<anforande>
<dok_hangar_id>2788169</dok_hangar_id>
<dok_id>GZ09108</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2011/12:108 Torsdagen den 3 maj</dok_titel>
<dok_rm>2011/12</dok_rm>
<dok_nummer>108</dok_nummer>
<dok_datum>2012-05-03 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Kulturskaparnas villkor och kultur i det offentliga rummet</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>9B354648-7987-486C-BD84-BCDAA22210F8</anforande_id>
<anforande_nummer>23</anforande_nummer>
<talare>MATTIAS KARLSSON (SD) replik</talare>
<parti>SD</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Jag försökte förklara hur jag ser på det, men jag var kanske inte tillräckligt tydlig. Jag ber om ursäkt för det i så fall.
När någon försöker tysta en konstnär genom hot och våld måste samhället träda in oavsett hur provocerande, äcklande och chockerande det än är. Oavsett vad man tycker om det rent politiskt måste samhället visa ett förbehållslöst stöd för de konstnärer som någon försöker tysta med hot och våld. Där finns det inga som helst åsiktsskillnader mellan oss, tror jag. Jag har alltid varit tydlig med detta oavsett vilken konstnär eller vilket konstverk det gäller.
Det är dock inte detsamma som att man måste skattefinansiera all typ av konst. Det är två helt olika frågor, och jag förstår inte varför Christer Nylander envisas med att blanda ihop dem.
Jag ska försöka vara konsekvent i mitt tänkande och agerande, och jag hoppas att Christer Nylander också är det. Jag har fortfarande inte hört någon förklaring till varför man sade nej till att upplåta utrymme till Lars Vilks när man sade ja till Elisabeth Ohlson Wallin trots att situationen är exakt densamma. Christer Nylander uppmanar mig att visa i praktisk handling vad jag tycker, och jag hoppas att han gör detsamma. 
Jag hoppas att Folkpartiet i justitieutskottet tillstyrker min motion om att skärpa straffen för dem som använder hot och våld för att stoppa den konstnärliga friheten. Det handlar om att upprätta en nationell handlingsplan för institutionerna för hur man ska förebygga hot och våld mot konstnärer och om riktlinjer för hur institutionerna ska bete sig i pressade situationer. Det håller inte att som i dag en stor del av institutionerna ger med sig på grund av hot och våld. Det måste finnas riktlinjer och en konsekvens från kultursektorn i detta avseende.
(TALMANNEN: När det gäller utställningar är det ett talmansbeslut. Beslutet om Ecce homo-utställningen togs av dåvarande talmannen Birgitta Dahl efter samråd med gruppledarna. Det är dock talmannen ensam som fattar beslut. I det senare fallet fattade jag ensam beslut efter samråd med gruppledarna, så partierna tar inte alltid ställning.)
</anforandetext>
<intressent_id>0831636664429</intressent_id>
<rel_dok_id>GZ01KrU6</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2012-10-30 21:50:02</systemdatum>
<systemnyckel>303785</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GZ09108/#anf23</protokoll_url_www>
</anforande>
