2689420 GY0992 Riksdagens snabbprotokoll 2010/11:92 Onsdagen den 27 april 2010/11 92 2011-04-27 00:00:00 Tryck- och yttrandefrihet föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 4707793D-E87C-40A7-B8FD-C02EC595994C 207 MIA SYDOW MÖLLEBY (V) V Herr talman! I dag debatterar vi mycket viktiga frågor här i kammaren. Tryck- och yttrandefrihet är en del av själva grundvalarna för ett demokratiskt samhälle. Vi har en stark tradition i Sverige av att värna om rätten att uttala sig, och den som sprider yttranden har ett ansvar för vad man sprider, vilket bland annat kommer till uttryck i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen i paragrafen om hets mot folkgrupp. I diskrimineringslagen som gäller sedan den 1 januari 2009 finns könsöverskridande identitet eller uttryck med som diskrimineringsgrund. Det är dags att transpersoner inkluderas av hetslagstiftningen. Förändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen behövs på det området. Jag vill precis som Phia ta upp frågan om meddelarfrihet för offentligt anställda. Den meddelarfriheten utgör en mycket viktig del av den svenska yttrandefriheten. Anställda inom offentlig verksamhet har tystnadsplikt i fråga om enskildas ekonomiska och personliga förhållanden. Det är viktigt för allas tilltro till den offentliga verksamheten, och alla arbetstagare informeras mycket noggrant om den sekretesslagstiftning som gäller. Samtidigt omfattas alla offentligt anställda av meddelarfriheten. Man har lyckats göra en avvägning. De anställda har grundlagsskyddad rätt att meddela uppgifter med syfte att sprida dessa i tryck, skrift eller i radio och tv. Myndigheter och andra offentliga organ får inte efterforska källan till sådana meddelanden. Vid missförhållanden på arbetsplatsen kan alltså varje offentligt anställd person offentliggöra uppgifter om detta. Precis som var uppe i föregående anförande har andelen anställda i offentligfinansierad verksamhet som numera bedrivs av privata företag ökat, och ökat drastiskt, under den borgerliga regeringsperioden. Tusentals anställda i skattefinansierad verksamhet inom exempelvis vård, skola, omsorg och arbetsförmedlingsverksamhet har bytt arbetsgivare från kommuner, landsting och stat till privata företag. En konsekvens av detta och den snabba omvandlingen är att anställda som går över från offentlig till privat anställning mister sin meddelarfrihet och skyddet mot efterforskning och repressalier. I stället gäller tystnads- och lojalitetsplikt gentemot arbetsgivaren. Bristande lojalitet kan utgöra saklig grund för uppsägning. Ur de anställdas synvinkel är det ett stort och växande problem. I dag är till exempel mer än en fjärdedel av Kommunals medlemmar privatanställda och saknar därmed det skydd meddelarfriheten ger, trots att de har precis samma arbetsuppgifter som de tidigare hade som offentliganställda. Inskränkningen av meddelarfriheten för det ökande antalet privatanställda i offentligfinansierad verksamhet innebär ett demokratiskt underskott. Mediernas och allmänhetens möjligheter att få insyn i hur skattepengar används minskas. Medborgarna har rätt att ställa krav på genomskinlighet i gemensamt finansierad verksamhet. De anställdas möjligheter att slå larm när verksamheter inte fungerar är en viktig del i kvalitets- och patientsäkerhetsarbetet. Det förekommer att kommuner och landsting beslutar om ett visst skydd för personalens meddelarfrihet när man går ut i upphandlingar, men avtalen ser olika ut i olika delar av landet. Det är inte rimligt att personalens möjligheter att utan risk för repressalier berätta om missförhållanden i verksamheterna ser helt olika ut i olika delar av landet. Bristen på en nationell lagstiftning om meddelarskydd har lett till att det inom en och samma kommun kan råda flera parallella regelverk. Det är orimligt att det ska vara så, och det är dessutom oklart vilken juridisk status de lokalt tecknade avtalen om meddelarfrihet och efterforskningsförbud har. För Vänsterpartiet är det självklart att det ska finnas en enhetlig lagstiftning som säkerställer samma regler för personalens meddelarfrihet i alla verksamheter som finansieras med skattemedel, oavsett om driften är offentlig eller privat. Det är svåra avvägningar. Man har klarat av att göra det vad gäller skydd för personer och vad gäller sekretesslagstiftning, och det måste gå att göra även vad gäller företagshemligheter. Trots att vi i dag har en meddelarfrihet som gäller fullt ut i offentliga verksamheter förekommer det tyvärr försök att tysta arbetstagare genom hänvisning till såväl sekretesslagen som lojalitetskrav. Tyvärr finns det exempel på offentliga arbetsgivare som förbjudit arbetstagare att tala med medierna och som har som rutin att tala om att arbetstagarna ska rapportera mediekontakter till sin chef. Det har också uppdagats att det finns offentliga arbetsgivare som över huvud taget inte är medvetna om att det är förbjudet att efterforska källor. Den grundlagsskyddade meddelarfriheten är inte mycket värd om arbetstagare inte känner till den, och efterforskningsförbudet kan inte heller följas om arbetsgivarna inte känner till den delen av lagen. En skyldighet för offentliga arbetsgivare att informera samtliga anställda om meddelarfriheten måste därför införas. Skyldigheten bör även utvidgas till att gälla för privata utförare av skattefinansierad verksamhet så snart en sådan lagstiftning om meddelarfrihet i dessa verksamheter införts. Jag vill därmed yrka bifall till reservationerna 1 och 2. 0415959965211 GY01KU22 N 2011-04-28 05:19:40 279307 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GY0992/#anf207