2774795 GZ0974 Riksdagens protokoll 2011/12:74 Onsdagen den 22 februari 2011/12 74 2012-02-22 00:00:00 Äldrefrågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt D0A272FC-7766-4642-8D61-A9A2581FA7E6 30 LENA HALLENGREN (S) S Fru talman! Jag står självklart bakom samtliga S-reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1 i betänkande SoU10. Strax före jul satt och stod vi, ungefär samma konstellation, här och debatterade äldreomsorg. Upprinnelsen var då en medborgerlig upprördhet över uppmärksammade fall av vanvård och misskötsel av gamla på äldreboenden. Det handlade vid det tillfället om Carema. Det framkom med all önskvärd tydlighet att det inte var så enkelt. Enigheten var stor om att bristerna sannolikt var både fler och större. Vi var också många som uttryckte att ambitionerna inte varit höga nog. Det var en väckarklocka för oss alla. På 100 år har medellivslängden i Sverige ökat med över 25 år, och om fem år kommer en femtedel av dem som bor i Sverige att vara över 65 år. Det är en utmaning att klara en vård och omsorg av hög kvalitet för alla äldre på lika villkor, oavsett bakgrund, i takt med att de äldre blir allt fler. Frågan om hur vi ska finansiera välfärden i framtiden är en genuint politisk fråga. Det går att utveckla gemensamt finansierad vård och omsorg av hög kvalitet för alla äldre. Det handlar om politiska prioriteringar, och det handlar om kraft. Vi vet att det är en utmaning. Vi socialdemokrater har bestämt oss för att anta den även i framtiden. Som äldre ska man aldrig behöva förlita sig på anhöriga för att få en god omsorg. När hälsan sviktar och man inte kan klara sig hemma på egen hand ska hemtjänsten, vården och omsorgen finnas där. Äldre med vårdbehov är inte någon enhetlig grupp, och äldreomsorgen måste därför skifta fokus från ett vårdperspektiv till ett inflytandeperspektiv där individens ökade krav på oberoende och självständighet är själva utgångspunkten i vården och omsorgen. Äldre ska ha verklig valfrihet och i högre grad än i dag kunna bestämma vad de vill ha utfört under sina hemtjänsttimmar. På sikt måste hemtjänst och insatser på äldreboende utvecklas så att de också rymmer det som gör livet värt att leva. Fru talman! Åren 2007-2010 avsattes sammanlagt 4,6 miljarder kronor i stimulansbidrag till kommuner och landsting med syfte att höja kvaliteten i omsorgen och vården av äldre personer. Det omfattade ursprungligen sju prioriterade områden: rehabilitering, socialt innehåll, demensvård, läkemedelsgenomgång, förebyggande arbete, kost och nutrition samt läkartillgång. Från och med 2010 fick medlen en mer prestationsinriktad utformning, och ett led i ambitionen var att stimulansbidrag ska kopplas till prestationsbaserade mål. Området läkartillgång utgick, och antalet områden blev sex. Därefter har man avsatt lite ytterligare medel, och sammanlagt har knappt 5 miljarder kronor avsatts under åren 2007-2011. Nu har satsningen avslutats, och Socialstyrelsen ska utvärdera och återkomma om ett och ett halvt år. I juni 2013 förväntas man återkomma. Herr talman! Jag har två huvudinvändningar. De är ekonomiska och demokratiska. Det är nämligen lite svårt att inte sätta dessa 5 miljarder kronor i satsning i relation till fem års kostnader för äldreomsorg - ungefär 460 miljarder kronor - eller varför inte i relation till skattesänkningarna som nu uppgår till ungefär 500 miljarder kronor för samma period. Det är lite smått provocerande att tänka på att den sänkta krogmomsen årligen ger krogsektorn mer än vad äldreomsorgen har tillförts under de senaste fem åren. Det handlar som bekant om att välja i politiken. Utan att överdriva kan man lätt konstatera att äldreomsorgen knappast har stått i fokus för ekonomiska satsningar. När man säger det brukar svaret komma som ett brev på posten, eller hur man ska säga nu för tiden, nämligen att resurser inte löser allt. Det är också sant. Men om vi ser på dagens äldreomsorg, och när vi möter människor som har olika relation till verksamheten, är ändå bilden ganska tydlig. Tiden är knapp. Minuterna för en dusch är nogsamt uträknade, och det är inte alltid självklart att man kan ta den individuella hänsyn som man skulle vilja i den dagliga omsorgen. Hur är det med demokratin? Jag tänker på den alltmer konsekventa linjen att göra upp med SKL. Vi är mycket tveksamma till det. Borde inte riksdagen vara det forum där vi diskuterar och debatterar politiken och beslutar i öppenhet, med kritik och medhåll från både talarstol och annat håll? Dessa ständiga överenskommelser under bordet med SKL är ett växande problem som i viss mening faktiskt hotar demokratin och minimerar debatten i detta fall om äldrepolitiken till kortsiktiga överenskommelser som låter bra i pressmeddelanden men som föga förändrar verkligheten. Herr talman! Ett exempel på just överenskommelser snarare än en öppen debatt och långsiktiga