2795285 GZ09134 Riksdagens protokoll 2011/12:134 Onsdagen den 20 juni 2011/12 134 2012-06-20 00:00:00 Riktlinjer för den ekonomiska politiken och Redovisning av skatteutgifter 2012 föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 3865C6A0-662E-4A72-95AA-A01210CEFB0E 4 ULLA ANDERSSON (V) V Herr talman! Jag tänkte att jag skulle börja lite snällt innan jag går över till politiken och vill därför börja med att önska talmannen, finansutskottets ledamöter och kansli och finansministern en trevlig sommar! Den ekonomiska krisen inom eurozonen har utvecklats till en politisk kris för hela EU. Toppmöten och hastigt framtagna krispaket avlöser varandra. Nödlånen till de mest utsatta länderna, eller rättare sagt bankerna, för det är ju dit pengarna går, har villkorats med omfattande krav på besparingar, sänkta löner och uppluckrad arbetsrätt. Därtill har EU fattat beslut om ökad samordning av den ekonomiska politiken och skärpta budgetregler. Inget av detta tar emellertid fasta på de bakomliggande, strukturella orsakerna till krisen. Orsaken till den nuvarande krisen har sin grund i den gemensamma penning- och valutapolitiken, vilket skapar makroekonomiska obalanser inom valutaunionen, och det manifesteras i stora skillnader i ländernas bytesbalanssaldon. Eftersom EU besynnerligt nog inte tycks se stora överskott i de nordeuropeiska ländernas bytesbalanser som ett problem läggs hela bördan för att komma till rätta med de makroekonomiska obalanserna på underskottsländerna i Sydeuropa. Nedskärningspolitiken har resulterat i fattigdom, social misär, minskad tillväxt och ökad arbetslöshet, vilket leder till statsfinansiella problem och nya krav på besparingar. De flesta inser nu emellertid att denna politik har nått vägs ände, och man kan väl se Vänsterpartiet som en plog i den ekonomiska debatten. För ett år sedan var vi tidigt ute med krav på ekonomiska stimulanser och att man ska kunna lämna EMU under ordnade former. Vi krävde att man skulle skriva ned olika länders skulder. Detta ansluter sig nu allt fler ekonomiska debattörer och journalister till. Det är till och med så att Peter Wolodarski numera springer om Socialdemokraterna på vänsterkanten. De länder som har starka statsfinanser och överskott i bytesbalansen måste nu ta sitt ansvar och genomföra finanspolitiska stimulanser för att öka efterfrågan i Europa och bryta den negativa spiral som för närvarande lägger en våt filt över Europas ekonomier. Sverige, som har extremt stora överskott i utrikeshandeln och mycket starka statsfinanser, hör till de länder som har störst möjlighet att genomföra olika finanspolitiska stimulanser och därmed bidra till ökad ekonomisk aktivitet i Europa. Inte minst därför borde vi göra som vi gjorde för ca 30 år sedan då vi gjorde de investeringar som troligtvis haft störst betydelse för att minska klimatutsläppen. Det handlar om stora strukturella investeringar i fjärrvärme, återvinningssystem och vattenrening - investeringar som vi i dag har väldigt stor nytta av. Utan dessa hade våra utsläpp varit ännu större än vad de nu är. Det var kloka investeringar som gjordes i en tid när vi hade sämre ekonomi än vad vi har i dag. Därför finns nu alla stenar på plats: Pengarna finns, behoven finns, vi har ansvar för att sätta folk i arbete, vi har ansvar för kommande generationer och även ett internationellt ansvar för att öka vår efterfrågan. Genom produktiva investeringar skapas jobb och hållbar tillväxt på både kort och lång sikt. Det är att ta politiskt ansvar. Och pengar har vi. Vi har en finansiell nettoförmögenhet på 635 miljarder plus övriga tillgångar. Våra statsfinanser är helt enkelt bland världens starkaste, som regeringen brukar säga. Investeringar behövs, för samtidigt som vi har god ekonomi har vi stora kvalitetsbrister i välfärden. Vi har bostadsbrist i över hälften av landets kommuner. 