2846076 H00981 Riksdagens snabbprotokoll 2012/13:81 Onsdagen den 20 mars 2012/13 81 2013-03-20 00:00:00 Planering och byggande föredragning av utskottsärende med eventuell debatt B50A1DC2-555A-419C-80CB-673044997B2E 189 JAN LINDHOLM (MP) MP Herr talman! Den 23 april 1991 lämnade den dåvarande socialdemokratiske bostadsministern Ulf Lönnqvist över en proposition till riksdagen med bland annat förslag till en ny lag om byggnadsgaranti. En månad senare, den 23 maj, var dåvarande bostadsutskottet färdigt med sin beredning och överlämnade betänkandet Byggnaders inomhusmiljö till riksdagen. Efter en mindre ceremoni på grund av att det var Världsmiljödagen den 5 juni inleddes debatten om Byggnaders inomhusmiljö . Betänkandet bifölls samma dag. Beslutet innebar en tioårig byggfelsgaranti. Garantin omfattade ersättning för att avhjälpa fel i byggnaders konstruktion, fel i material som använts i byggnaden eller fel beroende på själva utförandet. Garantin omfattade även avhjälpandet av de skador som orsakats av felet eller felen. Efter regeringsskiftet förhalades ikraftträdandet två gånger med olika motivering. Två år senare infördes den byggfelsförsäkring som sedan har förändrats några gånger och även utsatts för ganska omfattande kritik. Det var med den som exempelvis kryphålet utvecklingsfel skapades. Med tanke på hur många människor som de senaste 20 åren fått både sin hälsa och sin ekonomi totalförstörd på grund av sjuka-hus-skador är det ganska intressant att läsa såväl riksdagsprotokollet från den 5 juni 1991 som en del annat som då sades. Jag tänker återkomma till det. I civilutskottets betänkande 9 om planering och byggande är faktiskt 30 av de totalt 69 yrkanden som behandlas förslag från Miljöpartiet. Det innebär att jag skulle behöva en talartid på betydligt mer än 30 minuter för att hinna beröra alla dessa yrkanden. För att bespara kammaren en del tid tänkte jag därför i huvudsak hålla mig till frågan om byggfel och så kallade sjuka hus. För tids vinning så yrkar jag bifall enbart till reservation 11 men står självfallet bakom alla de övriga yrkanden Miljöpartiet har. Jag yrkar också avslag på reservation 1, om det nu skulle vara någon som yrkar bifall till den, eftersom behovet är väldigt stort av ett samlat grepp när det gäller plan- och bygglagen. Den extremt spretiga hantering som regeringen har valt och som vi har hört om i de tidigare replikskiftena när det gäller frågorna kring PBL avslöjar egentligen bara hur oerhört splittrad regeringen rimligtvis måste vara i centrala delar när det gäller samhällsbyggnadsfrågor. Det är allvarligt på ett område där behovet av ett brett förankrat beslut är väldigt stort, ett beslut som kan skapa den verkliga långsiktigheten, som är oerhört nödvändig på det här området. Jag tycker att det replikskifte som har varit nu är ganska tydligt. Det visar att vi har en opposition som faktiskt vill göra någonting. Här har vi en opposition som faktiskt vill se till att vi kan bygga, och så har vi en regering som inte vill. Man säger att man vill vara öppen och samarbeta, men man vill inte att någon annan ska delta, utan man ska sköta arbetet själv. Det handlar inte om att utreda, som Oskar Öholm försöker påvisa. Det handlar om att samordna. Det är det som det är fråga om, att få alla dessa olika pusselbitar att falla på plats så att vi får någonting som fungerar i verkligheten. Det är just det vi vill, att det ska fungera på riktigt. Med tanke på hur det parlamentariska läget ser ut i riksdagen och hur det förmodligen kommer att se ut även efter nästa val är förslaget från oppositionen eller den utskottsmajoritet som vi har när det gäller just den här punkten både konstruktivt och, som jag kan se det, den enda framkomliga vägen för att vi ska få en verklighet där de som är satta att hantera lagstiftningen faktiskt kan få den att fungera. Herr talman! Trots att det var ett antal av riksdagens dåvarande oppositionspartier som under 1980-talet drev frågan om åtgärder mot sjuka-hus-sjukan, som den kallades på den tiden, kan man inte påstå att regeringspartiet på den tiden, Socialdemokraterna, var helt passivt. Jag har nämligen läst två anföranden som dåvarande bostadsminister Ulf Lönnqvist höll under september och oktober 1990 kring frågan om sjuka hus, dels på Bleck och Plåts kongress, dels på ett möte med Sverige VVS-inspektörer. 