2793861 GZ09130 Riksdagens protokoll 2011/12:130 Torsdagen den 14 juni 2011/12 130 2012-06-14 00:00:00 Inledning föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 7B8C822B-FF90-4634-B501-757C6DDDB95E 1 PETER ERIKSSON (MP) MP Herr talman! Regeringen ska styra riket medan riksdagens huvuduppgifter är att besluta om lagar och budget och utöva kontrollmakten. Jag tror att de flesta här i riksdagen har börjat med politiskt arbete för att vi vill genomföra idéer och få en förändring i verkligheten. Men kontrollmakten är viktig och nödvändig i en levande demokrati. Riksdagens kontrollmakt sker främst genom justitieombudsmännen, Riksdagens revisorer och konstitutionsutskottet. KU har sedan över 200 år tillbaka en viktig och speciell uppgift som granskare av regeringen. I grundlagen formuleras det med att KU ansvarar för granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. I vårbetänkandet som ska diskuteras i dag handlar granskningen främst om statsrådens tjänsteutövning. Vanligtvis lägger riksdagens utskott fram förslag som sedan riksdagens ledamöter ska ta ställning till. Så är inte fallet den här gången. KU har redan tagit ställning, och det kan inte riksdagen ändra på. Om däremot enskilda ledamöter vill driva igenom en omröstning för att få stöd för en reservation blir det en fråga om en opinionsyttring från riksdagen som man då genomför. Det är en opinionsyttring som inte har någon betydelse i sak men som ändå kan vara viktig. Det är i enlighet med regeringsformen KU:s ledamöter som genomför granskningen av regeringen, inte riksdagen som helhet. Därför har också ledamöterna i utskottet ett särskilt personligt ansvar. Det är inte i enlighet med uppdraget att gömma sig bakom ett parti eller agera försvarsadvokat för sin egen minister. Vi är satta att granska regeringen på uppdrag av svenska folket och Sveriges riksdag. Arbetet i KU går till så att enskilda ledamöter eller utskott i riksdagen anmäler att man vill få till stånd en granskning i någon fråga. Varje anmälan tas på allvar och får ett seriöst omhändertagande. En tjänsteman i KU:s kansli får uppdraget att ansvara för utredningen som genomförs. Arbetet sker i flera steg med till att börja med inhämtning av underlag och handlingar från Regeringskansliet, myndigheter och medier. Tjänstemännen lägger sedan fram promemorior med underlag om den lagliga bakgrunden och vad KU har sagt tidigare. KU ställer därefter skriftliga frågor till ministrar, departement med flera. På slutet av processen genomförs ibland utfrågningar av enskilda statsråd eller andra som berörts. Till sist tar KU ställning i frågan om det finns anledning att rikta kritik mot statsrådet eller regeringen som helhet och hur man borde ha handlat i stället. I år är det lite färre anmälningar än vad som är vanligt. Vi har ca 20 ärenden. Den stora KU-frågan som cirkulerat i medier under våren, den om vapensamarbete med Saudiarabien, kommer inte att komma upp i dagens betänkande utan sannolikt först nästa vår. Detsamma gäller granskningen av uppdelningen i skilda elområden. Det är en fråga som blivit föremål för prövning i domstol och som vi därför beslutat att avvakta med. De flesta av ärendena har utskottet blivit överens om. Det har funnits rimliga skäl för enskilda ministrars ageranden och uttalanden. I något fall, till exempel när det gäller justitieministerns påstående i riksdagen att Moderaterna inte sedan 1976 tagit emot bidrag från juridiska personer, har man i departementets svar till KU bett om ursäkt för felet genom att erkänna att det var ett olyckligt uttalande. KU har då inte sett någon anledning att driva frågan vidare. Men det finns några ärenden där KU valt att rikta kritik mot enskilda statsråd och också mot statsministern och regeringen som helhet. I några fall handlar det om viktiga principiella ställningstaganden som bör ha betydelse för hur regeringen ska agera i liknande situationer i framtiden och därigenom bilda utgångspunkt för hur praxis utvecklas. Jag kommer att lyfta fram tre ärenden som jag anser bör ha en sådan lite mer principiell betydelse för framtiden. Det handlar om överläkaren och forskningsministern, lärarlegitimationerna och den amerikanska ambassadens övervakning i Sverige. Den första frågan handlar om hur regeringen ska förhålla sig till sina myndigheter. Överläkaren som blev åtalad för ett allvarligt brott men senare helt friad fick uppleva något som vi alla andra ska vara glada att vi sluppit vara med om. En del av den historien handlar om att överläkaren också var ledamot i en etisk nämnd. Från forskningsministern och departementet fick hon under processen telefonsamtal om att hon var olämplig på grund av åtalet och borde ta en timeout från nämnden. Hon säger själv att hon till och med fick beskedet att man hade beslutat att hon inte skulle delta men att hon ändå förvägrades att få ett skriftligt besked om beslutet. En etisk nämnd är en självständig myndighet. Regeringen utser dess ledamöter och kan också entlediga någon som man inte längre har förtroende för. Men det dagliga arbetet ska ledas