<anforande>
<dok_hangar_id>2858753</dok_hangar_id>
<dok_id>H009109</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2012/13:109 Onsdagen den 22 maj</dok_titel>
<dok_rm>2012/13</dok_rm>
<dok_nummer>109</dok_nummer>
<dok_datum>2013-05-22 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 12 §) En skärpt sexualbrottslagstiftning (forts. JuU20)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>AFBCDFB4-3B09-4148-BE82-C001C066B9F2</anforande_id>
<anforande_nummer>166</anforande_nummer>
<talare>CAROLINE SZYBER (KD) replik</talare>
<parti>KD</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Jag ska börja med den första frågan. Som det står i propositionen och även i betänkandet står det, som Lena Olsson sade, att man ska söka ett samtycke.
Jag var ute en hel del och diskuterade dessa frågor tidigare. Då var det många som frågade vad jag menade. Jag fick skickat till mig från en vän som är åklagare en liten Youtubevideo där man raljerade lite över detta. Där ser man ett ungt collegepar som är på ett rum. Innan det liksom är dags kommer var sin advokat in och säger: Hon går med på paragraf 3 f om du går med på paragraf 33 a. Och så går det fram och tillbaka. Först tyckte jag att man raljerade lite grann, men någonstans tror jag att det finns en liten poäng i detta också.
Det handlar alltså om hur uttrycket manifesteras. Om man tittar på de riktigt extrema, svåra fallen tror jag tyvärr att det inte finns någon lyhördhet. Det är det som vi någonstans skulle vilja ha. Vi vill se den grundläggande respekten för varandra och att man ser varandra. Det ska alltid finnas ett ömsesidigt samtycke; det ska vara naturligt.
I de situationer där det inte är så är det svårt, för då är det en part som inte ens söker samtycke eller som inte heller försöker läsa av om det finns ett samtycker eller inte.
Det är möjligt att vi kommer tillbaka och att det kommer att bli en samtyckesklausul framöver. Men om man talar med åklagare och domstolar är det många som säger att de inte tror att det skulle bli lättare när det gäller bevisbördan eller beviskraven. Det är många som säger att brottsoffren antagligen skulle få fler frågor än vad de får i dag. Detta var uppe tidigare, och ni undrade hur det kunde bli större fokus. Jag tycker att boken 
Flickan och skulden
 visade vilka frågor som ställdes. Det har hänt lite grann på dessa tio år, och man ställer inte riktigt samma frågor. Jag är bara orolig - och denna oro har också framförts av flera - för att vi skulle kunna hamna i ett tydligt fokus på vissa frågor som vad man hade på sig och vad man tidigare hade tackat ja till att göra. Då skulle det på något sätt vara okej att göra allt sådant framöver.
Det som jag svarade på nu var alltså den första frågan.
</anforandetext>
<intressent_id>0666958447826</intressent_id>
<rel_dok_id>H001JuU20</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2013-05-23 07:43:59</systemdatum>
<systemnyckel>316244</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_H009109/#anf166</protokoll_url_www>
</anforande>
