<anforande>
<dok_hangar_id>2776659</dok_hangar_id>
<dok_id>GZ0979</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2011/12:79 Torsdagen den 1 mars</dok_titel>
<dok_rm>2011/12</dok_rm>
<dok_nummer>79</dok_nummer>
<dok_datum>2012-03-01 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Folkhälsofrågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>F566DE7A-B455-4912-93F1-76824CB0D0D8</anforande_id>
<anforande_nummer>149</anforande_nummer>
<talare>MARGARETA SANDSTEDT (SD)</talare>
<parti>SD</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Visst är det lätt att reagera på att vi i Sverige prioriterar trafiksäkerheten så mycket när tre gånger fler dör av självmord än i trafiken. Jag har ingenting emot att man prioriterar trafiksäkerheten, men man kan tycka att proportionerna är lite ojämna. Den psykiska ohälsan borde lyftas fram på samma sätt som trafikfarligheten, speciellt som dödssiffrorna talar sitt tydliga språk. Jag tror att vi skulle behöva samtala om de frågorna mycket mer än vad vi gör. För det krävs fortbildning, träning och resurser. 
För två år sedan begicks 1 442 självmord. Antalet självmord har minskat sedan 80-talet, men det är oförändrat eller har till och med ökat när det gäller den unga generationen. Ohälsan hos unga har ökat så mycket att det betecknas som ett av våra största folkhälsoproblem. Jag anser därför att det behövs handlingsberedskap. Det krävs mod att våga agera.
Jag tror att sekulariseringen i vårt land delvis har bidragit till det händelseförlopp jag pratar om. Det saknas vägledning och riktlinjer i största allmänhet. När till och med Svenska kyrkan ifrågasätter sina egna trossatser och sin vägledande roll är det inte konstigt att många lämnas med sina tvivel om meningen med livet när svackor kommer. Man står inför en andlig tomhet som kan upplevas som outhärdlig.
Många unga har genomgått stora personliga förluster och familjetrauman. Med det i bagaget går man in i vuxenlivet med obearbetad sorg. Traditionell familjestruktur, brist på normer och socialt sammanhang bidrar också till en sorts rotlöshet. Dessutom är det en kaotisk arbetsmiljö i många skolor och en deprimerad och tung arbetsmarknad. Det är inte konstigt att många, speciellt unga, tycker att livet känns tungt.
Utbudet på alkohol och droger har väl aldrig varit större än i dag. Missbruket kryper allt längre ned i åldrarna. Det är inte konstigt att vi försöker mildra stress och ångest. Man kan lösa det på många sätt. En del använder tyvärr alkohol och narkotika. Det ökar ju i stället ångest, depressioner och psykoser. Det har framförts som en viktig orsak till att självmorden bland unga ökat.
I utskottets svar ser jag att regeringen har gett Karolinska Institutet i uppdrag att genomföra en pilotstudie som ska vara självmordsförebyggande. Den ska riktas till de målgrupper som vi framför önskemål om i vår motion. Det tycker jag är mycket bra och glädjande att läsa. 
Samtidigt kan jag inte förstå varför det måste till en studie kring sådant som vi egentligen borde känna till. Vi vet redan att personliga trauman och olika typer av missbruk ökar risken för självmord. Jag efterlyser därför en mer pragmatisk modell när det gäller att stävja självmorden genom att vi omedelbart börjar verka för kompetenslyft i kommuner och landsting och ger ökade resurser. 
När det gäller Socialstyrelsens nationella riktlinjer för behandling av depression för efterlevande vid självmord kan jag ibland känna en viss tveksamhet om det är tillräckligt. Tittar man på SPES hemsida förra året framförde man där fortfarande kritik om brister i psykiatrin. Det handlade främst om brist på tillgänglighet. Jag har mycket svårt att tro att detta tillgänglighetsproblem är åtgärdat i dag eller kommer att åtgärdas inom en snar framtid. 
Vi ser att forskning kring efterlevandes situation har hamnat i skymundan. Samtliga efterlevande som har intervjuats i rapporten 
När det ofattbara händer
 uppger att de önskat ett mycket bättre stöd än de fått. 
Jag anser därför att det är viktigt att framhålla den kraftigt förhöjda risken för självmord bland de efterlevande. 
Förvisso har regeringen vidtagit en hel del åtgärder. Men samtidigt måste vi ständigt se till att verksamheten förbättras och inte stannar av. 
Vi sverigedemokrater anser att resurser i form av personal måste till för att svara upp mot behoven. Vi ville därför anslå 200 miljoner till skolhälsovården och förbättringar av den psykosociala miljön i skolan. Pengarna var tänkta att gå till att anställa fler skolsköterskor, skolpsykologer och kuratorer 2012 med en successiv upptrappning till 400 miljoner mer än regeringen har velat anslå till 2015. 
Fru talman! Jag yrkar bifall till vår motion So648 - punkterna 1 och 3.
</anforandetext>
<intressent_id>0697941234716</intressent_id>
<rel_dok_id>GZ01SoU12</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2012-10-30 10:58:03</systemdatum>
<systemnyckel>300959</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GZ0979/#anf149</protokoll_url_www>
</anforande>
