2781471 GZ0990 Riksdagens protokoll 2011/12:90 Onsdagen den 28 mars 2011/12 90 2012-03-28 00:00:00 (forts. från 11 §) Planering och byggande (forts. CU14) föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 36F5404D-532B-4B20-94C2-95087811B4C0 118 OLA JOHANSSON (C) C Herr talman! Dagens debatt handlar om planering och byggande. Med den roll som riksdagen har borde vi ha kunnat nöja oss med den första delen och bara tala om planering, för byggandet blir ju en naturlig följd av god planering där behovet att möta efterfrågan och långsiktighet är avgörande, liksom ekonomi och miljöhänsyn. Riksdagens och politikernas roll är inte att bygga bostäderna. Många förleds i debatten att tro att det är politiker, kommuner eller staten som bygger bostäder, men det är inte sant. Det är ett fåtal länder i världen som har kvar den ordningen, och de flesta av oss vill inte ha det så. Långsiktigt hållbara spelregler är ju ett uttryck som används till leda. Det kan säkert sägas på många andra sätt, men det är precis så tråkigt och precis så viktigt som det låter. Byggande förutsätter planering och planering förutsätter att villkoren är kända i förväg och består även efter att planeringen är färdig och beslut om detaljplan har vunnit laga kraft så att byggandet kan påbörjas. Här finns till att börja med förslag på förenklingar i plan- och bygglagen, och det kan man ju ha sympati för. Vad som skulle behövas är förändringar som leder till färre överklaganden av planer och kortare handläggningstider av dessa. Det innebär en osäkerhet att inte veta om planen går att genomföra inom rimlig tid. I bästa fall tar det fem tio år, säger en representant för ett av våra större byggföretag i tidningen Byggindustrin. Under den tiden hinner det hända saker som påverkar förutsättningarna i förhållande till vad som gällde när planeringen en gång i tiden påbörjades och kalkylerna fastställdes, framför allt om det råder osäkerhet om vilken bostadspolitik som kommer att gälla framöver. Herr talman! Ändringar i plan- och bygglagen kan inte göras löpande för att vi har en diskussion där vi kommer fram till att där finns något mindre fel eller en brist. I stället får vi förutsätta att regeringen följer upp den nya plan- och bygglagen, låter utreda och föreslår de förändringar som behöver göras i ett samlat grepp. Kommunerna har ansvaret för bostadsförsörjningen, och det känns logiskt eftersom de har planansvaret. I det ansvaret ligger att skapa goda förutsättningar för dem som bygger, såväl privata och allmännyttiga bostadsföretag som privatpersoner och självbyggare. I detta ligger också att samråda och föra dialog med sakägare och närsamhället för att undvika långa och komplicerade överklagandeprocesser och för att skapa goda sociala miljöer, antingen det är icke-kommersiella zoner, öppna lokaler eller grönområden. De långa och många överklagandena är ett problem som vi behöver få bukt med, något som Centerpartiets Anders Åkesson påpekar i en motion som behandlas i detta betänkande. Herr talman! Det är lätt att lägga sig an med ett Stockholms- eller storstadsperspektiv. Flera reservationer handlar om att man vill att staten genom lagar eller allmänna råd ska styra kommuner att i sin planering lägga in så kallade icke-kommersiella zoner, förbjuda externhandel och lagstifta om klimatanpassning, avseende till exempel lägsta golvhöjd. Ofta utgår man från att det i en viss stad och under vissa betingelser finns dåliga exempel på sådant. Inte sällan är det 08-området som utgör rikslikare i sådana sammanhang. Jag har svårt att se något positivt i att ta ifrån kommunerna ansvaret för att planera handel och forma åtgärder för att motverka översvämningar genom exempelvis invallningar, vattenmagasin, markstabilisering och beslut om lägsta golvhöjd. Jag kommer själv från en kommun som i sin planering hela tiden måste ta hänsyn till det på grund av Kungsbackaån som med jämna mellanrum svämmar över. Kommunerna har nu fått ett ansvar att ge dispenser - nu byter jag ämne - från det generella strandskyddet, och i måndags kunde en del av oss ta del av erfarenheter från flera kommuner som just betonade vikten av att ta hänsyn till lokala förutsättningar och inte tillämpa strandskyddet som om det alltid handlade om känsliga miljöer med högt exploateringstryck, som fallet ofta är i Stockholms, Göteborgs och Bohusläns skärgårdar. Vi har också Oskarshamn, Blekinge, Norrland med älvarna och Arjeplog, där det finns tre sjöar per kommuninvånare. Herr talman! I reservation 2 föreslås att riksdagen ska tillkännage för regeringen att det behövs metodutveckling och planeringsstöd för offentliga rum. Jag har glädjen att vara förbundsordförande i den största av samlingslokalorganisationerna, Bygdegårdarnas Riksförbund, och tidigare i dag hade jag ett möte med kollegerna i Folkets Hus och Parker, samt Våra Gårdar. Tillsammans representerar vi 