2784044 GZ0994 Riksdagens protokoll 2011/12:94 Onsdagen den 11 april 2011/12 94 2012-04-11 00:00:00 Migration och asylpolitik föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 5AB4F16D-45FC-4258-8BCB-F1B723A1225C 48 FREDRICK FEDERLEY (C) C Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Migrationspolitiken, som vi nu diskuterar, och de motioner som väckts av kammarens ledamöter under innevarande riksmöte, är något som i högsta grad berör. Det syns i den allmänna politiska debatten, det syns när vi besöker skolor, det syns i mediedebatten, som har mycket fokus på migrationspolitiken, och det syns i den stora floden av motioner som vi har haft att hantera i utskottet och som vi i dag debatterar i kammaren. Migrationspolitiken talar till mycket av det som är människans innersta väsen. Det handlar om att inte känna sig trygg, inte veta om man har en framtid ifall det värsta skulle inträffa och man tvingades lämna den miljö man känner sig hemtam i, den kultur man känner igen, det språk man kan tala och där man vet de sociala normerna och reglerna, om man tvingas lämna sina anhöriga, ofta även familjemedlemmar. Det handlar också om att skapa sig ett nytt liv i ett nytt samhälle och kunna återförenas med sina nära och kära. Ytterst tror jag att det mycket handlar om synen på människan, vilket lite grann redan tagits upp i debatten. Debatten har hittills varit väldigt talande vad gäller den diskrepans som finns mellan vad motionerna ofta innehåller. Från det ena hållet frågar man sig oroligt hur vi kan se till att de barn som finns inom landets gränser ska få tillgång till utbildning, och från ett annat håll står man och säger: De ska inte komma hit! När man i några motioner ställer sig frågan hur vi kan se till att vi får ett värdigt mottagande och värdiga förutsättningar för de unga människor som kommer till Sverige och ännu inte är myndiga då finns det några som säger: De ska inte komma hit! När vi frågar oss hur vi ska se till att gravida kvinnor, små barn som föds i detta land och andra omyndiga människor har rätt till den vård som anständigheten kräver av ett välfärdssamhälle finns det de som säger: De ska inte komma hit! Man ser människor som en belastning, inte som en tillgång. Det är i dessa lägen, när debatten börjar närma sig den gränsen, som vi måste fundera på vad det egentligen handlar om. Människor har alltid valt att röra sig. Det kan ha handlat om att man behövt nya jakt- och odlingsmarker. Det kan ha varit på grund av konflikter. Man kan ha blivit fördriven för att man tillhört en annan etnisk grupp eller tillbett en annan gud än majoriteten. Under alla tider har det varit möjligt att röra sig över gränser, men i takt med att civilisationer växt fram har det också växt fram en idé om en nationalstat där människor ska vara etniskt rena och tillhöra en viss kategori. I alla historiska skeden där människor har valt att utplåna varandra, att hämningslöst jaga varandra och mörda varandra har det handlat om att en grupp tyckt sig vara övermänniskor, finare än andra, med rätt att ta andras liv, andras mark, andras egendom. Fortfarande ser vi det hända runt om i världen. Någonstans, som en naiv dröm, trodde vi efter andra världskrigets slut att kulmen var nådd för den typen av retorik, för det sättet att resonera. Vi trodde att vi aldrig mer skulle behöva se stora krig bryta ut eller behöva se ett sådant hat som det som ledde till att sex och en halv miljon människor hämningslöst och systematiskt mördades för att de ansågs vara lägre stående än andra. Drömmen om övermänniskan skulle för evigt vara borta, och debatten som tog sin utgångspunkt i humanismen bredde ut sig som en överideologi. Kanske var vi lite för blåögda, för återigen hör vi sådana tongångar. Det finns till och med en ledamot i kammaren som med stolthet säger att företrädare för partier runt om i Europa vill stänga gränserna, att de har sett ljuset. Det är lite grann som i amerikanska filmer där domedagsprofeten med sitt plakat står och skriker att undergången är nära. Den typen av retorik förekommer i dag i Sveriges riksdag, och det skrämmer mig alldeles oerhört. Det man säger är nämligen att vi som är födda i Sverige har större rätt än andra att vara här. De andra är en belastning. De är fästingen på samhällskroppen. Det är vad man faktiskt säger. Det blir allra tydligast i de små detaljerna när man inte vill vara noga med fakta, noga med detaljer, utan slänger sig med uttryck som att nu kan DN få skriva ytterligare en artikel om att vi anpassar vårt språkbruk till massinvandring. Det gör vi definitivt inte. Det vi gör är att ta kål på den myten. Aldrig någonsin hör jag en sverigedemokrat oja sig över att det kommer fler