2781471 GZ0990 Riksdagens protokoll 2011/12:90 Onsdagen den 28 mars 2011/12 90 2012-03-28 00:00:00 Planering och byggande föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 1DBB1EA9-7A73-4FCA-BF15-8B1B8B7B4C90 101 JAN LINDHOLM (MP) MP Herr talman! Civilutskottets betänkande 14 om planering och byggande är indelat i 29 beslutspunkter, och Miljöpartiet har reservationer till 16 av dessa punkter. Att det finns många reservationer i ett betänkande behöver inte betyda att skiljelinjerna mellan regering och opposition är extremt stor. I många frågor som tas upp i betänkandet är det faktiskt så att de flesta partier har en ganska gemensam problembeskrivning, men vi har olika uppfattning om hur lösningarna ser ut. Ibland skiljer det sig bara i hur man ser på det arbete som redan pågår, och ibland handlar det om skilda uppfattningar om hur man ska prioritera utredningsresurser. Det finns dock naturligtvis frågor där vi även har helt olika syn på både mål och metoder. Personligen tycker jag att alla de frågor som tas upp i betänkandet är så pass viktiga och intressanta att jag har svårt att avstå från att säga något om alla punkter där vi har reservationer. Jag ska dock försöka klara att inte göra det. Min partikamrat Tina Ehn kommer senare i debatten att fokusera på argumentationen kring externhandelsfrågor, så det tar jag inte upp. Tyngdpunkten i mitt anförande är avsett att ligga på frågor kring inomhusmiljöns betydelse för hälsan, men innan jag hoppar dit ska jag säga något om några övriga punkter i betänkandet. Herr talman! När det gäller planering av bostadsområden, såväl nya som vid omdaning av äldre, är det av stor betydelse att man, som vi anför i reservation 3, i ökad utsträckning beaktar såväl barnperspektivet som jämställdhetsperspektivet. De allmänna och offentliga utrymmena, till exempel trapphus, gång- och cykelvägar, trottoarer, parkeringsytor, angöringsplatser för kollektivtrafik, parker, torg, lekplatser, skolgårdar och så vidare, menar vi måste utformas så att de stöder förutsättningar för ökad jämställdhet mellan människor - gamla som unga, män som kvinnor, resursstarka som resurssvaga. Vi menar också att planeringen även måste ta hänsyn till alla dem som har olika former av funktionsnedsättning. Miljöpartiets förslag att Boverket får i uppdrag att utveckla metoder för stöd åt kommunerna att förbättra sitt arbete i den riktningen avslås av regeringen. Många tolkar det som att vi har en regering som inte hänger med i utvecklingen och som struntar i grundläggande mänskliga rättigheter. När det gäller klimatfrågor och bebyggelseplanering verkar det som att regeringen helt har glömt bort att en dimension av klimatarbetet måste vara att minimera riskerna. Vårt samhällsbygge är på många sätt sårbart. Ett exempel är den förändring av plan- och bygglagen som alliansregeringen genomfört, som faktiskt underlättar för byggande med ökad risk. Den uppenbara ambitionen med förändringen av lagen - att underlätta för mer strandnära bebyggelse - innebär ökade risker. Så länge vi fortsätter på det viset ökar sårbarheten i vårt samhälle. Att lagändringen inte fått det genomslag regeringen ville kan vi ju vara glada för, men det gör inte lagen mindre skadlig eller mindre riskfylld. Regeringen höll ett seminarium i måndags, där det var helt uppenbart att man har ambitionen att ytterligare stimulera riskutsatt bebyggelse. Man vill se ännu mer byggande utmed sjöar och vattendrag utan att ta något som helst ansvar för konsekvenserna. Det blir förmodligen kommunerna som, som vanligt, får ta smällen när dåliga lagar skadar medborgarnas ekonomi. Oavsett hur framgångsrika de internationella förhandlingarna om klimatåtgärder kommer att vara vet vi att klimatet kommer att förändras. Det vi människor i bästa fall kan påverka är hur omfattande klimatförändringarna blir och möjligen hur långvariga. Därför kan vi med säkerhet säga att vi kommer att se fler intensiva skyfall, mer och kraftigare stormar, längre och hetare torrperioder och förmodligen även perioder med strängare kyla, fler och mer omfattande översvämningar i sjöar och vattendrag samt en stigande havsnivå. Miljöpartiet anser att denna kunskap borde ge avtryck i de beslut som tas i riksdag och