3 500 offentliga rum, som tillkommit genom lokala initiativ och som hålls i gång genom ideellt arbete och genom en liten del statligt och kommunalt stöd för renovering och tillgänglighetsanpassning samt i några fall för drift. Det icke-kommersialiserade offentliga rummet är viktigt, liksom gemensamma grönytor och idrotts- och lekplatser. Många av dessa drivs i föreningsregi och som samfälligheter. Det är något som kommuner ofta glömmer bort och kanske behöver påminnas om. Det är grunden, och för oss är möjligheten till investeringsstöd i statens budget till Boverket för upprustning, modernisering, energieffektivisering och tillgänglighetsanpassning lika viktigt som att kommunerna uppmärksammar och stöttar samfälligheter och föreningar som ansvarar för sådana offentliga ytor och anläggningar. Det är kommunerna som borde dra nytta av den resurs som de föreningsdrivna samlingslokalerna är som offentliga rum för kultur, samvaro och öppna demokratiska möten människor emellan. Herr talman! Precis som förra årets debatt, som var min första om planering och byggande, handlar skiljelinjerna om dem som vill lagstifta, reglera och straffbelägga och oss som vill skapa en god och långsiktig grund för planering, genomförande och förvaltning av bostäder, köpcentrum, infrastruktur och lokaler för företag och verksamhet. Parkeringsnormer för studentbostäder får väl anses vara en symbolfråga för behovet att avreglera kraven i syfte att få fram fler billiga studentbostäder. Det är inget som Centerpartiet är emot, tvärtom. Industriellt byggande brukar det talas om i olika sammanhang, och de enklare flyttbara bostäder som användes vid stora idrottsevenemang, som OS i Lillehammer och friidrotts-VM i Göteborg, båda i mitten av 90-talet, används fortfarande på sina håll. Med färre regler blir det lättare att bygga menar Staffan Danielsson, Centerpartiet, i en motion. Parkeringsplatser för studentbostäder är sådant som inte ska beslutas här. Däremot kan krav på tillgänglighet och buller anpassas så att fler studentbostäder kan sättas upp. Det är inte kravet på parkeringsplatser som hindrar att studentbostäder kommer till, konstateras det i betänkandet. Här är Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet överens om att ha fel. Då är det bättre att fokusera på hissen som inte går ända upp. Herr talman! Energieffektivt byggande, nära-noll-energihus och passivhusteknik är ett område där Sverige ligger väl framme och där behovet att bygga välisolerat påkallats av vårt klimat. Våra byggföretag och byggmaterialindustrier är måna om den positionen och ser möjligheter att verka på en större europeisk byggmarknad. Det påstås att kommunala särkrav skulle vara något som driver upp byggkostnaderna, och det görs ibland jämförelser med bilindustrin. Jag har arbetat i sagda fordonsindustri i 25 år och vet att marknadsanpassning är avgörande för att kunna sälja fordon. I England säljer man exempelvis få vänsterstyrda bilar, och mig veterligen är det inget som påverkar priset. Om vi talar om bränsleekonomi och avgaskrav har vi en uppsjö av särkrav också på marknaderna i olika länder. Med det vill jag säga att jag inte har mycket tilltro till den jämförelsen, som vår minister ofta använder sig av. Det kan aldrig vara fel när kommuner i sin upphandling och i sina krav på byggherrar i exploateringsavtal ställer höga och specifika krav. Det manar andra till att ta efter, vilket kommer att behövas när vi i framtiden ska ställa energikrav som är verklighetsanpassade, acceptabla och realistiska. Det är möjligt att det kostar mer att bygga energieffektivt, men det kostar mindre att värma upp, och de bostäder vi bygger i dag kommer sannolikt att användas i minst 50 år framöver. Därför måste vi se positivt på de byggföretag och fastighetsägare som utmanar energikraven och bygger för lägre förbrukning än vad Boverkets byggregler anger. Det är inte lätt att i dag säkert definiera de krav som ska gälla från 2020. Det viktigaste är att vi inte genom hyressättning och riktade subventioner motverkar de drivkrafter som finns till att investera i energieffektiv upprustning och nybyggnation. Med många goda exempel och demonstratorer, som bygger på samverkan mellan kommunernas byggnadsnämnder och bostadsföretag, kommer det att finnas ett bra underlag för högt ställda energikrav i Boverkets byggregler 19 som fungerar i hela landet och som förhoppningsvis leder till att kommunernas behov att ställa upp särkrav framöver minskar. Herr talman! Vi har 21 reservationer och 73 yrkanden. Många av dessa är angelägna saker som regeringen har att ta ansvar för. Annat är sådant som riksdagen inte har anledning att lägga sig i. Det fungerar ändå. Jag yrkar avslag på dessa och bifall till utskottets förslag i betänkandet. 0934639939611 GZ01CU14 N 2012-10-30 15:35:52 302163 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GZ0990/#anf118