250 000 unga behöver en bostad. Vi har tåg som står stilla och kommer för sent och en järnväg som inte är utbyggd för den reseökning som har varit. Vi har Europas lägsta investeringsnivå i järnvägar och bostäder. Men pengar har vi. Frågan är vad vi ska ha dem till om vi inte ska ha dem till samhällsnyttiga, produktiva investeringar som skapar jobb och hållbar tillväxt. Regeringen räknar helt kallt med att 390 000 personer i genomsnitt ska vara arbetslösa i år. Drygt var tredje arbetslös är långtidsarbetslös. Under de närmaste två åren räknar Arbetsförmedlingen med att 20 000 nya jobb ska tillkomma. 390 000 arbetslösa ska alltså ställa sina förhoppningar till 20 000 nya jobb. Vi har massarbetslöshet, oavsett vad Anders Borg eller Kent Persson vill kalla det eller påstår. Regeringens alternativ till investeringar har hittills varit att subventionera vissa lågproduktiva branscher. Denna politik har i bästa fall varit ett mycket kostsamt sätt att öka sysselsättningen och i värsta fall en helt verkningslös åtgärd. Pengarna har i stor utsträckning gått till vinster snarare än till nyanställningar. Samma pengar skulle ha resulterat i betydligt fler privata jobb om de använts till offentliga beställningar. Genom att prioritera offentliga investeringar går det att stärka den privata sysselsättningen och dessutom genomföra en rad konkreta, samhällsnyttiga projekt. Herr talman! För oss i Vänsterpartiet är full sysselsättning det överordnade ekonomiska målet. Vi föreslår en sysselsättningspolitik som bygger på investeringar i stället för skatteavdrag och utbildning i stället för låglönepolitik. De förslag vi lägger fram handlar om att höja kvaliteten i välfärden, investera i infrastruktur och bostäder och höja ambitionerna i utbildningspolitiken. På det sättet vill vi sätta människor i arbete med att bygga en långsiktigt starkare ekonomi. Dagens finanspolitiska ramverk måste moderniseras. Det som var gårdagens svar på de problem som var då kan inte vara dagens svar. Sedan 90-talskrisen har vi fått en allt högre strukturell arbetslöshet och en allt lägre sysselsättningsnivå. Sedan 1990 har Sverige haft en genomsnittlig arbetslöshet på 7,6 procent. Det är inte hållbart och borde mana till eftertanke när det gäller de problem vi har i dag. Allt fler tänker också efter. Allt fler börjar nu diskutera och ifrågasätta om ramverket som det är utformat i dag verkligen löser problemen med massarbetslöshet och låga investeringsnivåer. I dag är det inte statsskulden som är problemet utan massarbetslösheten och den höga strukturella långtidsarbetslösheten. Dessa problem tar vi oss an. Därför föreslår vi ett alternativt ramverk där sysselsättningsmålet får den tyngd det behöver i både finans- och penningpolitiken och dess kloka, samhällsnyttiga, hållbara investeringar kommer till stånd. Sveriges investeringar i infrastruktur och fastigheter har länge varit låga, såväl i ett historiskt som i ett internationellt perspektiv. Utbyggnaden av järnvägen motsvarar inte den ökade trafikmängden, vilket bland annat har gett problem med flaskhalsar i storstadsregionerna. Det har föranlett en rad tunga instanser att kritisera regeringen för bristen på offentliga investeringar. Vi vill bygga ut och förbättra landets infrastruktur för att ta itu med uppgiften att bygga ett hållbart transportsystem i Sverige, ge företag bättre infrastruktur och skapa möjligheter för människor att pendla dit jobben finns. Vi föreslår en särskild satsning på kollektivtrafiken genom en utbyggnad av järnvägen och ökat underhåll samt en utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm. Vi föreslår en rad direkta stöd till bostadsbyggandet för att skapa fler hyresrätter och en omfattande upprustning av miljonprogrammen. Vi vill energieffektivisera våra bostäder och våra välfärdslokaler, som skolor, förskolor och äldreboenden. Vi vill också se riktade stöd till ökad tillgänglighet. Vi menar att personer med olika former av funktionsnedsättning har samma rätt att röra sig fritt som vi som har turen att inte behöva ta oss fram med olika hjälpmedel. Vi vill bryta