<anforande>
<dok_hangar_id>2833329</dok_hangar_id>
<dok_id>H00956</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2012/13:56 Onsdagen den 23 januari</dok_titel>
<dok_rm>2012/13</dok_rm>
<dok_nummer>56</dok_nummer>
<dok_datum>2013-01-23 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Snabbare betalningar</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>7DAC34D7-84B5-4EC4-A4E4-212B7391296E</anforande_id>
<anforande_nummer>41</anforande_nummer>
<talare>JAN LINDHOLM (MP)</talare>
<parti>MP</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Civilutskottets betänkande 6 handlar som ni har hört om snabbare betalningar och vad man behöver göra för att anpassa svensk lagstiftning till EU-direktivet om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner. Detta är ett mycket omfattande problem som jag själv på flera olika sätt har kommit i kontakt med ända sedan början av 1980-talet, och förmodligen är problemet betydligt äldre än så. Stora bolag har fått en osund vana att tvinga sina underleverantörer att acceptera betalningstider på exempelvis - det har jag exempel på - 90 dagar. 
Enligt EU-direktivet ska medlemsstaterna se till att betalningstiderna när det gäller transaktioner mellan privata företag och det offentliga inte får vara mer än 30 dagar. De ska inte tillåtas vara längre än så. När det gäller transaktioner mellan privata näringsidkare kräver EU-direktivet att betalningstiderna inte överstiger 60 dagar om det inte finns särskilda motiv till det. Det gäller också under förutsättning att det inte anses oskäligt mot borgenären, alltså den som har levererat varan eller tjänsten och vill ha betalt för den.
Regeringen har valt att följa EU-direktivets krav i den första delen. Förslaget till beslut innebär därför att maximalt 30 dagars betalningstid ska gälla vid transaktioner mellan det offentliga och det privata. När det gäller den andra delen urvattnar regeringen grundregeln om 30 dagar, som alltså anges även där, med en mängd förbehåll och undantag som i princip - eller till och med i praktiken, skulle man egentligen kunna säga - innebär att relationen mellan företagen som köper och de som säljer kan fortsätta att se ut precis som i dag.
Självklart ska man inte, herr talman, inbilla sig att problemen skulle lösas bara genom att riksdagen beslutar om att 30 dagar utan några som helst undantag ska gälla för betalningar mellan privata näringsidkare. Verkligheten är nämligen den att de stora företagen på olika sätt kan göra det klart för sina underleverantörer att de inte får datera sina fakturor hur som helst om de vill fortsätta att vara med på leverantörslistan. Dessa signaler behöver inte vara så tydliga och formella att de går att dokumentera, om det nu skulle vara någon företagare som skulle våga ta strid om villkoren. Därför menar vi att det behövs andra, kompletterande åtgärder från regeringens sida om vi ska få en förändring av kulturen hos en del större företag. 
Jag kan, herr talman, självklart inte stå i talarstolen och uttala mig om hur omfattande problemet är, och jag vill absolut inte stå i talarstolen och peka ut några företag även om jag råkar känna till ett antal exempel som jag skulle kunna använda. Jag tror inte att vi vinner på att hänga ut vissa företag som värre än andra. Att avstå från att på det sättet hoppa på vissa tror jag ligger i allas intresse i näringslivet. Då kanske de på olika sätt kan arbeta och påverka varandra för att förbättra situationen. Det kan nämligen inte vara roligt ens med ett kollektivt dåligt rykte.
Herr talman! Vi i Miljöpartiet är övertygade om att en förbättring när det gäller betalningstiderna betyder väldigt mycket för de små och medelstora företagen - ja, för alla underleverantörer. Det gynnar definitivt inte investeringsviljan och möjligheterna att växa om man hela tiden tvingas agera bank åt sina kunder. Vi anser därför att riksdagen bör rösta för reservation 1. Den innebär en tydlig uppmaning till regeringen att återkomma till riksdagen med ett förslag som innebär att längsta tillåtna betalningstid - utan undantag, alltså även när det gäller transaktioner mellan privata bolag - ska vara 30 dagar.
I reservationen framhåller vi även att fler åtgärder behöver vidtas för att de mindre bolagens ställning ska stärkas. Vi menar att regeringen bör återkomma till riksdagen med åtgärder så att inte den 30-dagarsregel vi vill ha även fortsättningsvis ska kunna ignoreras genom olika former av manipulation, exempelvis när det gäller hur man daterar fakturor. En sund kultur när det gäller relationen mellan företag kan rimligtvis inte få omfatta att svaga företag tvingas fungera som bank åt den större kunden.
Vi hoppas självfallet att ett bifall till reservation 1 i betänkandet ska uppfattas som en så tydlig signal som jag tror behövs för att vi ska få en självsanering och en självreglering när det gäller betalningstider mellan företag. Att nu även finansministern, enligt uppgifter i tidningar, instämmer i denna uppfattning borde innebära att vi får en majoritet för reservationen i dagens omröstning.
</anforandetext>
<intressent_id>0641486384014</intressent_id>
<rel_dok_id>H00336</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2013-01-23 20:05:40</systemdatum>
<systemnyckel>310845</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H00956/#anf41</protokoll_url_www>
</anforande>
