2827560 H00946 Riksdagens snabbprotokoll 2012/13:46 Tisdagen den 18 december 2012/13 46 2012-12-18 00:00:00 Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 2487B529-84F7-400D-807A-93C5A72C862D 163 BODIL CEBALLOS (MP) MP Herr talman! Våld leder inte till fred. Det gäller inte minst i Afghanistan vars befolkning har lidit under många olika krigsherrar, både inhemska och utländska, under årens lopp. Oavsett om den militära makt som på Afghanistans uttryckliga begäran nu befinner sig i landet för att skydda staten och de civila drabbas civila i alltför stor utsträckning av nämnda truppers krig mot talibaner, narkotikasmugglare och diverse kriminella gäng de slåss emot. Fienden är minst sagt diffus och olikartad och brukar kallas för insurgenter, rätt och slätt. Långt ifrån alla är talibaner, och mycket av det militära arbete som bedrivs skulle i Sverige och i väst ha hanterats av polis, inte militär. Som jag ser det hade den långvariga militära insats som nu har varit på plats i drygt tio år helt fel strategi redan från början. Uppdraget var att med militära medel skapa ordning och säkerhet. Talibanerna skulle bort och bin Ladin infångas. Det skulle vara gjort i en handvändning, och sedan skulle man kunna dra sig hemåt igen. Det tog i stället många år att inse att säkerhet är lika mycket en fråga om att ge andra former av trygghet, som möjlighet att försörja sig, utbildning, fungerande samhällsinstitutioner etcetera. Att talibanerna ledde en skräckregim är nog alla utom de själva överens om, men botemedlet har knappast varit utan problem det heller. Afghanistan är, trots att det har gått många år sedan talibanregimen störtades, ett av världens fattigaste länder, och narkotikaodlingen och handeln ökar i stället för att minska. Det finns dock mycket positivt också, bland annat att de flesta barn nu går i skolan och att också de flesta flickor gör det. Det ska man inte glömma eller bortse från. Herr talman! Miljöpartiet har stått bakom Afghanistaninsatsen sedan den inleddes. Mina kolleger som satt i riksdagen då kunde nog inte föreställa sig att den skulle bli så långvarig eller omfatta så många personer. I takt med att insatsen svällde började vi också ifrågasätta den alltmer. Vi menade att fred i Afghanistan i första hand möjliggörs med ett större civilt fokus i insatsen och att den militära insatsen borde fasas ut. Vi menade inte att vi skulle lämna afghanerna i sticket, men däremot skulle vi skifta från militärt till civilt. I valrörelsen drev vi tillsammans med Socialdemokraterna och Vänstern ett tillbakadragande av svensk trupp under 2013. Som alla vet blev det dock ingen rödgrön regering, och därför slöt vi tillsammans med Socialdemokraterna och regeringen hösten 2010 en överenskommelse om den svenska fortsatta närvaron i Afghanistan. Vi valde att vara med och påverka och är hittills nöjda med de avtryck vi har gjort i den förda Afghanistanpolitiken. Det är en överenskommelse som inte bara omfattar den militära närvaron utan också den civila. Det nya med överenskommelsen var att vi för första gången fick ett slutdatum för insatsen år 2014 och att vi fick ett starkt ökat civilt fokus på bistånd och andra civila insatser. En civil ledning för de samlade insatserna - de militära och de civila - var en annan viktig del i överenskommelsen. Jag kan villigt erkänna att jag det första året kände mig väldigt osäker på om ord skulle följas av handling. Årets betänkande är det dock tredje i ordningen sedan överenskommelsen slöts, och jag känner mig lugnare den här gången. Sedan 2010 har Afghanistanpolitiken fått en helt ny inriktning, inte bara i Sverige. Afghanerna har beslutat att ISAF-styrkan ska avsluta sitt uppdrag och överlämna säkerhetsansvaret till afghanerna själva under 2014, vilket Urban Ahlin tidigare tog upp. De provinser där Sverige ansvarar för säkerheten är relativt lugna och blev därför