<anforande>
<dok_hangar_id>2795285</dok_hangar_id>
<dok_id>GZ09134</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2011/12:134 Onsdagen den 20 juni</dok_titel>
<dok_rm>2011/12</dok_rm>
<dok_nummer>134</dok_nummer>
<dok_datum>2012-06-20 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Riktlinjer för den ekonomiska politiken och Redovisning av skatteutgifter 2012</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>C0DA398D-896D-4A9C-A570-2C677F94651A</anforande_id>
<anforande_nummer>37</anforande_nummer>
<talare>MATS PERTOFT (MP) replik</talare>
<parti>MP</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Det var ett intressant svar. Jag frågade dock egentligen efter något annat. 
Vi hör hela tiden olika frågeställningar från olika alliansföreträdare om att oppositionen inte är sammanpratad, att vi har olika förslag och så vidare. Här hör jag en vision som jag menar går betydligt längre än vad övriga allianspartier till exempel säger, vill och så vidare. Hur fungerar detta? Ni verkar inte alls vara så sammanpratade som ni borde vara utifrån den kritik ni riktar mot andra. Hur lever man själv upp till den enhetlighet man förespråkar eller kräver av andra? 
Det var min fråga till Carl B Hamilton, och jag undrar fortfarande hur det ser ut. Kan du utveckla det?
</anforandetext>
<intressent_id>0488357052317</intressent_id>
<rel_dok_id>GZ03100</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2012-10-31 07:35:07</systemdatum>
<systemnyckel>306433</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GZ09134/#anf37</protokoll_url_www>
</anforande>
