2838572 H00968 Riksdagens snabbprotokoll 2012/13:68 Onsdagen den 20 februari 2012/13 68 2013-02-20 00:00:00 (forts. från 12 §) Vissa säkerhetspolitiska frågor (forts. UU7) föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 6B42B2BE-3422-451C-A845-D6CFB4A17F5F 95 ANNIKA LILLEMETS (MP) MP Herr talman! Att ta till vapen för pengar är inget nytt. Legosoldater och diverse privata entreprenörer har deltagit i krig och konflikter genom mänsklighetens historia. Men den privata militär- och säkerhetsbranschen har i vår tid fått en större betydelse än någonsin. Under det första Gulfkriget 1991 fanns det 50 militärer på en så kallad contractor, alltså anställd i ett privat säkerhetsföretag. År 2003 var relationen tio militärer på en. Globalt sett handlade det om omkring 20 miljoner anställda, dubbelt så många som antalet poliser världen över, enligt en kartläggning gjord av Small Arms Survey 2011. Expansionen är enorm; det finns stora vinster att göra. Stater som USA har gjort sig beroende av stora, transnationella bolag för sin krigföring och sin säkerhet. Denna stora, kontroversiella och komplicerade bransch är fortfarande oförsvarligt oreglerad överallt, inte minst i Sverige. I september 2007 vaknade omvärlden när dåvarande Blackwater massakrerade 17 civila på Nisourtorget i Bagdad. Blackwater och andra privata militära företags framfart i Irak väckte berättigad avsky och ledde till utredningar och en skärpt kontroll av säkerhetsföretagen i just Irak. Efter skandalen i Abu Ghraib-fängelset ställdes bara de i US Army till svars, medan de många fler civilanställda från Titan Corporation gick så gott som fria bland dem som deltog i övergreppen mot fångarna. Varken irakisk eller amerikansk lag kunde fullt ut nå dem med ansvar. Det visade sig att de verkade i en legal gråzon. Det krävs alltså regelverk för att hantera denna nya situation, både nationella och internationella. Ansträngningar görs, men mycket återstår. Montreuxdokumentet, som togs fram på initiativ av den schweiziska regeringen och Internationella Röda korset, syftar till att reda ut begreppen - vilket ansvar och status de privata militära eller säkerhetsföretag har, vilket ansvar och status de anställda i företagen har och vilket ansvar de stater som anlitar dem, de stater de verkar i och de stater de är registrerade i har för folkrätt och annat. Sverige är en av de stater som ställt sig bakom dokumentet. Det är inte rättsligt bindande men det visar på best practice, alltså bra exempel. Det är slående hur komplicerad frågan är. Redan att definiera företag som militära eller som säkerhetsföretag har visat sig svårt, eftersom de ofta erbjuder ett brett utbud av tjänster och kan anlitas för olika uppgifter. Det kan handla om alltifrån utbildning till fritagning, säkerhet, rådgivning, bevakning, informationsinhämtande, konflikthantering, riskhantering, vapenförmedling, personskydd och så vidare. Herr talman! De svenska företag som säljer rent militära tjänster är ännu relativt få, om än växande, om man inte räknar in utbildning som följer med försäljning av krigsmateriel. Men de privata säkerhetsföretagen, även svenska, verkar runt om i världen, särskilt i konfliktländer och i länder med svaga statsbildningar och korrumperad ordningsmakt. Som antytts tidigare rör det sig om ett stort antal tjänstetyper som också har bäring på många typer av kunder. Svenska ambassader har till exempel köpt dessa tjänster utomlands, och svenska företag säljer redan sin expertis på en internationell marknad. Utrikesdepartementet gav till exempel 2008 det privata säkerhetsföretaget Vesper Group i uppdrag att sköta säkerhetskoordineringen på de svenska ambassaderna i Bagdad, Khartoum och Kabul. Enligt en rapport från Kristna Fredsrörelsen 2008 är det möjligt för svenska företag att verka i högriskområden bortom svenska myndigheters kontroll. Redan 2003 uppmärksammade Miljöpartiet i en riksdagsmotion behovet av att kartlägga och reglera den privata säkerhetsbranschen. Miljöpartiet menar, nio år efter att vår hemställanspunkt om att utreda saken avslogs, att