spelregler tycker jag är regeringens sätt att hantera lagen om valfrihet. Pengar ges till SKL för att kommunerna ska genomföra en lagstiftning som inte är obligatorisk, men de har bilan hängande över sig: Om ni inte gör som vi vill blir det lagstiftning. Det är ett ganska tveksamt och framför allt märkligt förhållningssätt till lagstiftning och kommuner. Jag vill verkligen betona att det inte ligger någon politisk motsättning i uppfattningen att de äldre får inflytande över den omsorg som ges och att de får valfrihet i verksamheten. Samtidigt kan man rikta en viss kritik mot fri etablering och också ha invändningar mot borgerligt utformade valfrihetsmodeller. Jag undrar när borgerligheten ska sluta påstå att fri etablering är lösningen på det mesta och när vi tillsammans ska börja föra en seriös diskussion om de problem och utmaningar som detta system faktiskt för med sig. Inom området äldreboende finns det i princip aldrig - rätta mig gärna om jag har fel - en massa platser att välja mellan så att man kan använda sin valfrihet till att ställa alternativen mot varandra och ta det som känns mest lockande, kanske bäst, tryggast, närmast hemmet eller vad ni vill. Tvärtom är det oftast kö, och alla inblandade är glada när boendefrågan äntligen får sin lösning. Det finns till och med färre platser i dag än för tio år sedan trots att antalet äldre har blivit större. Valfrihet förutsätter som bekant reella alternativ, information, kunskap om alternativen och en verklig möjlighet att välja bort det som inte håller god kvalitet eller som inte passar. När kvalitetskontrollen i sig förväntas ske genom att man ska välja bort det dåliga är vi ganska långt från verkligheten. Jag tror att det var ganska många som ändå häpnade över det som centerpartiledaren sade: När människor får välja fritt och också kan promenera i väg skapar man förutsättningar för boende med hög kvalitet. Det är ett ganska anmärkningsvärt uttalande, särskilt kopplat till särskilda boenden om man funderar över vilken fysisk kondition dessa äldre många gånger har och vilka alternativ som de står inför. Jag ser fram emot att föra ett resonemang om kvalitet och kontroll kontra val. Vi behöver också fundera över långsiktiga investeringar. Vem är det som ska stå för långsiktiga investeringar? Vem vågar investera i en osäker verksamhet när investeringen består i att investera i människor som man inte tar med sig när verksamheten flyttar? Man måste också fundera över vad man bygger in i system som handlar om konkurrens och sedan förutsätta samarbete. Herr talman! Jag tycker att det är mycket glädjande att det som för drygt ett år sedan beskrevs som omöjligt snart är färdigt. Jag tänker på kommande föreskrifter och allmänna råd för en tydligare reglering av socialnämndens ansvar för bemanning inom särskilt boende för personer med demenssjukdom. Samtidigt tror jag att vi på denna punkt är ganska överens om att kvalitet inte bara handlar om rätt krav vid upphandling eller om rätt bemanning genom föreskrifter. Det handlar också mycket om inte minst utbildning som borde vara grundläggande och ett måste för ett arbete inom omsorgen - möjligheter till återkommande kompetensutveckling under ett ofta långt yrkesliv och förmåga att både se och agera utifrån de individer som de äldre är. Kvalitet är att såväl den äldre som anhöriga känner en trygghet i den omsorg som erbjuds, att personalen kan vara stolt över sin arbetsinsats och känna att man räcker till. Omsorgslyftet med anor i flera regeringar bakåt i tiden är positivt, och jag önskar verkligen att det inte fanns några men. Men det är svårt att nationellt fastslå utbildningskrav och i huvudsak låta finansieringen sedan landa hos kommunerna, samtidigt som man drar ned resurserna för gymnasieskolan och minskar vuxenutbildningen som har skett över tid under den borgerliga regeringstiden. Det är nämligen väl känt att de allra flesta kommuner tampas med en tuff ekonomi. Trots detta envisas regeringen med att bedriva en ekonomisk politik som handlar om att statens budget ska gå ihop. Man ska betala av på statsskulden och sänka skatter med en ganska minimal effekt på jobben, och sedan får kommunerna mer eller mindre sköta sitt. Det kommer inte att hålla på sikt. Låt mig avslutningsvis säga att vi gemensamt måste ta ett ansvar för att äldreomsorgen blir ett utvecklingsområde. Det syns inte på den propositionslista som regeringen har presenterat för innevarande riksmöte. Men vi kommer att återkomma. Herr talman! Låt mig avsluta som jag inledde: Det går att utveckla en gemensamt finansierad vård och omsorg av hög kvalitet för alla äldre. Men det handlar om politiska prioriteringar, och det handlar om kraft. Vi vet att det är en utmaning, men vi socialdemokrater har antagit den. 0853395328224 GZ01SoU10 N 2012-10-30 09:13:08 300455 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GZ0974/#anf30