22 år efter riksdagsbehandlingen av förslaget sitter vi med facit i handen. Vi vet att massor av människor har fått både hälsan och ekonomin totalt förstörda och att många dagligen fortfarande plågas av orimligt undermåliga inomhusmiljöer, hemma eller på jobbet. Då kan det vara väldigt intressant att påminna sig om hur man beskrev problematiken på den tiden. Jag tänkte därför, herr talman, börja med några citat från den dåvarande bostadsministern och även från en del av de riksdagsledamöter som deltog i debatten den 5 juni 1991. Bostadsministern beskriver på Bleck och Plåts kongress verkligheten med två exempel: Richard, två år gammal, bor i ett av husen i Dalens bostadsområde. Han har aldrig varit riktigt frisk. Han är ett av hundratals barn som har typiska sjuka-hus-symtom, säger läkarna. Ständiga slemhinneirritationer och infektioner. Andningsbesvär. Familjens trerumslägenhet ligger på nedre botten. Ekparketten är svartfläckig, det typiska tecknet på så kallad ammoniakavgång från flytspacklet därunder. Det känns en stickande lukt. Helga och Emil är 83 och 82 år gamla. De bor i servicehuset Kastanjen, ett trivsamt och välplanerat hus till det yttre. Vi trodde att vi hade flyttat in i himmelriket, säger Helga. Men både hon och Emil har fått andningsbesvär. Näsan är alltid täppt. Ibland känner jag mig snurrig i huvudet, säger Emil. En hälsoenkät som har gjorts på personalen i servicehuset talar sitt tydliga språk. Bara en bråkdel av personalen hade tidigare haft astmatiska besvär, men i Kastanjen har många drabbats av luftvägsinfektioner, trötthet, att det är tungt i huvudet, illamående, klåda, sveda i ögonen, täppt och rinnande näsa och så vidare. Så radas symtomen på varandra. Bostadsministern hänvisar även till den då aktuella allergiutredningen, som konstaterade att ungefär 2 miljoner människor i Sverige hade allergiska besvär eller någon annan form av överkänslighet som man kunde koppla till den undermåliga inomhusmiljön. Vilka orsaker var det då som den dåvarande socialdemokratiska bostadsministern kunde se till de här problemen? Det handlade inte enbart om flytspackel, utan om andra tekniska brister, om bristande byggmetoder, om hälsovådliga ämnen som bildas av kombinationer av olika byggmaterial som påverkar varandra och inte minst om skador som grundar sig på fukt. Man kan även i bostadsministerns anförande konstatera att kunskapen fanns redan då, 1990, om alla de tusentals nya ämnen som tidigare inte hade existerat i inomhusluften och som tillkommit sedan nya moderna byggmaterial började införas i byggandet under 60-talet. Det handlar i första hand om nya ytmaterial och olika former av plaster som introducerades i snabb takt. Redan då beskrev bostadsministern bostadsbyggandet som en fullskalig experimentverkstad där de boende ovetandes fungerade som försökskaniner. Så här långt är det bostadsministerns verklighetsbeskrivning från hösten 1990 på Bleck och Plåts kongress. Om nu detta, herr talman, var den socialdemokratiska bevekelsegrunden för att föreslå ett tioårigt heltäckande ansvar för den som producerar en bostad för att bostaden inte ska ha någon negativ hälsopåverkan kan man fundera på: Hur resonerade de övriga politiska partierna i dåtidens riksdag? Den stora konflikten stod mellan moderater och centerpartister. Moderaterna ville då, precis som i dag, överlämna allting till marknaden, medan Centerpartiet och de övriga riksdagspartierna såg att reglering i någon form ändå var det enda sättet att tvinga marknadens aktörer att ta ett sådant här ansvar. Med tanke på att många partier i dagens riksdag faktiskt fullständigt ignorerar frågan om innemiljöns betydelse för medborgarnas hälsa tycker jag att det kan vara intressant att påminna er om vad era respektive företrädare sade i den aktuella kammardebatten. Centerpartiets företrädare avfärdade Moderaternas förslag som ett rent plagiat av ett förslag från Byggentreprenörerna och menade att man i stället borde gå längre än regeringen och stödja Vänsterpartiets förslag om att gå vidare och låta kraven även omfatta daghem, skolor och kontorslokaler. Tillsammans med Vänsterpartiet föreslog även Centerpartiet att den då väldigt spretiga, precis som i dag, lagstiftningen kring boendefrågor skulle samlas i en särskild bomiljölag - det tycker jag att ni ska ta upp - efter förebild från arbetsmiljölagstiftningen. Det var väl ingen dum idé. Folkpartisten Siw Persson är kanske den som har det högsta tonläget i kammardebatten. Så här inleder hon sitt anförande: "Herr talman! Sjuka hus, fukt, mögel, dåligt fungerande ventilationssystem, ventilationssystem som inte alls fungerar, klassrum där luften efter mindre än en halvtimme är sämre än i skyddsrum, huvudvärk, trötthet, allergier m.m. Barn, ungdomar och gamla - och över huvud taget alltför många människor - far illa av att vistas inomhus." Hon hävdar att byggföretagen systematiskt åsidosätter kvaliteten när de bygger och säger exempelvis så här: "De attityder som vi har måste alltså ändras, och de problem som finns måste vi ta på allvar. Det måste bli ett slut på allt experimenterande med våra bostäder och lokaler." Lyssna nu! "Experiment skall utföras i laboratorier." Så säger hon. Även Folkpartiet kritiserar Moderaterna, om än inte i samma hårda tonläge som Centerpartiet. Sedan övergår de till att prata om ventilationssystem. Särskilt pekar folkpartisten på behovet av teknik för bättre luftkvalitet i sovrummen. Vänsterpartisten Jan Strömdahls anförande är kanske det som jag läser med störst behållning, inte bara därför att det innehåller flera konkreta exempel på problem utan även därför att han ger väldigt ingående beskrivningar av hur man såg på de möjliga lösningarna då. Flera av de övriga debattörerna hänvisar även till Vänsterpartiet och Jan Strömdahl, vilket jag tror innebär att det var Vänsterpartiet som då var det parti som hade fördjupat sig mest i innemiljöfrågorna. Jan Strömdahl beskriver det då mest kända exemplet på sjuka hus, som om det skulle vara ett nybyggt daghem där de flesta i personalen hade drabbats av missfall. Han nämner även Enskededalen, som jag tror kanske än i dag är ett av de mest omskrivna skandalområdena när det gäller sjuka hus. Jag skulle, herr talman, kunna underhålla kammaren länge med Strömdahls målande beskrivningar och finurliga formuleringar. Men för att inte bli alltför långrandig nöjer jag mig med en detalj från debatten som så här i backspegeln, med den erfarenhet som vi har i dag, kanske är den intressantaste, tycker jag i alla fall, nämligen frågan om hur långvarigt ett ansvar borde vara. Ni som har lyssnat noga har hört att regeringens förslag var att man skulle införa ett tioårigt ansvar för dem som bygger. Vänsterpartiet hade motionerat om 15 år och Miljöpartiet om 25 år, naturligtvis. Jan Strömdahl argumenterade emellertid i sitt anförande för en 20-årig period som en rimlig kompromiss. Argumentationen som både Vänsterpartiet och miljöpartisten Kjell Dahlström använde var olika exempel på problemmaterial där det hade tagit ungefär tio år innan man hade insett att materialen var skadliga. Tio år skulle därför vara i kortaste laget, tyckte man. Självklart måste jag sedan säga några ord om vad Miljöpartiet föreslog i debatten. Miljöpartiet ansåg att den som sökte efter information om byggmaterialens egenskaper inte borde bli hänvisad till kemikalielagstiftningen - det är en för de flesta ganska svårgenomtränglig materia. Miljöpartiet ville införa en husprovning efter modell från bilprovningen! Man ville också införa ett 25-årigt hälsoansvar för den som bygger, man ville införa tuffare krav när det gällde radon, och man ville i likhet med Vänsterpartiet införa en byggfuktavgift, liksom att utöka ansvaret så att det gällde även andra lokaler än bostäder. Kjell Dahlström är skåning och hänvisade till att skåningarna förr i världen visste hur man byggde för att skydda sig mot klimatets härjningar, och så beskrev han hur det moderna byggandet trotsar alla dessa erfarenheter. Det är väldigt mycket intressanta saker som avhandlas i debatten. Jag kan verkligen rekommendera er, om ni är intresserade av hur det kommer sig att vi bygger som vi gör, att läsa debatten. Det är väldigt nyttigt med ett 22-årigt perspektiv, att läsa om hur man resonerade då. Vad är det då vi har åstadkommit sedan dess? Eller kanske rättare sagt: Vad är det vi inte har åstadkommit på dessa 22 år? Det kan man läsa om i det aktuella betänkandet, CU9, om man studerar majoritetens redovisning och motiven för att avslå de förslag som behandlas. I civilutskottets betänkande redovisas de 22 