regeringens systematiska strategi att sätta press på de lägsta lönerna nedåt och i stället höja ambitionerna i utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Det är kunskaper som bygger ett Sverige starkt långsiktigt, inte låga löner. I vår alternativa budget lägger vi fram förslag på en särskild utbildningssatsning för ungdomar i krisen för att se till att fler får en ordentlig yrkesutbildning. För att finansiera denna satsning föreslår vi en engångsskatt motsvarande 3,9 miljarder på de fyra storbankerna. Det finns all anledning att ta in en del av de övervinster de gör och sätta dem i produktiv användning. Herr talman! År 2013 beräknas den kommunfinansierade sysselsättningen minska med 18 000 personer, enligt regeringen. Det är en fortsättning av den minskning med 40 000 personer vi såg under den förra mandatperioden. Vänsterpartiet menar att det behövs investeringar i skolan, i äldreomsorgen och i sjukvården. Vi vill också värdesäkra statsbidragen till kommunerna. Välfärdsverksamheternas samhällsekonomiska betydelse behöver helt enkelt synliggöras. De satsningar vi vill göra bygger på kompetens och arbetsförmåga på lång sikt och stärker möjligheterna att förvärvsarbeta genom att barn- och äldreomsorgen byggs ut. Vi föreslår därför en rejäl satsning på äldreomsorgen som fullt utbyggd kan ge utrymme för 10 000 fler heltidstjänster. Samtidigt som Arbetsförmedlingen räknar med att 20 000 nya jobb ska komma de närmaste två åren tas 8 miljarder ut i privata vinster ur välfärden. Det motsvarar just lönerna för 20 000 anställda. Det är alltså jobb som vi redan har betalat lönerna för, men som i stället för att utföras som direkta arbetsinsatser i äldreomsorgen, i skolan eller i sjukvården går till privata vinster. Regeringen väljer i det här läget att gå vidare i sin ideologiskt drivna privatiseringsiver genom lagstiftning i äldreomsorgen med tvångs-LOV och i specialistsjukvården. Kommuner och landsting ska alltså tvingas att privatisera, trots att inte ens näringslivets egna utvärderingar visar att privatiserad verksamhet har lett till ökad kvalitet eller effektivitet - snarare tvärtom. Det vill säga att det har lett till färre anställda, färre med utbildning och sämre arbetsvillkor. Det är faktiskt så vinst skapas. Enligt en utvärdering som Studieförbundet Näringsliv och Samhälle har gjort handlar privatiseringar inte om något annat än ideologi och är en politik som gynnar riskkapitalbolag och framför allt drabbar multisjuka äldre. Det är helt enkelt en ideologisk fråga, säger Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, vilket också LO gör i dag i en debattartikel. Det är en tydlig ideologisk fråga. Därför är det märkligt att Socialdemokraterna och Moderaterna står rygg mot rygg i den privatiserade välfärden, för det är faktiskt en ideologisk fråga som svårt sjuka äldre betalar priset för. Vi vill i stället se en behovsstyrd välfärd, fri från kommersiella intressen, och i stället för att betala skatt till privata vinster använda pengarna till bättre kvalitet, fler anställda och kompetensutveckling. Det behövs helt enkelt en ny färdriktning. Rättvisa är produktiv, och ekonomisk jämlikhet är en framgångsfaktor för ett lands hela utveckling. I vårt budgetalternativ skapas 120 000 nya jobb i privat och offentlig sektor. Och vi har ett offentligt sparande i nivå med regeringens. Vi avbetalar något mindre på statsskulden, eftersom vi menar att dagens stora problem inte är den låga statsskulden utan massarbetslösheten. Det är viktigt att sätta människor i arbete, att bygga Sverige långsiktigt genom ett brett program av hållbara samhällsinvesteringar i välfärd, bostäder och infrastruktur. Vi vill skapa jobbmöjligheter för hela landet. Det är att ta ansvar och föra ekonomiskt klok politik. Jag yrkar bifall till vår reservation. I detta anförande instämde Jacob Johnson (V). 0628190530410 GZ03100 N 2012-10-31 07:35:07 306400 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GZ09134/#anf4