<anforande>
<dok_hangar_id>2762129</dok_hangar_id>
<dok_id>GZ0952</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2011/12:52 Tisdagen den 20 december</dok_titel>
<dok_rm>2011/12</dok_rm>
<dok_nummer>52</dok_nummer>
<dok_datum>2011-12-20 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Utlåtande över grönbok om möjligheterna att införa stabilitetsobligationer</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>7B4F988C-1315-4CB4-B5BE-72EC6513479C</anforande_id>
<anforande_nummer>39</anforande_nummer>
<talare>ELISABETH SVANTESSON (M)</talare>
<parti>M</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Jag yrkar bifall till utlåtandet.
Den ekonomiska krisen i Europa har lett till flera viktiga gemensamma politiska beslut vad gäller det finansiella systemet, tuffare styrning och sanktionsmöjligheter på det finanspolitiska området. 
När Europaparlamentet antog lagstiftningspaketet om euroområdets ekonomiska styrning, det så kallade sexpacket, begärde man samtidigt att kommissionen skulle undersöka om gemensamma emissioner var genomförbara, och man underströk att gemensamma emissioner av euroobligationer förutsätter att ytterligare steg tas mot en gemensam ekonomisk politik och finanspolitik. 
I den grönbok som vi nu debatterar presenterar kommissionen tre alternativ för hur de här obligationerna, eller eurobonds, skulle kunna utformas. Den övergripande tanken bakom dem är att euroländernas upplåning på världsmarknaderna skulle kunna ske gemensamt och med någon form av gemensamma garantier.
De tre alternativen är olika långtgående i förhållande till detta, och förslagen skiljer sig från dagens situation där varje medlemsland självständigt gör sin upplåning och har eget ansvar för sin skuld. 
Majoriteten i utskottet tror att denna fråga kommer att falla eftersom den till stor del blev inaktuell till följd av den överenskommelse som Tyskland och Frankrike presenterade den 5 december. Men utskottsmajoriteten vill ändå betona att vi ser mycket kritiskt på tankarna att införa stabilitetsobligationer i eurozonen. Obligationerna riskerar att skapa fel incitament, både för medlemsländer som sköter sina ekonomier och för medlemsländer som missköter sig. Dessutom kan man anta att det måste bli djupgående rättsliga, konstitutionella och institutionella klargöranden innan dessa obligationer kan bli aktuella. 
Men huvudpoängen är att förslaget om eurobonds skickar fel signaler både till dem som sköter sina ekonomier och till dem som missköter sig. Priset blir att räntan ska upp hos dem som sköter sig för att räntan ska gå ned hos de länder som inte har skött sig. 
I grund och botten kan förtroendet för eurozonens länder komma tillbaka bara om varje land på allvar tar itu med sina djupa underskott och höga skuldkvoter. Det är främst gemensamma regler för att få till bättre styrning med sanktionsmöjligheter som krävs för att få ordning på dessa länder igen. Det ska inte gå att missköta sina ekonomier så fullständigt som flera europeiska länder har gjort.
Herr talman! Eurobonds löser inte de verkliga problemen i eurozonen. Att solidariskt dela på risk skickar helt fel signaler. Det är bra att Tysklands förbundskansler har varit mycket tydlig med att hon inte kan acceptera detta, och en majoritet i utskottet - egentligen alla partier utom Socialdemokraterna - säger av olika anledningar nej till förslaget om dessa obligationer. 
</anforandetext>
<intressent_id>0899112324519</intressent_id>
<rel_dok_id>GZ01FiU19</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2012-10-30 01:42:21</systemdatum>
<systemnyckel>299054</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GZ0952/#anf39</protokoll_url_www>
</anforande>
