i trygghet gör att de kanske kan börja tänka klart på om de har några alternativ.
Just våldssituationen man är utsatt för, att man tvingas lämna den man som man har gömt sig med, kanske gör det ännu möjligare att återvända hem. Och det kanske är helt möjligt att klara sig ensam med barn i det land som man ska återvända till.
Jag skulle vilja fråga Helena Bouveng: Om man ger de här kvinnorna skydd och stöd, ska de då förutsättas återvända? Om inte, ska de då inte söka skyddet och stödet? Ska de vara rädda för att polisen letar upp dem för att utvisa dem medan de söker hjälp?
</anforandetext>
<intressent_id>0902086611116</intressent_id>
<rel_dok_id>H001SoU11</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2013-03-22 05:07:16</systemdatum>
<systemnyckel>313518</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H00982/#anf97</protokoll_url_www>
</anforande>
