2784044 GZ0994 Riksdagens protokoll 2011/12:94 Onsdagen den 11 april 2011/12 94 2012-04-11 00:00:00 Migration och asylpolitik föredragning av utskottsärende med eventuell debatt EF6737FF-EC43-4805-814F-1EE7439AA9D7 33 MIKAEL CEDERBRATT (M) M Fru talman! Sedan juli 2006 ligger ansvaret för mottagandet av ensamkommande asylsökande barn och minderåriga på kommunerna. Bakgrunden var en tioårig lång debatt mellan politik och frivillighetsvärld som landade i en bodelning mellan prövningen hos statliga Migrationsverket och mottagandet hos kommunala sociala enheter. Riksdagen var enig, och opinionsbildare och ideella organisationer jublade. I sak har inget annat förändrats. Det är samma orsaker till bodelning nu som då - oviljan mot att samma myndighet som nattar barn också skulle pröva sanningshalten i barnens berättelser. Tanken att barn som lever utan sina föräldrar i vårt land ska behandlas lika oavsett var de är födda och att gränsdragningen - vad som var kommunens uppgift - var högst oklar. Det som däremot skett är att antalet ensamkommande asylsökande barn markant ökat, från 400 barn år 2005 till 2 657 barn förra året. Det är en ökning med över 600 procent. Det här har naturligtvis inte skett utan växtvärk. Tillräckligt många anvisningsplatser ute i kommunerna har inte tillkommit. Man har inte kunnat slussa ut till en anvisningsplats, utan barn har fastnat i transitlösningar - i dyra tillfälliga boenden som inte gett ungdomarna en optimal start och som varit mycket kostsamma. Trots vädjanden och uppmaningar till kommunerna om att teckna fler platser har systemet inte varit i balans en enda gång sedan det infördes sommaren 2006, innan alliansregeringen tillträdde. Därför bereds nu ett lagförslag på Justitiedepartementet med syftet att möjliggöra anvisningar även till kommuner utan avtal. Samtidigt ses ersättningssystemet över för att kommunerna ska få rätt ersättning och i tid. Ett av målen för förändringen med att kommunerna skulle ansvara för mottagandet var en normalisering. Ensamkommande skulle mötas av samma myndigheter och samma kompetens som svenska barn som inte kan leva med sina föräldrar. I Sverige har sådana barn traditionellt placerats i släktinghem, familjehem eller HVB-boenden. Men släkting- och familjehemsplaceringar har inte räckt till. Det har under lång tid varit svårt att få tillräckligt många familjehem, och efterverkningarna av familjehem som inte varit till barnens bästa har också blivit belysta under de senaste åren. Resultatet är att hem för vård eller boende har använts. Gång på gång har personal, barn och kommunala företrädare berättat för mig hur de uppfattar att strikta regelverk för HVB-boendena hämmar verksamheten för de ensamkommande barnen. Krav på utformning och struktur lägger hinder i vägen för ett flexibelt och framsynt mottagande. Denna kritik finns också som en röd tråd i fyrtiotalet remissvar som inkommit med anledning av SOU-betänkandet Asylsökande ensamkommande barn . Dessa bekymmer finns även när det gäller vissa grupper av svenska barn som inte kan leva med sina föräldrar - exempelvis till följd av dödsfall på grund av olycka eller en naturkatastrof som tsunamin. Detta föranleder mig att säga att vi vill - jag vet att även migrationsministern vill det - diskutera om det finns ett behov av att kanske mötas av en annan boendeform, av en boendeform som medger mer flexibilitet och utslussning till eget ansvarstagande och vuxenliv. En sådan boendeform skulle vara ett tillskott i utbudet av alternativ vid placeringar, oavsett om det handlar om svenska ungdomar eller om det handlar om ensamkommande asylsökande eller ensamkommande som fått uppehållstillstånd. För mig har det varit viktigt att säkerställa att det blir möjligt att lagstifta så att dessa ensamkommande barn och minderåriga inte fastnar i skadliga och dyra transitlösningar. Men nu när vi kommit en bit på vägen i den processen är det också viktigt att lyfta blicken och att ta sig an nästa utmaning: innehållet och kvaliteten på mottagandet. En del i detta, som lyfts fram i regeringens och Miljöpartiets ramöverenskommelse, handlar om att få duktiga gode män, varför regeringen gett Migrationsverket i uppdrag att i fortsatt samarbete med berörda aktörer och ideella organisationer bidra till att skapa ytterligare förutsättningar för ökad kunskap om asylprocessen bland överförmyndare och gode män. Fru talman! Sverige ska fortsätta att verka för att människor på flykt undan förföljelse och förtryck ges skydd. Genom den ramöverenskommelse som träffats mellan regeringen och Miljöpartiet finns ett brett stöd för att migrationspolitiken ska vara human, rättssäker och ordnad. Sverige bedriver en generös flyktingpolitik - en flyktingpolitik som är generösare än många andra länders. Det är viktigt att hålla fast vid denna, inte minst i dessa dagar då mörka främlingsfientliga krafter vinner mark i vår omvärld. I dag är det 72 år och två dagar sedan den 9 april 1940 då mörka moln drog in över Skandinavien. Danmark och Norge ockuperades av Hitlers trupper. Det är nog inte så många i detta hus som levde då. Men från min farfar Frans och min far har jag fått många skildringar. I Strömstad, knappt två mil från den norska gränsen, där farfar och min far bodde fick man snabbt känna av krigets konsekvenser genom en ström av flyktingar. Dessa flydde