av nämndens ordförande, alltså myndighetschefen. En minister bör därför, enligt KU, inte gå in i direkta samtal med ledamöter för att försöka styra vilka som för tillfället kan anses som lämpliga att gå på nämndens eller myndighetens möten. Det arbetet och de samtalen bör ankomma på nämnden och dess ordförande. Departementet kan föra en eventuell dialog med ordföranden. En minister som inte är nöjd därmed måste använda sig av kollektiva beslut för att entlediga ledamoten eller till och med ordföranden om man inte är nöjd med hur frågan hanteras. När det gäller lärarlegitimationerna har vi under året sett hur genomförandet av riksdagens beslut blivit kraftigt försenat, fördyrat och i stor utsträckning något helt annat än det de flesta förväntat sig. Här menar regeringens representanter att problemen måste ses som Skolverkets brister och ansvar. Men KU granskar inte myndigheterna utan regeringen. Slutsatsen som blev alltmer tydlig under utskottets arbete var att utbildningsministern har ett ansvar för debaclet och misslyckandet med lärarlegitimationerna. Man har verkställt ett beredningsarbete, men kvaliteten på detta har varit alldeles för dålig. Det är först efter riksdagens beslut, när regeringen själv tar fram behörighetsförordningen, som det blir tydligt att reformen är något helt annat och betydligt mer komplicerat att genomföra än vad exempelvis utredningen och Skolstyrelsen föreställt sig. Den principiellt viktiga frågan är att regeringen har ett beredningstvång enligt grundlagen. För att det ska fungera på ett kvalitativt godtagbart sätt kan man inte utan vidare i efterhand ändra innehållet i ärendet på ett sådant sätt att det får helt andra proportioner och en annan betydelse än vad som förespeglats under beredningsprocessen. Man borde därför också i Utbildningsdepartementet ha inhämtat fler upplysningar och yttranden i betydligt större utsträckning inför regeringsbeslutet om behörighetsförordningen. Regeringen har alltså, på flera sätt, brustit i sitt beredningsansvar. Det har bidragit till att riksdagens beslut om lärarlegitimationerna inte kunnat genomföras som det var tänkt. Den tredje frågan gäller den amerikanska ambassadens övervakning i Sverige. Det är en fråga med utrikespolitiska dimensioner med betydelse för hur vårt land uppfattas av andra. Frågan gäller också hur den svenska regeringen tar sitt ansvar för att verka med integritet och fasthet gentemot andra länder för att skydda svenska medborgare och upprätthålla svensk lag i Sverige. KU menar att regeringen agerade alldeles för passivt när det i medierna blev uppenbart att den amerikanska ambassaden under lång tid bedrivit en verksamhet med övervakning långt bort från ambassadområdet och med ett betydande antal anställda. Den norska regeringen agerade tydligare och mer resolut i samma situation gentemot USA, och den norska regeringen lade också fram ett program för att minska risken för att något liknande skulle kunna hända igen. Den svenska regeringen lade i stället ned sitt arbete med att undersöka vad som egentligen hade hänt när åklagaren beslutade om en förundersökning gentemot de svenska medborgare som anställts av den amerikanska ambassaden. Det var en undersökning som senare, inte oväntat, blev ganska meningslös eftersom personerna i fråga hade tystnadsplikt och den amerikanska ambassaden några månader tidigare hade för den lokal där verksamheten bedrevs givits diplomatisk status av svenska UD och arkiven därmed inte var möjliga att nå. Det är inte rimligt att både justitieministern och statsministern gömmer sig bakom åklagaren och tar hans förundersökning mot några enskilda svenskar som skäl för att Sverige lägger sig i en viktig utrikespolitisk fråga som snarare handlar om hur Wienkonventionen ska tolkas och hur länder ska uppträda gentemot varandra. Det fanns dessutom viss kunskap om den amerikanska ambassadens verksamhet inom flera svenska myndigheter. Kommunikationen dem emellan och gentemot regeringen borde ses över. Till sist ska jag kort ta upp den politisering som de borgerliga ledamöterna i utskottet påstått att majoriteten i KU bedrivit i samband med arbetet med vårt granskningsbetänkande. Jag blev uppriktigt förvånad när den kritiken kom, särskilt att den kom från ledamöterna i regeringspartierna. Det hade varit en annan sak om det skulle gå att säga att de själva hade arbetat för att få till en bra granskning där de också varit beredda att kritisera de egna. Nu är det i stället oppositionen som fått hela ansvaret, även för att granskningen ska bli rimlig, rättvis och ta sin utgångspunkt från konstitutionella regelverk. Det går inte att se kritiken om politisering som något annat än att de har svårt att anpassa sig till en situation där den egna regeringen befinner sig i minoritet. Det skulle bli större respekt för de borgerliga ledamöternas synpunkter om de stod upp bättre för sin egen integritet och självständighet gentemot regeringen i granskningsarbetet. 0447198048312 N 2012-10-31 06:14:40 305944 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GZ09130/#anf1