<anforande>
<dok_hangar_id>2863754</dok_hangar_id>
<dok_id>H009123</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2012/13:123 Fredagen den 14 juni</dok_titel>
<dok_rm>2012/13</dok_rm>
<dok_nummer>123</dok_nummer>
<dok_datum>2013-06-14 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2012/13:428 om fredsprocessen i Turkiet</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>A3053F80-AE04-4F65-9782-6288988DB238</anforande_id>
<anforande_nummer>20</anforande_nummer>
<talare>Utrikesminister CARL BILDT (M)</talare>
<parti>M</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Det ligger åtskilligt i det som Amineh Kakabaveh säger även om man samtidigt ska säga att den här fredsprocessens inledning och hittillsvarande fas faktiskt har varit rätt beroende av två män. Det kan vi tycka vad vi vill om. Vi kan tycka vad vi vill om dessa bägge män, men det är ett faktum att så har varit fallet.
Sedan måste en sådan här fredsprocess, för att vara fungerande, successivt vara allt bredare. Den kommer successivt att närma sig alltmer känsliga frågor. Understödet från andra aktörer är också viktigt. Vi ska inte bortse från den viktiga roll som styrelsen i KRG i de norra delarna av Irak, som har ett fundamentalt intresse av samförstånd med Turkiet, spelar i det här sammanhanget.
Men i den mån vi kan bidra med någonting kan jag försäkra er om att vi kommer att göra detta, även om det med all sannolikhet är någonting som vi absolut icke skickar något pressmeddelande om.
Hans Linde säger att vi måste kunna utnyttja vår situation. Det handlar om morötter och piska. Jag ska gärna medge att jag i frågor som dessa är lite mindre av en pisktyp och lite mer av en morotsman. Jag tror att det är där som Sveriges styrka, Sveriges möjligheter och kanske också Europas möjligheter framför allt ligger. Där är engagemangsprocessen med Turkiet i dess helhet av stor betydelse.
Jag är oroad över att det finns krafter som nu utnyttjar det vi ser i Turkiet som förevändning för att föra fram ståndpunkter som de av helt andra och ibland till och med relativt dunkla skäl har drivit under en relativt lång tid. Det försvagar Europas möjligheter, och det försvagar möjligheterna att åstadkomma en fortsatt reformering av situationen inne i Turkiet.
Uppgifterna man står inför är stora. Det handlar om att hantera stadsplanefrågan i Istanbul, även om det är mycket vidare än så måste den självfallet också hanteras på ett eller annat sätt som är acceptabelt.
Den vidare frågan handlar om politiskt förtroende och politisk öppenhet i reformprocessen, författningsprocessen, den syriska utmaningen, den kurdiska försoningsprocessen, som ju går till roten av själva det turkiska samhällets karaktär.
Om jag ska lägga någonting ytterligare till detta kan jag säga att vi kanske nu har en möjlighet till en fredsprocess när det gäller Cypern också. Vi har fått en ny president på Cypern, som i och för sig har fått starta sin tid med andra synnerligen besvärliga situationer som måste hanteras. Men där kan det inom en inte alltför lång tid finnas en öppning för att klara av även detta.
Det är, lindrigt uttryckt, en rätt massiv agenda som Turkiet står inför. Vi har ett centralt intresse av att det fortsätter framåt på dessa olika agendor. Jag tror, och håller med Hans Linde om detta, att vi genom det breda stöd vi har i denna kammare för den turkiska europeiska processen har en möjlighet att utöva inflytande med den turkiska regeringen, förvisso, men också med det turkiska samhället i dess helhet. Det handlar om den mångfasetterade mångfald som inte minst dessa dagar har visat att Turkiet har.
</anforandetext>
<intressent_id>0622185335615</intressent_id>
<rel_dok_id>H010428</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2013-06-14 15:29:54</systemdatum>
<systemnyckel>317609</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H009123/#anf20</protokoll_url_www>
</anforande>