regering. Infrastruktur och den byggda miljön ska helst stå i mer än hundra år, i vissa fall betydligt längre. Eftersom det alltid är billigare att göra rätt från början menar Miljöpartiet att de regelverk som styr hur vi planerar och bygger borde utformas så att marginalerna för att klara av dessa förändringar blir större. I Japan erkänner man att marginalerna var för små - ingen hade kunnat föreställa sig så höga vågor som de som slog ut kärnkraften. I Norge är det vanligt med jordskred, och säkerhetsmarginaler är någonting man diskuterar där. Miljöpartiet anser att det är onödigt att tak- och fasadmaterial ska blåsa loss från byggnader och döda människor och skada materiella värden som till exempel bilar innan vi skärper kraven på hur dessa konstruktioner ska utformas. Det är onödigt att människor ska tvingas överge sina översvämmade och bortspolade hus innan vi slutar bygga för nära sjöar och vattendrag. Det är lika onödigt att tak ska rasa in och källare vattenfyllas innan vi börjar dimensionera för avrinning och omhändertagande av regnvatten så att de klarar av de skyfall vi vet kommer att bli allt vanligare. Räddningsfordonen borde inte heller behöva bli stående i dåligt planerade, planfria korsningar när de behövs för att rädda skadade. Väldigt mycket lidande kan besparas, och stora kapital kan räddas om vi gör rätt från början. Därför menar jag att riksdagen borde rösta för reservation 4. Herr talman! EU-parlamentet har studerat bioinitiativet om elöverkänslighet och med förkrossande majoritet slagit fast att den vetenskapliga grunden är god för att påstå att människor kan drabbas av skador från icke-joniserande strålning. WHO har dragit samma slutsats. Den kompetens som den svenska strålsäkerhetsmyndigheten lutat sig mot har avslöjats som jävig och uteslutits från internationella vetenskapliga möten om icke-joniserande strålning. Sverige sitter alltså inte ens på avbytarbänken längre. Det finns en hel del att göra för att återupprätta vår trovärdighet på området. Den forskning som förnekar förekomsten av skador från icke-joniserande strålning är till stor del finansierad av den berörda industrin. Den forskning som saknar band till denna industri är däremot väldigt tydlig med att problemet är omfattande. Situationen liknar på många sätt den som under lång tid rådde när det gällde kunskapsläget om riskerna med rökning. Att forskningen är fri från ekonomiska intressen är en förutsättning för att vi politiker ska få trovärdiga beslutsunderlag, särskilt när väldigt stora pengar står på spel. Om kammaren ställer sig bakom reservation 10 skulle det vara en klar signal till forskarvärden att man inte längre kan dupera politiker med dåligt underbyggda studier och friserade rapporter. Det skulle vara en seger för vetenskapen. Om regeringen vidtog de åtgärder som föreslås i de berörda yrkandena skulle även kommunernas arbete med att skydda de invånare som lider av icke-joniserande strålning underlättas radikalt. Att regeringen inte vill hjälpa kommunerna i det arbetet tycker jag är svårt att förstå. Herr talman! Regeringen har arbetat med frågan om energikrav vid nybyggnation av bostäder, och vi har faktiskt väntat oss en proposition. Miljöpartiet de gröna har länge drivit kravet på att så kallad passivhusstandard ska bli norm vid nybyggnation. Det skulle innebära en energiförbrukning på ca 40-45 kilowattimmar per kvadratmeter och år, eftersom det är den energi som normalt förbrukas för så kallad hushållsel, det vill säga för matlagning, belysning, tvätt, dammsugare, datorer, tv, kylar, frysar och så vidare. Varenda sådan kilowattimme som vi förbrukar bidrar ju till att värma våra bostäder. Sedan måste man ta hänsyn till den energi som strålar ut från våra kroppar, för vi vill ju inte bygga så väl isolerade hus att vi ständigt måste kyla dem när vi befinner oss där. Att regeringen inte vågar ställa tuffa krav gör att det blir onödigt dyrt att bygga. När vi inte har nationella normer som ligger på en rimlig nivå i förhållande till det som byggföretagen kan bygga och det som marknaden efterfrågar uppstår ett stort spann inom vilket kommunerna kan forma lokala krav. Om regeringen envist håller fast vid en norm på 90 kilowattimmar per kvadratmeter och