för sina liv. Liksom nu var det också då otänkbart att sända tillbaka dem - en princip som fortfarande bär - så att inskränka möjligheterna till att få skydd är inte aktuellt. Självklart får beslut som fattas i denna kammare konsekvenser. Sverige har under de senaste två mandatperioderna haft en mycket hög inströmning. Mer än 170 000 människor har sökt asyl i Sverige, och drygt 86 000 har fått asyl. Migrationsverket höjde nyligen sin prognos för asylsökande avseende innevarande år till 34 000 - 34 000 människor som knackar på Sveriges dörr för att få sin sak prövad och som behöver bostad, uppehälle och hjälp med att komma vidare i tillvaron. I första hand kommer de till Migrationsverket och i en ökande grad till anläggningsboenden. Under ett par skälvande månader prövas deras ansökan, och när beskedet kommer och detta är ett nej ska de lämna landet, i första hand självmant och i andra hand under tvång. Om beskedet i stället är ett ja, som det sannolikt blir för drygt 10 000 av de nya sökandena, ska de anlända snabbt ut i en kommun för att påbörja sin etableringsprocess. För att det ska ske snabbt och effektivt måste det finnas möjlighet till boende och chans till utbildning och jobb. Alliansregeringen har höga ambitioner när det gäller etableringen av nyanlända och ser integrationen som nyckeln till ett bättre Sverige. Det är viktigt att vi också har respekt för att våra kommuner runt om i landet har gjort stora insatser de senaste åren och att det krävs ett stort engagemang och grundligt arbete för att absorbera många nya. Inte minst när anhöriga kommer ställs krav på boende, förskola och skola - integration i ordets mest praktiska och handfasta bemärkelse. Det räcker inte att vi från politikens sida talar om vad som händer när någon knackar på Sveriges dörr och ber om skydd. Vi måste också ta ansvar för vad som händer vidare i processen, när de kommer och knackar på kommunernas dörr och ber att få en plats där. Det måste finnas en förståelse och en respekt för besluten, som inte kan hänga fritt utan måste haka i varandra. Fru talman! Sverige ska vara en fristad för dem som flyr undan krig och förföljelser. Sveriges öppna inställning till omvärlden och till att människor ska kunna få en fristad eller bara skapa sig en bättre framtid genom arbete måste förenas med ordning och reda i asylpolitiken. Om vi ska kunna behålla den nuvarande humana, långsiktiga asylpolitiken samt bevara ordningen med en rättssäker instans- och processprövning krävs att samtliga delar av systemet fungerar. Har vi inte en asylprocess i balans, det vill säga att de personer som har fått ett slutgiltigt besked i sitt asylärende lämnar systemet, hotar ett haveri och ett underkännande av den instans- och processordning som vi gemensamt i denna kammare beslutade att införa 2005. För att migrationsrättslig praxis och andra relevanta avgöranden från internationella domstolar och andra internationella prövningsorgan ska bli lätt tillgängliga har regeringen i enlighet med ramöverenskommelsen med Miljöpartiet uppdragit åt Migrationsverket att dels skapa ett system som gör Lifos lättillgängligt, dels göra en allmän översyn av Lifos. För att de beslut som fattas ska vara tydliga har regeringen, också här i enlighet med ramöverenskommelsen med Miljöpartiet, sjösatt en kartläggning av hur Migrationsverkets beslut i migrationsärenden är utformade samt hur enskilda parter, övriga instanser och andra myndigheter uppfattar dessa. Då ingår självklart även följduppdraget att ge förslag på hur utformningen av besluten kan utvecklas. Att upprätthålla den reglerade invandringen är en fråga om respekt för rättsväsendet och en ekonomisk nödvändighet. Det var också därför riksdagen för några veckor sedan i denna kammare fattade beslut om att implementera återvändandedirektivet. Migration är dock mer än asyl. Alla rörelser över gränser sker inte av tvång eller nödvändighet, utan många sker för att människor är nyfikna och intresserade och beredda att färdas till nya länder för att finna spännande arbeten och skapa en god tillvaro. För oss gäller det att underlätta för den sortens migration, samtidigt som ökade möjligheter för den laglydige inte ska leda till ökade risker för exploatering och missbruk. Alla förändringar sker inte bäst genom att förändra lag eller förordning, utan mycket handlar om myndighetsstyrning och tillämpningen av givna normer. Migrationsverket har därför intensifierat sitt arbete under 2011 för att införa tydliga rutiner i syfte att motverka skenanställningar. Man har frigjort resurser för att kunna lägga dem på utredningar kring missbruk och skenanställningar. Efter att rutinerna med skärpta kontroller inom vissa branscher och för nystartade företag trädde i kraft den 16 januari 2012 har Migrationsverket noterat en kraftig minskning av antalet ansökningar från nystartade företag samt ansökningar där det finns uppenbara misstankar om missbruk. Detta är bra eftersom det underlättar för den arbetskraftsinvandring som riksdagen beslutat om och som kommer att utgöra ett nödvändigt tillskott till den svenska arbetskraften nu när vi fram till 2025 ser hur 1,6 miljoner svenskar går i pension. I detta anförande instämde Gunilla Nordgren (M). 0105797223918 GZ01SfU10 N 2012-10-30 17:00:02 302464 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GZ0994/#anf33