2778332 GZ0983 Riksdagens protokoll 2011/12:83 Torsdagen den 15 mars 2011/12 83 2012-03-15 00:00:00 (forts. från 6 §) Vissa frågor om Försvarsmaktens materielförsörjning (forts. FöU3) föredragning av utskottsärende med eventuell debatt A50120EA-6DCA-4801-A2BD-6385C994C8C4 97 JOHAN FORSSELL (M) M Fru talman! Jag tycker att det har varit en bra diskussion här i dag som på olika sätt har speglat det nya försvar som växer fram. Den här resan har pågått en tid, och omställningen pågår precis i detta nu. Om mina uppgifter stämmer har vi just nu 627 rekryter i bland annat Boden, Halmstad och Uppsala som genomför sin grundläggande militära utbildning. De är rekryterade helt på frivillig basis och snart anställda i försvaret som soldater och sjömän med hela världen som möjlig arbetsplats. Omställningen handlar inte bara om människorna i Försvarsmakten. Även på materielsidan har mycket skett på kort tid. Kalla krigets slut, nya hotbilder som har vuxit fram och skiftet från invasions- till insatsförsvar ställer nya och allt högre krav på Sveriges materielförsörjning. Därtill är Sverige i dag medlem i EU. Vi har på flera områden ett samarbete med Nato, och vi har en försvarsindustri som inte längre är tvungen att tillverka allting från ax till limpa, utan den är i dag en i hög grad internationaliserad verksamhet. Ny materiel utvecklas tillsammans med andra länder. Precis som flera talare har påpekat här i dag är flera av de verksamheter som finns på svensk mark i utländsk ägo, precis som svensk försvarsindustri å andra sidan är etablerad över hela världen och också har en stor del av sin försäljning i andra länder. Det är mot denna bakgrund man ska se den nya materielförsörjningsstrategin. Det är viktigt att påpeka i sammanhanget att detta inte är någonting som har tagits fram i en handvändning. Tvärtom ligger det en gedigen analys och mycket arbete bakom detta. Riktlinjerna togs fram redan under S-regeringen 2006, befästes sedan i försvarsutredningen två år senare och kodifierades slutligen i inriktningspropositionen 2009. Strategin har ofta kommit att förknippas med att köpa färdigutvecklad materiel. Det är inte så konstigt eftersom det är en viktig poäng. Att i högre grad köpa färdigutvecklad materiel är kostnadseffektivt eftersom vi slipper höga utvecklingskostnader. Det tycker jag är viktigt. Vi ska vara varsamma med skattebetalarnas pengar. Det gäller i skolan, det gäller i arbetsmarknadspolitiken, och det gäller också i försvaret. Det är viktigt att betona att detta inte på något sätt innebär ett stopp för att utveckla ny försvarsmateriel. Det är en missuppfattning som ibland förekommer i debatten. Svensk försvarsindustri är fortsatt involverad i flera tunga utvecklingsprojekt, men inte av slentrian utan som en följd av den nya strategin. Här nämns bland annat ny beväpning för JAS Gripen, som utvecklas tillsammans med flera andra länder, eller en ny pansarvärnsrobot som utvecklas tillsammans med Storbritannien. Mycket av debatten i dag har handlat om det eventuella behovet av särskilda branschprogram för svensk försvarsindustri. Jag tycker att debatten har visat varför man på goda grunder ska vara mycket skeptisk till sådana. Det är inte minst av det skäl jag nämnde tidigare, nämligen att vi ska vara varsamma med skattebetalarnas pengar. Olof Palme sade en gång att politik är att vilja. Det hade han rätt i, men politik är också att välja - att välja det som är viktigt och satsa resurserna där och välja bort sådant som kostar pengar och tar resurser från annat. Är det verkligen prioriterat att låta skattebetalarna betala notan för att peka ut vilka industrier som ska finnas kvar i Sverige? Nu är detta till viss del en hypotetisk fråga eftersom Socialdemokraterna inte ens har gett en indikation om hur mycket pengar som ska satsas på dessa branschprogram. Det hade naturligtvis varit intressant att få höra det i debatten i dag. Men en sak kan vi vara säkra på, och det är att det här kostar pengar, mycket pengar. En faktor att lägga på minnet är att utan ytterligare försvarsanslag skulle branschprogram av det här slaget tvinga fram besparingar någon annanstans på försvarssidan, med sänkt försvarsförmåga som följd. Det här är kostnader som jag tycker att det är