årens återkommande utredningar och justeringar av lagstiftningen kring konsumenternas skydd mot hälsoskador och ekonomiska skador på grund av dåligt byggd miljö. Trots det är det förmodligen fler människor som lider av undermålig inomhusmiljö i dag än på 1980-talet. Vi har alltså, trots den insikt som jag ändå tycker att debatten 1991 präglades av, fortsatt att bygga hälsovådligt. Min bild av Sverige och våra välfärdssystem är att polisen, ambulansen, räddningstjänsten, miljöinspektören, arbetsmiljöinspektören, djurskyddsinspektören och så vidare reagerar och till och med ingriper när de kommer till en plats där det är problem. Visst händer det att man avstår från att försöka släcka ett hus som brinner och inriktar sig på att försöka hindra elden att sprida sig till de intilliggande byggnaderna. Men man hjälper naturligtvis de som är instängda att komma ut om man kan, utan att fråga om de vill bli räddade eller om de möjligen har varit ovarsamma med elden och kanske kan anses ha anstiftat branden. Lika självklart tar ambulanspersonalen hand om de skadade vid en bilolycka utan att fråga om armen var bruten före olyckan. Vi vet att det finns exempel på miljöinspektörer som gör vad de kan för att följa lagen och ställer tuffa krav på dem som släpper ut föroreningar men som tyvärr får sparken från jobbet för att de vågade stå på lagstiftarens sida. Och det finns exempel på stadsarkitekter och kulturansvariga på länsstyrelser som också har fått sparken därför att de har försökt rädda byggnader som enligt gällande lagstiftning inte får rivas. Men trots sådana plumpar i protokollet förväntar vi - lagstiftarna - oss i huvudsak att våra myndigheter, tjänstemän och kommunala förvaltningar ska säkerställa att de demokratiskt tagna besluten följs. När det gäller den byggda miljön tycks det emellertid inte spela någon större roll vad riksdag och regering anser om kvalitet. Årtionde efter årtionde går, och riksdag efter riksdag, liksom regering efter regering, uttalar betydelsen av att det som byggs inte får skada hälsan för dem som ska verka och bo i det byggda. Men inte blir det bättre - snarare sämre. Är det rimligt att ha det på det viset? Flera rättsfall under dessa mer än 20 år - liksom det nyligen omtalade rättsfall som ni säkert kommer ihåg som handlade om enstegstätade fasader - pekar tydligt på att den som bygger inte anses ha något ansvar på grund av den olämpliga byggmetoden om en stor del av byggbranschen tillämpar metoden under en viss tid. En metod blir alltså godkänd enbart därför att den används! Tänk er tanken att alla kunder i affärerna skulle sluta betala för varorna! Skulle det då bli en erkänd metod för att handla bara för att alla använder sig av den? Jag brukar använda mig av exemplet med fortkörning. Blir det lagligt att köra för fort om tillräckligt många kör för fort? Som den byggfelsförsäkring vi har är konstruerad är det helt okej om det som byggs inte fungerar, bara tillräckligt många hinner använda metoden innan det upptäcks att den inte fungerar. Det är nämligen tillåtet att kalla sådant för utvecklingsfel, och enligt lagen är det tillåtet att göra utvecklingsfel - åtminstone enligt domstolspraxis så här långt - utan att ta något ansvar. Tänk bara tanken om det var sådana regler som gällde för flyg- eller bilindustrin! Som det uttrycktes i kammaren redan 1991: "Experiment skall utföras i laboratorier." Byggindustrin satsar mindre än 1 promille av sin omsättning på forskning och utveckling. Andra branscher lägger 2-7 procent av omsättningen på forskning och utveckling. Läkemedelsindustrin är ett specialfall med mer än 12 procent. Kanske, herr talman, är det en överdrift, men det brukar sägas att vi i genomsnitt vistas 90 procent av veckans timmar inomhus, varav 70 procent i bostaden. Det varierar säkert över livet. Men det gör ändå att frågan om kvaliteten på inomhusmiljön är en av de viktigaste hälsofrågorna. Trots det lyser riksdagsledamöter med sin frånvaro på seminarier i det ämnet. Hur har då problemet med de sjuka husen sett ut sedan 1991? Det är inte bara hus med enstegstätade fasader som har haft problem. Vi har exempelvis haft ett antal fuktskadade polishus runt om i landet, där problemen har varit så svåra att stora, starka poliser krupit ut ur husen på alla fyra för att rädda sig undan gifterna. Trots