också först ut att inleda den så kallade transitionen. Det ena landet efter det andra lämnar i takt med att den afghanska armén har vuxit, är bättre utbildad och själva leder det operativa arbetet. Sverige minskar successivt sin personal, och campen kommer att avvecklas för Sveriges del. Samtidigt ökar vi biståndet, och från och med 2013 är Afghanistan Sveriges största biståndsland. Sverige har också utlovat att vara långsiktigt kvar med civila insatser även efter 2014. Det är vi i Miljöpartiet mycket nöjda med. Det duger inte att säga att nu tar vi våra soldater och ger oss av, och så lämnar vi ett sönderslaget land bakom oss. Då riskerar vi kaos och ett öppet fält för både talibaner och diverse kriminella grupper. Det vore ansvarslöst att inte bistå afghanerna även fortsättningsvis med det civila stöd som Sverige redan i dag ger. Inte minst har Svenska Afghanistankommitténs arbete gett Sverige ett mycket gott rykte. Jag skulle vilja påstå att Svenska Afghanistankommittén är en grundpelare i det stora förtroende man från afghanernas sida upplever gentemot Sverige. Att vi inte är i Afghanistan av ett egenintresse är en annan anledning. Vi var några i utskottet som besökte Afghanistan i förra veckan, ett besök som inte kunde ha kommit lägligare med tanke på dagens debatt. Jag besökte också Afghanistan under våren 2011 och har därför en del intryck att jämföra med. Det är självklart alltid en fördel att få ta del av information, stämningar och känslor på plats framför att läsa sig till dem här hemma. Det jag kan konstatera är att diskussionen nu skiljer sig från den jag hörde under våren 2011. Nu talas det om hemvändande trupper, inte om att afghanerna inte klarar säkerheten själva. En ISAF-general sade det väldigt tydligt: Säkerheten är inte problemet; det är utbildning som är problemet. Han menade utbildning på alla nivåer i samhället. Att utbildning är det mest grundläggande behovet uttrycktes av i princip alla vi talade med, inte minst civilsamhällets organisationer. När talibaner med flera inte längre slåss mot utländska trupper utan mot den egna armén - mot afghaner - minskar det folkliga stödet för upprorsmakarna. Det var en annan uppfattning som framkom. Att polisen måste stärkas och brottslingar ställas inför rätta var ett lika starkt budskap nu som förra våren. Vilka poliser som behövs var däremot lite mer oklart - är det insatsstyrkor eller närpolis, eller kanske både och? Även i dag bistår den svenska militära insatsen med att söka personer som till exempel lagt ut vägminor, för att få dem fällda i domstol. Rättsväsendet behöver dock stärkas i alla led. Inte minst det faktum att man först skaffar bevis mot någon för att sedan gå till domstol och få en fällande eller friande dom, i stället för att på obestämd tid fängsla en hel grupp där de flesta är oskyldiga, är viktigt. För mig är det en självklarhet att polisarbete är något som framöver bör skötas av välutbildad afghansk polis - med betoning på välutbildad - och det är just på polissidan jag både nu och förra våren ser enorma behov. USA utbildar närpoliser i en kort utbildning på åtta veckor med möjlighet till sex veckors förlängning. Det säger sig självt att man inte får en välutbildad polis på den korta tiden. Incidenterna har också varit många där poliser varit inblandade i skjutningar mot både afghansk och utländsk militär. EU:s polisinsats Eupol som Sverige bidrar genom jobbar också med polisutbildning - en bättre sådan, får man utgå från. I dag har Sverige 25 personer på plats i Eupol. Herr talman! Även om ingen av de personer vi talade med uttryckligen sade att de ville ha de utländska trupperna kvar finns det en självklar oro över vad som kommer att hända när de försvinner. Inte minst kvinnorna ger uttryck för den oron. Antalet fall av våldtäkter utanför hemmet har ökat, och de i hemmet går inte att mäta eftersom ingen anmäler. Kränkningar