2846076 H00981 Riksdagens snabbprotokoll 2012/13:81 Onsdagen den 20 mars 2012/13 81 2013-03-20 00:00:00 Mineralpolitiska frågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 99575DCE-5DA5-4949-B296-6C6B9C278B83 74 JONAS ERIKSSON (MP) MP Herr talman! Jag är uppvuxen i Bergslagen, en trakt starkt präglad av gruvnäringen. Sedan medeltiden och fram till modern tid har bergshantering, brytning och smältning av malmer haft en stark ställning i området. Men efterkrigstidens ökade globalisering och sjunkande järnmalmspriser ledde till att samtliga järnmalmsgruvor i Bergslagen lades ned. De bergsbruk och järnbruk som tog hand om malmen från Bergslagens gruvor gick samma öde till mötes. Samhällen i Bergslagen har gått under, och många kommuner lider fortfarande av stora problem på grund av gruvindustrins nedläggning. Gruvnäringen har samtidigt skapat många kulturhistoriskt intressanta miljöer men också många tickande miljöbomber. Denna utveckling har inte varit unik för Bergslagen. Under de senaste 100 åren har antalet gruvor i Sverige minskat från runt 500 till under 20. Antalet sysselsatta inom gruvindustrin har följt samma utveckling. De senaste åren har dock utvecklingen vänt. En ökad global efterfrågan på metaller och mineraler har kraftigt ökat intresset för de svenska mineraltillgångarna. Trots att antalet aktiva gruvor och anställda är litet har det aldrig producerats så mycket malm som i dag. Tidigare nedlagda gruvor i Bergslagen har på nytt blivit intressanta, likaså gruvor på andra platser och de stråk av mineraliseringar som finns i södra och norra Sverige. Detta väcker förstås stora förhoppningar i gamla tynande gruvkommuner om nya arbetstillfällen. I flera internationella jämförelser framstår Sverige som ett av de mest fördelaktiga länderna i världen att prospektera och starta gruvor i. I slutet av 2012 fanns drygt 1 100 gällande undersökningstillstånd. Enligt uppgifter från Sveriges geologiska institut kan det inom några år finnas dubbelt så många gruvor i Sverige som i dag och på sikt ännu fler. Dagens gruvindustri skiljer sig på många sätt från den som under flera hundra år drevs i mina hemtrakter. Man kan räkna med att livslängden för en gruva blir betydligt kortare på grund av teknikutveckling och produktivitetsökning som varit enorm. Färre arbetstillfällen krävs för att utvinna mer. Efterfrågan på mineraler och prisbilden kan snabbt förändras. Det är därför inte ologiskt för gruvbolagen att på så kort tid som möjligt utvinna så mycket som möjligt för att i tid ta vara på det fördelaktiga fönster som man med säkerhet ser framför sig. Högre världsmarknadspriser gör det företagsekonomiskt lönsamt att bryta malm med lägre mineralinnehåll än tidigare och i områden längre bort från befintliga transportvägar. Gruvorna blir större, gruvavfallet och dess miljöpåverkan likaså. Samtidigt kan kraftiga prissvängningar på världsmarknaden snabbt förändra lönsamheten för enskilda gruvor. Sverige står inför ett exploateringstryck av sällan skådat slag och helt nya utmaningar. Även om kunskapen om gruvnäringens miljöpåverkan och kraven på samhällshänsyn och miljöhänsyn har ökat väcker det ökade intresset för svenska mineraler stor oro och många konflikter. Jobben är viktiga, men till vilket pris? En ohämmad och överhettad expansion inom gruvnäringen gagnar inte samhället. Herr talman! Förra året gav riksdagen regeringen i uppdrag att ta fram ett program för en sammanhållen gruv- och mineralindustri. Programmet skulle bland annat belysa förhållandet mellan gruv- och mineralindustrins expansion å ena sidan och nuvarande riksintressen, miljömål och ny kunskap om näringens påverkan på miljön och omgivningen å andra sidan. Riksdagen ville också att det omgivande regionala och lokala samhällets förutsättningar och behov av stöd för att möta de utmaningar som följer av en ny gruva skulle belysas. Det handlar om tillgång till infrastruktur, kompetensförsörjning, konkurrens om arbetskraft, bostadsförsörjning och kommunal service. För att möta det ökade intresset för Sverige som gruvnation och nå en långsiktigt hållbar utveckling krävs tydliga och långsiktiga spelregler. Regeringen har nyligen presenterat en mineralstrategi som man menar tillgodoser riksdagens krav och förväntningar. Enligt min uppfattning är dock regeringen långt ifrån målet att ge de besked samhällets olika aktörer, prospektörer, exploatörer, övrigt näringsliv och medborgare behöver för att vi ska uppnå ett hållbart nyttjande av Sveriges naturresurser. Regeringens mineralstrategi brister i flera delar. I sin strategi väger regeringen inte in det faktum att oavsett om mineraltillgångarna i Sverige är stora är de i grunden en ändlig resurs. Ett hållbart nyttjande av Sveriges mineraltillgångar behöver en strategi med större fokus på hur vi på ett bättre sätt än i dag kan ta vara på de metaller och mineraler som redan har utvunnits. För att öka incitamenten till ett effektivt resursutnyttjande och en långsiktigt hållbar ekonomi får de ändliga resurserna inte vara för billiga. Vid bedömning av en näringsverksamhets