upprepade saneringar tvingades man exempelvis till slut ge upp i Kalmar och bygga ett nytt polishus. Vi har sjukhusen i Malmö och Karlstad, där luftfuktigheten var så hög på vissa avdelningar att det rann vatten på väggarna och man fick riva och bygga om hela block av sjukhuset. Vi har gymnasieskolan i Piteå, som renoverades på ett väldigt misslyckat sätt efter en brand. Resultatet blev ett statistiskt orimligt högt antal cancerfall, 17 i stället för 4 på 16 år, vilket hade varit rimligt med den personalstyrka som fanns där. Vi har förvaltningshuset i Söderhamn, där till och med miljöchefen till slut fick erkänna att han kunde använda sitt arbetsrum bara några få timmar per dag för att stå ut. Där hade man fyra fem gånger så många cancerfall som det vore statistiskt rimligt med den personalstyrkan. Sedan har vi Skarpnäck söder om Stockholm, där många lägenheter har sanerats, flera av dem utan någon som helst framgång. Listan kan göras väldigt lång. Exemplen på sjuka hus tycks aldrig ta slut. Börjar man fråga finns det nästan ingen ort i landet som inte har egna exempel. På universitetet i Umeå har man gjort långtidsstudier för att se vad som händer med personer som drabbas. Jag lovar er: Det är ingen rolig läsning. Men som vanligt är motiveringen till att regeringspartierna avstyrker de förslag som läggs att ett stort antal utredningar pågår. Man kan faktiskt undra varför. Vad är det vi inte vet? Är det inte dags att i stället inse att det handlar om att våga, att politiken måste våga sätta ned foten? Den byggda miljön representerar enorma värden, tusentals miljarder. Att erkänna och åtgärda kostar därför självklart väldigt mycket pengar, och visst kan frågor om skadestånd fälla även stora bolag. Men människors hälsa är faktiskt viktigare än så. I tidigare debatter här i kammaren om planering och byggande har jag lagt tyngdpunkten på betydelsen av att ta ökad hänsyn till det förändrade klimatet när man planerar och bygger. Att jag nu i den här debatten inte tar upp den frågan innebär naturligtvis inte att den frågan är mindre viktig för Miljöpartiet. På liknande sätt förhåller det sig med förslag om transportplanering, kollektivtrafik, cykelfrågor, buller och energihushållning, som betänkandet också behandlar. Det är självklart viktiga frågor, och jag borde naturligtvis ha ägnat ett antal minuter åt vart och ett av dessa ämnen. Herr talman! Jag anser att frågan om inomhusmiljön och dess betydelse för folkhälsan är så viktig att jag valde att göra på detta sätt, alltså att visa på 22 år av misslyckanden samt att försöka beskriva följderna av politiskt ointresse eller politisk oförmåga, om man så vill. Det kanske är det som det handlar om. Vi har i dag i vårt samhälle en mycket omfattande skoldebatt där partierna tävlar om att komma med ständigt nya förslag för att eleverna i den svenska skolan ska bli de bästa, eller i alla fall nästan de bästa, i världen. Tänk om den effektivaste åtgärden är att se till att ventilationen i skollokalerna blir så effektiv att eleverna slipper huvudvärk, illamående, klåda, andningsbesvär, nästäppa och så vidare och i stället verkligen kan koncentrera sig och få riktiga förutsättningar för att kunna ta sig an en arbetsuppgift. Barn som har vuxit upp i kemikaliemolnen vet inte ens hur ett friskt huvud känns. Situationen är så dålig att vi inte kan skylla på barnen när det gäller skolan. Massor av skollokaler är i dag så skadade att de borde klassas som sanitär olägenhet och stängas. Närmare hälften av alla skolbarn har i dag hälsoproblem på grund av hälsovådliga bostäder eller hälsovådliga arbetsmiljöer. Herr talman! Jag inser att jag inte kan få riksdagens stöd för de förslag som finns i betänkandet. Det är mycket långt kvar tills vi får höra företrädare från alla partier tala så engagerat om innemiljöfrågor som de gjorde för 22 år sedan. Det beklagar jag. Men jag uppmanar er ledamöter att gå på föreläsningar om innemiljö, till exempel den 30 maj. Lyssna på skyddsombuden i skolorna, prata med miljöinspektörerna och saneringsföretagen. Lär av exempel från andra länder, exempelvis Finland, Holland och USA där man erkänner problemen och lägger ned stora pengar på åtgärder. 0641486384014 H001CU9 N 2013-03-21 07:54:31 313407 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H00981/#anf189