rimligt att industrin betalar ur egen ficka. Om någon tycker att det är en märklig princip kan jag upplysa om att det är en ganska vanlig princip i näringslivet. Vi har tidigare fått höra att det skulle vara en mer eller mindre ultraliberal inställning. Det påståendet säger nog egentligen mer om avsändaren än om oss. Man står för sina egna investeringar. Sedan är det mycket möjligt att det finns privata intressen som gärna skulle se att skattebetalarna satsade stora pengar på olika projekt. Men vår uppgift i den här kammaren måste vara att hushålla noga med skattebetalarnas pengar. Jag vill i det här sammanhanget passa på att göra upp med en myt som har förekommit i debatten. Det är att svensk försvarsindustri i dag skulle befinna sig i vad som beskrivs som ett väldigt svårt läge. Låt oss vara klara på en sak! Det går bra för svensk försvarsindustri på många sätt. Det räcker med att titta i årsredovisningarna för flera av våra största företag för att se att det har skett en omsättningsökning de senaste åren. Hur kommer det sig att den är i gott skick? Jag tror att det är flera faktorer som ligger bakom. En sådan är att Sverige trots sin ringa storlek har ett stort kunnande, välutbildad arbetskraft, gott samarbete mellan fack och näringsliv liksom ett bra företagsklimat. Ytterligare en faktor är att vi i Sverige har en industri som inte har gömts bakom subsidier, tullmurar eller regleringar. I stället har det ställts krav på effektivitet, fokusering och konkurrenskraft. I det långa loppet är jag övertygad om att det här är en stor konkurrensfördel för svensk försvarsindustri. Här finns nämligen en stor möjlighet. Redan i dag går 60 procent av försäljningen på export. Det är viktigt att vi har möjlighet att fortsätta exportera, självklart under ett strikt regelverk. Men när allt fler länder i Europa nu gör neddragningar av sina inköp kommer det att tvinga fram samarbete mellan länder och ställa ökade krav på kostnadskontroll. Men i detta finns också en fara, som flera talare har varit inne på i dag. Om omvärlden uppfattar att Sverige nu skulle börja dra sig inåt ökar naturligtvis risken för att andra länder ska göra detsamma. Det skulle vara synnerligen allvarligt för Sverige som är ett exportberoende land. Det ligger i vårt intresse att svenska företag har möjlighet att verka på en global marknad. Sverige har alltid varit ett land som har varit öppet mot omvärlden. Det är så vi har gjort det här landet rikt. Det har byggt upp mycket av vårt välstånd. Jag tror att ytterligare en fara skulle vara att låta politiken gå in och avgöra de strategiska besluten för hur svensk försvarsindustri ska utvecklas framöver. Jag betvivlar naturligtvis inte att det på många områden finns en stor kompetens bland kammarens ledamöter, men vi är folkvalda, inte företagsledare. De rollerna ska inte blandas ihop. För skattebetalarnas del riskerar olika former av stödprogram att också försätta oss i en situation där handlingsfriheten skulle begränsas vid framtida materielinköp. De industrier som staten har varit med och satsat pengar på tycker nog många att man också har ett ansvar för i fortsättningen. Avslutningsvis: Anna-Lena Sörenson diskuterade tidigare beväpningen till våra Visbykorvetter. Det är ett ganska gott exempel i det här sammanhanget. För Visbykorvetterna påbörjades utvecklingsarbetet i stort sett samtidigt som Berlinmuren revs, i början av 1990-talet, och de utvecklades för dåtidens hotbild. Det första fartyget sjösattes år 2000 och överlämnades till Försvarsmakten tio år senare. Under samma tid hann vi uppleva östblockets kollaps, Natos och EU:s utvidgning runt Östersjön, den 11 september, kriget mot terrorn och uppkomsten av hot från pirater på flera håll i världen. Jag är inte helt övertygad om att Visbykorvetterna hade sett ut som de gör om de hade anskaffats i dag. Vi ska på goda grunder vara väldigt stolta över svensk skeppsbyggarkonst, men det här understryker återigen betydelsen av kortare ledtider vid materielanskaffning för att kunna möta en föränderlig hotbild i en föränderlig värld. Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet. 0126797549328 GZ01FöU3 N 2012-10-30 12:23:42 301403 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GZ0983/#anf97