frågan är lika relevant nu och än mer brännande. Vi kan inte gå oförberedda in i en utveckling som kan ge oönskad rekyl på legitimitets- och demokratiansvar och på transparensfrågor på samma sätt som det har gjort i många andra länder. Sverige har dessutom som nation ett ansvar inför de länder som vi är militärt verksamma i, för de länder till vilka vi ger bistånd samt för de länder i vilka vi har beskickningar och diplomatiska förbindelser med. Vi har därför i en ny motion föreslagit bland annat att ansvarsfrågan för privata militära företag ska utredas, att en nationell strategi för regleringar tas fram och att Sverige i relevanta internationella forum bör driva frågan om insyn i och reglering av säkerhetsföretag. Den sistnämnda hemställanspunkten behandlades i det betänkande som vi nu debatterar, men tyvärr avslogs den utan motivering. Det tycker jag är olyckligt eftersom Sverige skulle behövas i det internationella arbetet. Vi skulle behöva bidra så aktivt och proaktivt som möjligt för transparens och lämpliga regleringar av denna bransch som faktiskt är på liv och död. Herr talman! Slutligen vill jag reflektera över Sveriges internationella roll, hur vi bäst kan bidra till en mer fredlig och stabil värld. Vem ska vi i Sverige egentligen vara solidariska med, regeringar i kärnvapennationer i EU eller Nato eller alla de människor i världen som drabbas eller riskerar att falla offer för militär aggression? EU är till sin konstruktion en odemokratisk organisation. Det står inskrivet i dess grundlag vilken politik som ska föras på många väsentliga områden. Och EU-fördragen står över medlemsstaternas egna grundlagar. EU framställs ofta som ett fredsprojekt, men unionens grundlag talar ett helt annat språk. Vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken slås bland annat fast i Lissabonfördraget, som jag har med mig här, att det långsiktiga målet är en EU-överstatlig krigsmakt. "Den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik kommer att leda till ett gemensamt försvar när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta." Vidare står det i artikel 42 att "medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet". Militär upprustning är alltså ett krav i grundlagen! Är det så Sverige bidrar till att göra världen fredligare, med obligatorisk, lagfäst upprustning tillsammans med ett antal länder, varav flertalet är Natomedlemmar och två är kärnvapenstater? Nej, att fördjupa det militära samarbetet inom EU och bygga upp ett gemensamt försvar och en starkare och "mer konkurrenskraftig försvarsindustri", eller rättare sagt krigsindustri, är helt fel väg att gå. Det är inget som Sverige bör stå bakom. Vapen är inga varor vilka som helst. Och marknadskrafter och vinstintressen får inte tillåtas att styra säkerhetspolitiken. Hur fel det kan gå när det är särintressen och inte allmänintressen som får råda har vi pinsamma exempel på i Sverige, nu senast den storsatsning på en ny generation stridsflygplan som hetsas fram utan analys och beslutsunderlag värt namnet. Det lär inte heller bli lättare att kontrollera vapenexporten om vi låter oss dras ned djupare i det europeiska rustningsträsket. EU:s militarisering är oförenlig med en sann ambition att verka för en fredligare värld utifrån verkliga hot. Det är inte mer vapen och starkare militärallianser världen behöver utan framåtsyftande insatser som förnybar energi och rättvis fördelning så att människor slipper leva i fattigdom. Att det därtill finns de som rentav förespråkar svenskt medlemskap i Nato är svårt att förstå. Det är illa nog att den svenska regeringen inom det så kallade Partnerskap för fred går alldeles för långt i sin strävan att visa sig lojal med militäralliansen, bland annat genom att tillåta Nato att öva strid i Sverige. Nej, låt US Air Forces bombningar i Norrbotten 2009 bli en beklaglig parentes i svensk säkerhetshistoria. Herr talman! Sverige ska inte in i Nato. Nato ska ut ur Sverige. 0172220256016 H001UU7 N 2013-02-21 05:07:30 311875 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H00968/#anf95