holländare till Sverige än afghaner. Frågan är vad det beror på. Kanske beror det på att man har svårt att se vem som är holländare eftersom de är lika oss till utseendet, såsom man uppfattar att en svensk ser ut. Det är lättare att se på någon som kommer från Afghanistan att han eller hon kanske inte är född här. Därmed skapas främlingskapet. Och återigen talar vi om det mest primitiva draget hos människan, att ytterst värna de egna och förakta, hata, ibland hota och till med mörda de andra som inte är lika en själv. Fru talman! Genom årtusenden har människor valt att kriga men också att leva i samförstånd. Alla gånger som civilisationer gjort hopp i utvecklingen har det skett med stora inslag av mångkulturalism. Man har tillåtit ett fritänkande som gjort att man nått framgång, inte bara i det vi i dag skulle kalla den allmänna debatten om hur vi vill att samhället ska se ut utan också i den tekniska utvecklingen. Man har brutit kunskaper mot varandra, och man har bytt tjänster, idéer, perspektiv, och det har lett mänskligheten framåt. När de stora krigen bröt ut i Europa började man så småningom att reglera det sätt på vilket man fick behandla fienden när den hade förlorat. Det var ett stort steg för mänskligheten och den internationella rättskipningen. Man sade att när man har besegrat fienden får man inte slå ihjäl den. Det var ofta så man gjorde tidigare; det var lika bra att totalt tillintetgöra dem man riskerade att annars åter hamna i krig med. Senare började vi också reglera inte bara det som gällde soldater utan också det som gällde dem som drivs på flykt på grund av krig genom att fråga oss hur vi ska förhålla oss till dem. Trevande försök till internationellt samarbete kom efter första världskriget. Efter andra världskriget fick vi det vi i dag kallar för FN. Med tiden har vi fått allt fler internationella regleringar som säger hur vi ska förhålla oss till varandra. Det är raka motsatsen till det primitiva mänskliga draget att vara rädd för det som man inte känner igen. Det finns i dag ett parti i Sveriges riksdag som säger att vi ska strunta i internationella regleringar, att vi inte ska respektera Genèvekonventionen, att vi inte ska respektera av FN reglerade och av Sverige underskrivna internationella traktat och förordningar utan i stället sluta oss och stänga gränserna, gå tillbaka till primitiviteten, till främlingsskapandet gentemot varandra. Skillnaden i kammaren är mycket tydlig. Skillnaden är också uppenbar när vi ser på hur vi annars hade kommit att diskutera. I Kommittén för cirkulär migration, som lämnade sitt slutbetänkande häromåret, talade vi om möjligheter och utveckling och vilka vinster vi har fått genom att människor rört sig över gränserna. Vi kan hitta onaturliga handelsbalanser i den meningen att Sverige handlar orimligt mycket med vissa länder fastän de ligger långt bort. Det finns ingen naturlig förklaring till det om man inte ser det i paritet med flyktingströmmar tidigare i historien. Senare, när utvecklingen gått framåt i dessa länder och oroligheterna och det politiska förtrycket minskat, har det uppstått handelsbalanser mellan länderna eftersom det finns tydliga kopplingar dem emellan. Till syvende och sist, fru talman, handlar den här debatten om huruvida vi ska stänga våra gränser eller inte och hur vi ser på våra medmänniskor. Man kan välja att se en människa som kommer hit som en belastning och en kostnad. Är det den typen av samhälle vi ska ha i Sverige? I så fall ska vi omedelbart införa en restriktivitetspolitik när det gäller barnafödande. Barnen och ungdomarna kostar nämligen pengar, i dag i upp emot 25-30 år innan de börjar bidra. Det skulle vara en ganska enkel logik att få in om man vore populistisk. Om man bara ville få ordning på budgeten kunde man säga att vi börjar med att ta bort barnen i samhället så får vi nog ekonomin att gå ihop. Det skulle i förlängningen innebära att vi även tog bort pensionärerna, för de kostar också, och därefter skulle vi ta bort de sjuka. Det är just den typen av retorik, fru talman, som används när man säger att människor är en belastning och inte en tillgång. Även om min bror, syster, vän eller granne i dag kanske kostar samhället pengar kan jag som människa, centerpartist, politiker aldrig ge upp tron på att den människan vill vara med och bidra och kan vara med och bidra. Det vi ska diskutera i den här kammaren, vilket de flesta motioner också handlar om, är hur vi ser till att de snabbast möjligt kan vara med och bidra, får vara en bidragande del i det samhälle vi vill se framöver. (Applåder) 0868286862422 GZ01SfU10 N 2012-10-30 17:00:02 302479 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GZ0994/#anf48