<anforande>
<dok_hangar_id>2786380</dok_hangar_id>
<dok_id>GZ09100</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2011/12:100 Torsdagen den 19 april</dok_titel>
<dok_rm>2011/12</dok_rm>
<dok_nummer>100</dok_nummer>
<dok_datum>2012-04-19 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 11 §) Konsumenträtt (forts. CU15)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>AD790FB4-E8E9-45BE-ABDF-398032764A8D</anforande_id>
<anforande_nummer>94</anforande_nummer>
<talare>JOHNNY SKALIN (SD)</talare>
<parti>SD</parti>
<anforandetext>
Fru talman! I betänkandet behandlas två enskilda motioner från mig själv som jag tycker förtjänar lite uppmärksamhet. I den ena motionen föreslås att riksdagen lagstadgar sista förfallodatum på fakturor till sista betalningsdag. Bakgrunden till detta förslag är att olika företag och organisationer tillämpar lite olika syn på hur betalningen ska gå till och vilken acceptans som finns gällande när betalningen kommer dem till handa.
Med tanke på att de flesta i dag använder sin internetbank för betalningar och transfereringar och att praxis är att betalning inte räknas som till handa mottagaren när betalning inte sker på ett betalningskontor menar jag att en lagändring som kräver att sista förfallodatum likställs med sista betalningsdag vore att föredra. Jag yrkar därför bifall till SD:s reservation nr 5.
Den andra motionen rör en begäran om att riksdagen tillkännager regeringen som sin mening att säkra en rättvis ränteskillnadsersättning.
Bakgrunden till motionen är att låntagare som velat lösa ut sina lån i ett läge där räntesituationen medför extra omkostnader för banken får betala en så kallad ränteskillnadsersättning för att kompensera bankens extra omkostnader. Däremot gäller inte det omvända förhållandet, vilket innebär att banken alltid är vinnare i relation till sina kunder. Av marknadsrättvisa skäl, då banken i sådana fall får möjlighet att ta hela ränteskillnaden i anspråk för att sedan låna ut pengarna till en annan kredittagare, menar jag att denna asymmetri snarast borde bytas ut mot en möjlighet för de privata bankkunderna att, om situationen så medger, begära en viss kompensation från banken i situationer där de tidigare måste lösa ut sina lån.
Det här systemet existerar redan i dag i Norge, och det här systemet erbjuds även inom andra näringar, som till exempel elbranschen som också handlar med bundna och rörliga prisavtal, med benämningen bytesrätt. Därför borde det inte vara ett problem att införa detta också här i Sverige.
Då jag emellertid inte förankrat idén hos mitt parti och då utskottet avstyrkt motionen kan jag tyvärr inte yrka bifall till motionen. Däremot tycker jag förstås att det vore trevligt om riksdagen fram till nästa motionstid funderar på om ett dylikt system kanske ändå vore att föredra även i här i Sverige.
</anforandetext>
<intressent_id>0455086201022</intressent_id>
<rel_dok_id>GZ01CU15</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2012-10-30 19:04:09</systemdatum>
<systemnyckel>303249</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GZ09100/#anf94</protokoll_url_www>
</anforande>