år när industrin redan bygger för 70, 60, 55 eller till och med 45 kilowattimmar per kvadratmeter och år, beroende på varierande kommunala krav, blir det väldigt svårt att vara en rationell byggare. Lokala variationer gör det helt enkelt dyrare. Om riksdagen sätter ned foten och röstar för reservation 15 underlättar det att få fart på nybyggnation - det som alla talar om men som regeringen inte gör något för att åstadkomma. Ett bifall till reservation 16 skulle även underlätta nyproduktion. Regeringen talar om behovet av tydliga spelregler och långsiktighet, men när vi då föreslår det backar regeringen. Man undrar hur länge investerare och förvaltare ska behöva vänta innan regeringen sätter ned foten och talar om vilka krav som ska gälla för långsiktigt hållbart byggande. Det behövs tydliga beslut om det ska vara möjligt att nå målen som är uppsatta till 2020 och 2050. Sedan jag började i riksdagen hösten 2004 har jag arrangerat ett antal seminarier kring solenergi, eftersom det var det område som jag arbetade inom innan jag blev riksdagsledamot. Jag har i motionsform föreslagit många åtgärder för att inslaget av solenergiteknik ska öka i Sverige. Vi har väldigt goda förutsättningar för solenergi, trots att de flesta inte verkar förstå det. Allt fler länder inför regler för bygglov som innebär att ytmaterialen på byggnaderna, som tak och ytterväggar, måste användas i energisyfte. Sverige har varit långt framme inom solenergiteknikområdet, men den svaga hemmamarknaden gör tyvärr att många innovationer bland svenska forskare och företag blir industrier i andra länder. Jag menar att ett stöd för reservation 17, förutom att det efter ett par år skulle göra att vårt samhälle skulle bli betydligt mindre sårbart, skulle förbättra förutsättningarna för en växande svensk solenergiteknik. Då, herr talman, kommer vi till huvudnumret i detta anförande, frågan om byggnadernas inomhusmiljö och dess betydelse för hälsan. Den första stora sjuka-hus-debatten pågick i slutet av 1980-talet. Det dåvarande bostadsutskottet engagerade sig en hel del i frågan och föreslog hösten 1988 ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en bred översyn i syfte att komma till rätta med de så kallade sjuka husen. Tillkännagivandet ledde till att det tillsattes en arbetsgrupp som i början av 1990 redovisade betänkandet Byggnaders inomhusmiljö m.m . Betänkandet kom i sin tur att ligga till grund för två propositioner, dels proposition 145 från riksdagsåret 1990/91 om byggnaders inomhusmiljö, dels proposition 189 från samma år om införande av lagen om byggnadsgaranti. Bostadsutskottet valde att behandla dessa båda propositioner i ett och samma betänkande, 1990/91:BoU19, som man döpte till Byggnaders inomhusmiljö . Det var den dåvarande socialdemokratiska bostadsministern Ulf Lönnqvist som hann driva igenom förslaget före regeringsskiftet den 4 oktober 1991, då Carl Bildt blev statsminister. Den då nytillträdda borgerliga regeringen var inte så förtjust i lagen om byggnadsgaranti utan valde att två gånger skjuta upp ikraftträdandet för att så småningom genom betänkande 1992/93:BoU22 från bostadsutskottet i stället införa den byggfelsförsäkring som sedan blev mycket ifrågasatt och som numera är avskaffad. Jag har här i min hand originalen av två olika anföranden om bostadsfrågor från 1990 som jag har kommit över. Det som hölls på Bleck och Plåts kongress i Stockholm den 5 september 1990 är 17 sidor långt, men jag har lovat att inte läsa upp det här i dag. Det räcker inte tiden till för. Men det handlar bland annat om alla de barn som redan då enligt läkarna hade drabbats av det typiska sjuka-hus-syndromet. Det var alltså en socialdemokratisk minister, Ulf Lönnqvist, som höll anförandet. Jag tänker bara citera lite från det. Så här beskriver han syftet med själva förslaget: "Arbetsgruppens förslag är att producenten skall garantera produkten i 10 år. Byggfel skall då avhjälpas snabbt. Ett försäkringssystem står för kostnaden. Därifrån får krav ställas på ansvarig producent att betala. Det viktiga är: Konsumenten skall snabbt få felen avhjälpta. Den ansvarige skall betala. Så skall inomhusmiljön kunna förbättras. Ansvaret för produkten/bostaden skall läggas på den som