hållbarhet behöver man även se till de långsiktiga effekterna på samhället och miljön. En långsiktig hushållning med mark och vatten kräver betydligt längre tidsperspektiv och bredare analys än vad regeringen presenterar. Regioner och kommuner behöver stöd till regional utveckling för att inte bli ensidigt beroende av en näring som man på förhand vet har en begränsad livslängd. Värdet av utvunna naturresurser behöver i större utsträckning komma hela samhället till del. Även om den ökade globala efterfrågan innebär ett behov av jungfrulig malm under en lång tid framöver, måste vi för att uppnå en långsiktig hållbarhet sluta kretsloppen för metaller och mineraler. Inom detta område finns en stor potential för innovation, nya arbetstillfällen och svensk export. Men för en sådan utveckling krävs också statliga satsningar. Styrningen mot ett hållbart utnyttjande av våra naturresurser och behoven av framtidsinvesteringar kan lämpligen finansieras genom en ökad mineralersättning eller, som Miljöpartiet har föreslagit, genom en form av naturresursskatt. Herr talman! Mineralstrategin presenterar flera utmaningar och hot men på ett alltför förenklat sätt. Existerande målkonflikter förminskas, och konkreta och trovärdiga förslag till hur de ska hanteras saknas. En långsiktigt hållbar utveckling nås inte genom vackra formuleringar om att ökande produktion av mineraler och metaller måste balanseras mot ett ökat skydd och vård av naturen och utan avkall på uppfyllelsen av miljökvalitetsmål. Regeringens faktiska politik tycks gå i en helt annan riktning - mot att försvaga miljöbalken och miljöprövningsprocessen och göra det lättare för gruvbolag att få sina tillstånd. Att det i dag finns brister i prövningen av vilka bolag som ska få bearbetningskoncession och i de villkor som ges för brytning är uppenbart. Ett exempel på detta är den tidigare gruvverksamheten i Ersmarksberget och Svartträsk. Samhället tvingas nu att till stora kostnader för skattebetalarna städa upp efter de konkursade bolagen. För att nå den hållbarhet regeringen omskriver behöver miljöhänsynen och samhällets intressen tydligt stärkas, inte försvagas. Det behöver ställas högre krav på lönsamhetsbedömningar vid tillståndsgivning, och jag vill se ett krav på en obligatorisk återställande- och saneringsförsäkring för all gruv- och täktverksamhet. Herr talman! En annan konflikt regeringen inte tar på allvar är markintressekonflikten mellan gruv- och rennäring. En ökad dialog mellan gruvbolagen och samebyarna, som regeringen föreslår, lär inte lösa denna konflikt. Maktförhållandena är alltför olika, och lagstiftningen som den ser ut i dag står på exploatörernas sida. Möjligheten och ansvaret att väga in kumulativa effekter av alla olika typer av exploateringar som sker i området är begränsat och otydligt. Det måste främst vara statens uppgift att ta ansvar för de långsiktiga intressena. Den samiska kulturen och samernas rättigheter behöver stärkas och skyddas. Inte heller den utmaning som följer av LKAB:s verksamhet i Kiruna och Malmberget kommer särskilt mycket närmare en lösning med regeringens mineralstrategi. Tusentals bostäder och andra fastigheter måste flyttas på grund av gruvverksamheten. Expropriationslagen garanterar den som tvingas lämna sin fastighet en ersättning som motsvarar fastighetens marknadsvärde plus 25 procent. I det fall det handlar om någon enstaka fastighet skulle lagen troligen utgöra en trygghet för dem som förhandlar med LKAB eller andra gruvbolag, men när det handlar om en så stor stadsomvandling som i detta fall och när tillgången till likvärdiga bostäder och fastigheter är i det närmaste obefintlig är det svårt att se hur enskilda och företag skulle undslippa förmögenhetsskada. Regeringen behöver återkomma med en fördjupad analys och förslag på hur detta problem ska lösas. Herr talman! Vi är alla medvetna om behovet av att snabbt minska vår klimatpåverkan och fasa ut vår användning av fossil energi. Trots detta läggs det enorma resurser på att prospektera efter olja och gas. Inte minst har intresset för att utvinna skiffergas ökat globalt, men även i Sverige. Vi behöver inte mer investeringar i fossil energi. Vad vi behöver är satsningar på energisystem baserade på 100 procent förnybart. Utvinningen av skiffergas är också högst tvivelaktig av andra skäl än klimatet. För att utvinna gasen måste berggrunden spräckas sönder genom högt tryck och injektioner av sand, vatten och kemiska tillsatser. Stora risker finns att grundvatten förorenas och giftiga kemikalier läcker ut i miljön. Utvinning av skiffergas är inte lösningen på världens eller våra egna energi-, miljö- eller klimatproblem. Det finns inget skäl till att utvinna skiffergas i Sverige. Sverige bör därför liksom flera andra länder förbjuda fracking som utvinningsmetod. Till sist: Jag står förstås bakom samtliga undertecknade reservationer i betänkandet men yrkar för tids vinnande endast bifall till reservationerna 1 och 8. 0157062733618 H001NU14 N 2013-03-21 07:54:31 313292 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H00981/#anf74