<anforande>
<dok_hangar_id>2863263</dok_hangar_id>
<dok_id>H009121</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2012/13:121 Onsdagen den 12 juni</dok_titel>
<dok_rm>2012/13</dok_rm>
<dok_nummer>121</dok_nummer>
<dok_datum>2013-06-12 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Skolväsendet</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>D099562D-9E7D-4DB7-A43C-8F92B60981E9</anforande_id>
<anforande_nummer>147</anforande_nummer>
<talare>ROGER HADDAD (FP)</talare>
<parti>FP</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Betänkandet 
Skolväsendet 
är ett omfattande underlag som berör flera viktiga delar i svensk skola, men jag vill fokusera på några principiella delar. 
Skolan finansieras med våra gemensamma skattemedel. Vår hållning är att skolans kvalitet måste vara den absolut avgörande faktorn när man utvärderar en verksamhet. 
Debatten om friskolor har mer fokuserat på själva huvudmannaskapet och möjligheterna att ta ut vinst än på hur det faktiskt går för fristående skolor, och för den delen även för kommunala skolor, utifrån kunskapsuppdraget. 
Det kan i debatten låta som om alla svenska elever går i friskolor och att friskolorna får jättemycket mer pengar än vad de kommunala skolorna får för eleverna. Den princip som ska gälla enligt bidrag på lika villkor - det fungerar i de flesta kommuner - är att det är kommunens kostnad som ska utgöra underlag för hur stor skolpeng som ska fördelas till friskolorna. 
I dag finns det ungefär 480 000 barn inskrivna i förskolan. I vissa kommuner är det ungefär hälften i enskilda förskolor. Men det är oftast i större städer. Vi har 900 000 barn i grundskolan. 87 procent av dessa 900 000 går faktiskt i en kommunal grundskola. Vi har 352 000 elever i gymnasieskolan. 73 procent av dem går i en kommunal gymnasieskola. 
Vår uppgift som politiker är att se till att dessa barn och ungdomar erbjuds en trygg förskola, en skola med fokus på kunskap och kvalitet och en gymnasieskola som blir en språngbrända ut i arbetslivet eller till vidare studier. 
Folkpartiet värnar elevernas och föräldrarnas rätt att tillsammans aktivt välja en skola. Vänsterpartiet är skyldigt dessa barn och föräldrar ett svar på varför detta inte ska vara möjligt. Vänsterpartiet vill också återinföra närhetsprincipen i syfte att förebygga skolsegregation, säger man. Analysen verkar vara att om det är min adress som avgör ska jag komma ifrån segregationen. Då kanske jag till och med låter bli att välja en friskola. Faktum är att detta förslag cementerar skolsegregationen i kommunerna eftersom jag inte får välja fritt. Med detta förslag får jag inte ens välja en annan kommunal skola. 
När jag var kommunalråd i Västerås var det första som jag gjorde att avskaffa närhetsprincipen när det gäller gymnasieskolan. Duktiga tjejer i en stadsdel med många personer med invandrarbakgrund kunde för första gången söka till en annan kommunal gymnasieskola i centrum i stället för den som de var hänvisade till på grund av sin bostadsadress. Varför, Lars Ohly, ska dessa tjejer inte få denna chans?
Glädjebetyg, obehöriga lärare och problem med arbetsro är bekymmer som finns oavsett huvudman och har funnits i många år. Men så låter det inte när man hör inläggen från de rödgröna. 
Vår uppgift är att se till att vi har skolor som håller måttet. Dåliga skolor ska läggas ned. Innan dess har de säkert fått både två och tre påpekanden i första hand utifrån den kommunala kvalitetsinspektionen. Har det gått så långt att de får på sig statens skolinspektion har de en viss tid på att fixa bristerna. Gör de inte det har skollagen skärpts den 1 juli 2010 med vitesförlägganden och som en sista åtgärd verksamhetsförbud. 
Det finns många skolor i landet som trots detta får fortsätta sin verksamhet, vilket är allvarligt. Där har kommunala aktörer och kommunala huvudmän ett ansvar att agera. Det gäller även de fristående skolorna. 