producerar." Det är väldigt klart och tydligt, tycker jag. De fallbeskrivningar som han tar upp är väldigt lika de som vi ser i dag. Och från ett av de områden som han nämnde i anförandet 1990 händer det att vi får höra precis likadana problembeskrivningar av sjuka-hus-syndrom än i dag. De fyra yrkanden som finns i motion C244, som reservation 18 i dagens betänkande behandlar, liknar i stor utsträckning de som arbetsgruppen lade fram 1990. Det har nu gått över 20 år och tusentals familjer har fått sina liv förstörda. Andelen barn med astmaliknande symptom ökar fortfarande. Och exemplen på så kallade sjuka hus är kanske inte oändliga, men de är alldeles för många för att jag ska kunna räkna upp dem. Enbart i min hemkommun har vi under det senaste året haft allvarliga sjuka-hus-problem i en ishall, en skola och ett daghem. Frågar man miljöskyddsinspektörer eller fackföreningarnas skyddsombud runt om i landet tror jag att det är väldigt svårt att hitta en kommun som inte har dessa problem i någon form. Det är alltså 24 år sedan det dåvarande bostadsutskottet gjorde sitt tillkännagivande som ledde till ett utredningsförslag, två propositioner och ett betänkande med beslut i riksdagen. Jag tror inte att någon person som är insatt i sjuka-hus-problematiken skulle våga påstå något annat än att problemet har vuxit under dessa mer än 20 år. Det är inte bara skyddsombuden och miljöskyddsinspektörerna som ser problemen. Arbetsmiljöverket för statistik på arbetsskador som är kopplade till dålig inomhusmiljö. Enligt deras siffror har det varit en fördubbling av antalet drabbade bara de senaste fem åren. Skadeutredare, saneringspersonal, Astma- och allergiförbundet och inte minst de forskare vi har i landet som ägnar sig åt inomhusmiljöfrågor, exempelvis på Umeå universitet och IVL här i Stockholm, ser ett växande problem. Att det finns många förklaringar till den ohälsa som sjuka hus orsakar borde inte få vara ett motiv för politiker att blunda för frågan. Problemet blir ju inte mindre allvarligt om hälsoeffekterna går att förklara enbart med emissioner från olämpliga kemikalier i byggnaden eller om det går att hitta förklaringarna enbart i de biologiska mekanismer som fuktskadorna sätter i gång. Att frågan om kopplingen mellan sjuka hus och hälsoproblem är svår att besvara och förmodligen innehåller många svar borde tvärtom vara ett motiv för regeringen att avsätta mer resurser för att få förklaringar på denna problematik. Vi vistas i genomsnitt 90 procent av dygnets timmar inomhus varav ca 70 procent i bostaden. Det borde rimligen vara en högt prioriterad fråga att den miljön är så ofarlig som möjligt att vistas i. Byggsektorn är den sektor som lägger minst resurser på forskning av alla industrigrenar och genomför sina experiment i fullskala och låter brukarna vara både försökskaniner och stå för kostnaderna när det inte går så bra. Även det borde engagera den bostadsminister som vi saknar i Sverige. Jag förstår att kammaren inte har för avsikt att bifalla reservation 18 men jag vädjar till utskottet att öppna frågan om inomhusmiljöns betydelse för vår hälsa än en gång, inte minst för barnens skull, och se till att sjuka-hus-problematiken på nytt, med den kunskap som har alstrats de senaste 20 åren, får en grundlig utredning. Jag har under mina år här i riksdagen arrangerat två stora seminarier där några av världens främsta experter på området har medverkat. Det finns alltså massor av kunskap, men tyvärr har riksdagens ledamöter visat mycket litet intresse för problemet. Den undermåliga inomhusmiljön i många skolor som gör att skolbarnen har svårt att koncentrera sig på undervisningen kan till och med vara den huvudsakliga anledningen till det låga kunskapsresultatet. Inte ens den kopplingen har väckt något större intresse från regeringens sida. Därmed, herr talman, skulle jag vara klar med argumentationen även om jag bara har berört ett fåtal av reservationerna i betänkandet. Självklart står Miljöpartiet ändå bakom samtliga reservationer men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till reservationerna 14, 16 och 18. Tack för ordet! 0641486384014 GZ01CU14 N 2012-10-30 15:35:52 302146 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GZ0990/#anf101