av mänskliga rättigheter, särskilt kvinnors, ökar. I många fall är gärningsmännen just de dåligt utbildade närpoliserna. Det visar med ännu större tydlighet att utbildning i alla led är nödvändig, inte minst inom polisen som tillsammans med den afghanska militären ska vara garanten för säkerheten i landet. Många poliser är i dag analfabeter, och det är naturligtvis svårt att vara en bra polis om man inte kan läsa och skriva. Det borde finnas någon form av lämplighetstest innan personer ges rätt att hantera vapen och utöva makt gentemot andra. Sist men inte minst måste det finnas en administration som fungerar hela vägen uppifrån och ned och nedifrån och upp. Poliser som våldtar och begår brott får inte accepteras på en högre nivå i hierarkin. Poliser som begår brott ska lagföras. Ska kvinnor och människorättsförsvarare våga anmäla våldtäkter eller andra brott är det av grundläggande betydelse att de kan lita på att polisen gör polisarbete och inte våldtar eller begår andra övergrepp. Utbildning av polis, åklagare, advokater och andra i rättssystemet är nödvändig, men det måste vara bra utbildning. Det är viktigt att vi hittar en modell som vi kan stödja som inte utbildar brottslingar i stället. All utbildning är inte bra utbildning. Herr talman! För att nå en bättre situation för kvinnorna i Afghanistan behövs inte bara utbildning; även möjlighet att försörja sig är något som efterfrågas. Det finns många starka kvinnor i Afghanistan, men de sätter många gånger sitt liv på spel i kampen för det som för oss är självklarheter. Så hur blir det då efter 2014? Kan kvinnorna känna sig säkra efter 2014? Få inom militären talade om kvinnornas säkerhet. Egentligen var det bara kvinnorna och civilsamhället som gjorde det. Herr talman! En fråga som ofta ställs till oss är vad Sverige kommer att bidra med efter 2014. Det går inte att svara på det i dag, som Urban sade tidigare. Vi har en överenskommelse om att ta hem svensk trupp under 2014. Så som läget ser ut i dag är trupptillbakadragandena på gång. Den afghanska militären håller på att ta över säkerheten i hela landet - än så länge med stöd av ISAF dock. Att stärka polisen att göra rätt saker verkar uppfattas vara en fråga som man lägger större fokus på framöver. Sverige har hittills lovat att vara kvar civilt även efter 2014, och det stöder Miljöpartiet. Sverige har också uttalat att vi eventuellt kan bidra med en ren utbildningsinsats på högst 200 man, som Hans tidigare tog upp, om vi får en sådan förfrågan. Men det är ingenting som vi tar beslut om i dag. Det beslut vi fattar efter dagens debatt handlar om insatsen 2013. Vad den rent utbildande insatsen eventuellt kan komma att innefatta efter 2014 vet vi inte i dag. Någon form av deltagande i stridande verksamhet kan det inte bli tal om. För Miljöpartiets del kan jag säga att vi inte vill köpa grisen i säcken och redan nu gå med på något inför framtiden som vi inte vet vad det består av. Det har varit vår ingång i årets upplaga av Afghanistanproposition och betänkande, och det är tydligt i både proposition och betänkande att det beslut som vi fattar handlar om 2013. Med tanke på de spekulationer som förs om vad Sverige lovat delta med framöver utgår jag från att regeringen håller oss och Socialdemokraterna informerade om de diskussioner som förs och de eventuella förfrågningar Sverige får så att vi i god demokratisk ordning - och i god tid - kan ta ställning till om det finns behov av en utbildningsinsats för tiden efter att den nuvarande svenska styrkan planenligt dras tillbaka under sommaren 2014. En sådan förutsätter förstås i så fall också att det finns ett FN-mandat i botten. Jag yrkar därmed bifall till förslaget i betänkandet. I detta anförande instämde Peter Rådberg (MP). 0637028706011 H001UFöU1 N 2012-12-19 08:14:15 310297 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H00946/#anf163