Den nya skollagen, Alliansens skollag, ställer samma krav oavsett huvudman, och Skolinspektionen har möjlighet att använda sig av flera tuffa instrument. När ni satt i regering kunde ni inte ens enas om en skollag. 
Herr talman! Vi delar uppfattningen att Skolinspektionen kan bli tydligare och tuffare i sina granskningar. I så fall är det detta vi ska förändra, vilket nu kan ske genom överenskommelsen i Friskolekommittén. 
Det bekymrar mig att huvuddelen av denna skoldebatt har handlat om allting utom den viktiga och centrala överenskommelsen inom Friskolekommittén - den breda sexpartiuppgörelsen. Här tar vi upp extrema punkter eller mycket små politiska punkter i betänkandet som ligger långt ifrån Friskolekommitténs betänkande.
Detta gäller också kritiken mot etableringskontrollen. Folkpartiet och regeringen tillsatte Friskolekommittén i syfte att skärpa lagen genom bättre ägarkontroll och fler instrument för att kunna öppna ärenden och vid en tuff granskning kunna återkalla tillstånd. Redan i dag får inte alla aktörer som söker tillstånd sin ansökan bifallen. Av de beviljade tillstånden 2009-2012 var det hälften som sedan faktiskt startade verksamhet. Detta indikerar att fler aktörer nu följer utvecklingen när det gäller demografi och befintliga utbildningar i kommunerna. 
Vi såg i Skolinspektionens rapport från februari att söktrycket drastiskt har minskat. En av flera faktorer är att politiken - regeringen och riksdagen - har skickat signaler till Skolinspektionen att vara tuff i sin granskning, och det har fått effekt.
Herr talman! Samrådsförfarandet kan bidra till en bättre process. Jag noterade i Riksrevisionens granskning nyligen att kommunerna i sina yttranden i dag inte är bra på att förse Skolinspektionen med tillräckligt bra underlag. Det står i många rapporter att några kommuner avstår från att yttra sig. Ännu mer anmärkningsvärt är det att kommuner inte använder den insynsrätt som redan finns i skollagen i syfte att kunna följa verksamheten i de fristående skolorna. Problemet med den här typen av kommuner är att de är allmänt negativt inställda till fristående aktörer, trots att de kanaliserar skolpengen. Det är samma skolpeng som den kommunala aktören får, och det är kommunens egna unga invånare som går i dessa skolor. Jag förstår inte varför många kommunalråd inte bryr sig mer om hur det faktiskt förhåller sig i många friskolor på kommunal nivå. 
Nu har vi enats om att skärpa denna insynsparagraf, vilket vi tycker är helt okej. Vi välkomnar också punkten om meddelarfrihet. Om man är anställd i en friskola ska man kunna höra av sig till exempelvis medierna om missförhållanden. Det välkomnar vi. 
Det viktigaste är att allt detta bidrar till att elever och lärare i skolverksamheterna får bra villkor, fokuserar på kunskapsuppdraget och nås av de satsningar som vi förtroendevalda gör på lokal och nationell nivå och inte minst att oseriösa aktörer nu nås av en ännu tydligare signal om att kortsiktiga experiment enbart med syftet att göra vinst inte kommer att vara möjliga och att inte heller tillstånd enkelt kan säljas över internet. Glöm inte att detta var den utlösande faktorn till att utbildningsminister Jan Björklund tillsatte Friskolekommittén.
Herr talman! Svensk skola behöver ett brett utbud av skolor, kommunerna behöver friskolorna, och friskolorna i sin tur behöver den starka organisation som kommunerna representerar med de breda kompetenser som finns för samverkan. Det har gällt modersmålslärare, lärare i olika språk, skolhälsovården och så vidare. I kommuner med lång erfarenhet av alternativ och sjysta och lika ersättningsvillkor är detta inget problem. Låt oss därför justera reformerna där det finns brister och angripa rätt saker för att uppnå våra skolpolitiska mål där kvalitet och resultat är det absolut viktigaste.
(Applåder)
</anforandetext>
<intressent_id>0308306375022</intressent_id>
<rel_dok_id>H001UbU7</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2013-06-13 05:03:29</systemdatum>
<systemnyckel>317391</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H009121/#anf147</protokoll_url_www>
</anforande>
